Nyårsafton 2012. Sista dagen på det hör året, ett år som på många sätt känns som ett förlorat år. Förhoppningen är att 2013 blir ett mer harmoniskt och lugnt år för såväl mig som min familj.
Sista dagen på detta år verkar dock fortsätta i samma anda som hela 2012, fylld av oro! Bebis har gått från att vara väldigt livlig under julhelgen till att idag vara nästan stilla. Det är extremt obehagligt och jag kan inte slappna av. Snälla bli mars snabbt så att detta helvete får vara över!
måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
Första positiva drömmen
Nu har det strax gått 75% av denna graviditet, det är snart bara en fjärdedel kvar och det känns väldigt konstigt. Jag har varit gravid i ett och ett halvt år nu och jag kan helt enkelt inte se framför mig att jag någonsin kommer sluta vara gravid. Inte heller min kropp har trott på detta vilket yttrat sig bland annat som bland annat som en till synes oändlig ström av mardrömmar om döda barn. Inte alltid spädbarn utan alla former av barn. Det har inte varit roligt! Det har heller egentligen aldrig varit drömmar om att jag faktiskt varit gravid... Men inatt kom kanske vändningen? Inatt, för första gången sedan första missfallet drömde jag om mig själv som gravid och jag var glad och förväntansfull! Dessa känslor är så ovanliga och främmande för mig just nu att jag nästan börjar gråta bara jag tänker på det!
Nu ska jag bara hantera känslan av att om jag släpper taget om min rädsla över att det inte kommer gå vägen så kommer det gå dåligt. Det får dock bli en senare fråga, något att diskutera med psykologen, för just nu måste jag tänka på glädjen i drömmen och önskan om att uppnå samma känsla i vaket tillstånd!
Nu ska jag bara hantera känslan av att om jag släpper taget om min rädsla över att det inte kommer gå vägen så kommer det gå dåligt. Det får dock bli en senare fråga, något att diskutera med psykologen, för just nu måste jag tänka på glädjen i drömmen och önskan om att uppnå samma känsla i vaket tillstånd!
lördag 29 december 2012
Att se fördelarna
Jag är generellt väldigt dålig på att se fördelar i situationer som kan tyckas tråkiga och besvärliga. Att ha mannen bortrest, sovandes borta är en sådan situation då jag inte alls tycker om att sova ensam. David är min trygghet och när jag har honom nära vet jag att oavsett hur dåligt jag mår så är det tusen gånger bättre än om han vore någon annan stans.
Natten som varit spenderade David i en väns stuga medan jag var hemma och vaktade mina nya fiskar för att se hur intresserade katterna skulle tänkas vara (vilket har gått alldeles utmärkt enligt mig själv i alla fall). Jag hade en lugn och skön kväll, kortade och la upp två par jeans till mannen, promenerade en sväng, såg Gilmore Girls och På spåret och vid 21.30 kröp jag i säng. Det är nu jag kommer till det positiva, fördelen med att sova ensam i detta fall. När jag är ensam för natten kan jag tända lampan och klä mig direkt jag vaknar oavsett tid. Idag blev det strax efter sex. En vanlig morgon hade jag vaknat där krig sex, tvingat mig själv att ligga kvar och försöka sova till halv/kvart i sju då jag plockar fram mobilen och surfar runt en stund innan jag ger upp och gör morgon. Litet men alltid något i min annars ganska negativa vardag...
Natten som varit spenderade David i en väns stuga medan jag var hemma och vaktade mina nya fiskar för att se hur intresserade katterna skulle tänkas vara (vilket har gått alldeles utmärkt enligt mig själv i alla fall). Jag hade en lugn och skön kväll, kortade och la upp två par jeans till mannen, promenerade en sväng, såg Gilmore Girls och På spåret och vid 21.30 kröp jag i säng. Det är nu jag kommer till det positiva, fördelen med att sova ensam i detta fall. När jag är ensam för natten kan jag tända lampan och klä mig direkt jag vaknar oavsett tid. Idag blev det strax efter sex. En vanlig morgon hade jag vaknat där krig sex, tvingat mig själv att ligga kvar och försöka sova till halv/kvart i sju då jag plockar fram mobilen och surfar runt en stund innan jag ger upp och gör morgon. Litet men alltid något i min annars ganska negativa vardag...
onsdag 26 december 2012
40 timmar av historia
Jag har under många år arbetat och bearbetat mina föräldrar så att de ska inse att julklappar inte är ett måste bara för att det är jul. Jag tycker att det är viktigare att umgås och ha trevligt än att öppna en massa paket med halvt onödiga klappar. Saker som jag lika gärna kunde köpa själv om jag behövde dem. Visst är det alltid roligt att få någonting men för mig är det inte det viktigaste! I år trodde jag mig ha lyckats avstyra julklappar sånär som på "ett litet kuvert" då det är "en förälders rättighet" enligt min mor. Riktigt så blev det inte utan jag och David fick, precis som mina systrar, vad som skulle kunna räknas som den bästa julklappen någonsin. Jag skulle verkligen inte ha uppskattat den för 10 år sedan, men idag värmer det i hjärtat! Det vi fick var en lite svart bärbar hårddisk med texten "The Samuelsson Story 1963-2012". På denna hårddisk finns allt filmat material inom familjen Samuelsson mellan åren 1963 och 2012, alltså all film från det att pappa var 8 år gammal fram till min systers senaste julkonsert på Dalkarlså folkhögskola för 2 veckor sedan! Den här hårddisken innehåller min familjs samlade filmskatt och nu kan jag ge David en inblick i hur mitt liv tett sig. Han kommer få möjlighet att lära känna min farfar, morfar och morbror som inte längre är i livet, se mig växa upp från spädbarn...och kanske få en försmak på hur vårt liv som småbarnsföräldrar med ett barn som delar mina gener kan tänkas arta sig ;) Den här hårddisken innehåller 40 timmar av min historia!
Utöver denna bytte även jag och David presenter. "Något litet symboliskt" var det sagt och jag köpte ett Reidel-glas till honom så att han nu har fyra. Själv fick jag ett allt annat än litet symboliskt paket. Jag fick mitt alldeles egna lilla akvarium med pump, doppvärmare och alla tänkbara tillbehör! Idag ska vi till djuraffären och där ska jag få välja ut växter och om några dagar blir det fiskinköp! Kanske låter detta som en mycket underlig present men jag har under många år velat ha ett eget litet akvarium, kanske främst då jag är lite rädd att ge mig i kast med Davids ciklider. Tänk om jag skulle göra något fel och ta död på de fiskar han haft i 6-7 år! Dessutom tror jag att det kommer vara den perfekta distraktionen nu under de kommande månaderna, något jag kan pyssla med och ta hand om i väntan på bebsi (självklart även efteråt, men nu har jag några månader på mig att komma i fas innan bebis är här.)
Så, summa summarum, trots att jag sett framför mig en klapp-fri jul sitter jag här med två enormt uppskattade presenter. Jag älskar min familj!
torsdag 20 december 2012
Googla "rabattkod"
I takt med att magen växer blir kläderna små, det har jag redan konstaterat. Detta leder till problem såhär vindertid då kläder har en tendens att vara dyra.
Jag har under några veckor funderat på hur jag ska lösa problemet med jacka nu under de tre månader som är kvar. Den jag har fungerar hyfsat över magen men har blivit trång över axlarna. Sådär trång att man nästan inte kan röra sig i den längre...som om man inte vore tillräckligt klumpig och orörlig ändå. Efter att har tittat runt lite hittade jag en fin grå mamma-ullkappa på HMs webshop som jag tänkte beställa, 599 kr men den var fin. Dock fanns den såklart inte kvar när jag väl kom till skott och hade funderat klar. Tur i oturen visade det sig. Idag när jag kollade in HMs hemsida fanns den igen, och denna gång även i svart (vilket jag egentligen hade velat ha redan från början, men som var slut då). Jag lägger den i korgen och funderar lite "jag undrar om man kan hitta rabattkoder på internet?".
Som ellosmedlem frå jag alltid hem mängder av rabbatkoder och erbjudanden, konstant. Så även HM borde ju kunna erbjuda rabatter. Sen har jag även sprungit på sidor på internet med gratisgrejer i samband med letandet av roliga babyboxar. Så, jag öppnade Google och skrev in "Rabattkod HM" på prov och hittade en kod för 25% rabatt på valfri vara. Perfekt, den provar vi, och visst fungerade det! Så nu ligger en beställning och jag väntar bara på att den ska komma någon gång i mellandagarna! Nu hoppas jag bara att den passar, efter allt detta bekymmer :P
Jag har under några veckor funderat på hur jag ska lösa problemet med jacka nu under de tre månader som är kvar. Den jag har fungerar hyfsat över magen men har blivit trång över axlarna. Sådär trång att man nästan inte kan röra sig i den längre...som om man inte vore tillräckligt klumpig och orörlig ändå. Efter att har tittat runt lite hittade jag en fin grå mamma-ullkappa på HMs webshop som jag tänkte beställa, 599 kr men den var fin. Dock fanns den såklart inte kvar när jag väl kom till skott och hade funderat klar. Tur i oturen visade det sig. Idag när jag kollade in HMs hemsida fanns den igen, och denna gång även i svart (vilket jag egentligen hade velat ha redan från början, men som var slut då). Jag lägger den i korgen och funderar lite "jag undrar om man kan hitta rabattkoder på internet?".
Som ellosmedlem frå jag alltid hem mängder av rabbatkoder och erbjudanden, konstant. Så även HM borde ju kunna erbjuda rabatter. Sen har jag även sprungit på sidor på internet med gratisgrejer i samband med letandet av roliga babyboxar. Så, jag öppnade Google och skrev in "Rabattkod HM" på prov och hittade en kod för 25% rabatt på valfri vara. Perfekt, den provar vi, och visst fungerade det! Så nu ligger en beställning och jag väntar bara på att den ska komma någon gång i mellandagarna! Nu hoppas jag bara att den passar, efter allt detta bekymmer :P
måndag 17 december 2012
99 dagar
Enligt en av mina graviditetsappar har det nu gått 64,5% av graviditeten vilket också innebär att det idag är mindre än 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Och jag som ännu inte riktigt ens accepterat att vi ska bli föräldrar, det börjar bli brottom nu.
söndag 16 december 2012
Nya underkläder
Efter en jobbig natt med mycket mardrömar och lite sömn stiger jag upp för att kasta ut en av katterna som lever rövare i sovrummet. Trött och grinig inser jag att jag har huvudverk, något jag alltid får om jag ligger längre än till halv sju på morgonen. Börjar klä mig och med ens ljusnar dagen lite.
Igår hade jag och David en riktig shoppingdag. Vi köpte de julklappar vi ska ge bort, lite bebiskläder i terapisyfte för mig, vi tog hem ett tapetprov som kanske kan fungera som fondvägg i barnrummet, köpte en radiostyrd helikopter till David, tittade förbi på Babyprofsen för att skapa oss en uppfattning om vad vi behöver (babygrind, skötbäddar, spjälsängsskydd, babysitter...ja det är inte gratis att skaffa barn). Vi var även inte på djurmagazinet och köpte lite nya ciklider till akvariet, 2 gula och 2 röda blev det.
Men det var inte dessa inköp som hjälpte mig, det var inköpet av underkläder till mig! BH och trosor i rätt storlek! Underbart! Att man skulle behöva köpa nya kläder som gravid är det väl ingen som missat. Men att jag, indirekt till följd av min rädsla för missfall, skulle öka så mycket runt rumpa och bröstkorg att inga underkläder längre skulle sitta bra var något jag helt missat.
När vi blev gravida denna gång slutade jag göra allt som jag på något sätt trodde skulle kunna orsaka missfall. Löpning och träning hamnade under den kategorin. Att jag dessutom tröstäter för att orka med all oro har lett till 12 extra kilo idag och 10 cm extra runt rumpan. Inte konstigt att alla underkläder helt plötsligt inte vill passa. Men nu känns det bättre, idag ska jag inte känna mig tjock!
Igår hade jag och David en riktig shoppingdag. Vi köpte de julklappar vi ska ge bort, lite bebiskläder i terapisyfte för mig, vi tog hem ett tapetprov som kanske kan fungera som fondvägg i barnrummet, köpte en radiostyrd helikopter till David, tittade förbi på Babyprofsen för att skapa oss en uppfattning om vad vi behöver (babygrind, skötbäddar, spjälsängsskydd, babysitter...ja det är inte gratis att skaffa barn). Vi var även inte på djurmagazinet och köpte lite nya ciklider till akvariet, 2 gula och 2 röda blev det.
Men det var inte dessa inköp som hjälpte mig, det var inköpet av underkläder till mig! BH och trosor i rätt storlek! Underbart! Att man skulle behöva köpa nya kläder som gravid är det väl ingen som missat. Men att jag, indirekt till följd av min rädsla för missfall, skulle öka så mycket runt rumpa och bröstkorg att inga underkläder längre skulle sitta bra var något jag helt missat.
När vi blev gravida denna gång slutade jag göra allt som jag på något sätt trodde skulle kunna orsaka missfall. Löpning och träning hamnade under den kategorin. Att jag dessutom tröstäter för att orka med all oro har lett till 12 extra kilo idag och 10 cm extra runt rumpan. Inte konstigt att alla underkläder helt plötsligt inte vill passa. Men nu känns det bättre, idag ska jag inte känna mig tjock!
fredag 14 december 2012
"Min Gud"
När jag var yngre hade jag en stark tro. Jag var övertygad om att Gud viste vad som var bäst för mig och att Han skulle leda mig längs den bästa vägen genom mitt liv. Då fanns en sång som betydde mycket för mig, "Min Gud". Då representerade den min tro.
Orättvist
Idag är en sån där dag, du vet. En sån där dag som allt känns skit och man funderar på om det ens finns någon form av rättvisa i den här världen. En sån där dag då jag verkligen beundrar vänners tro, hopp och tillförsikt i att allt löser sig. Själv får jag huvudverk och drar mig allt längre in i mig själv, låter rädsla och oro ta komandot och greppet hårdnar allt eftersom.
Du behöver inte bli orolig för mig egentligen, allt är fint med graviditet och bebis...så vitt jag vet. Dock händer det saker runt omkring mig som gör att jag lyckas allt sämre med att hålla oron borta. Jag får ont i huvudet, vill bara sova, kan inte koncentrera mig och inget känns roligt längre. Inte ens att klä julgranen lockar fram någon glädje hos mig just nu, och då är julgran något jag tidigare år planerat från tidig höst och kunnat få utbrott över om jag inte fick den perfekta granen. I år blir det nog ingen gran, jag orkar inte.
Som jag tidigare nämnt har jag börjat gå till en psykolog för att försöka få någon ordning på alla negativa känslor. Jag börjar bli smått desperat, jag vill vara glad igen och förväntansfull över vad som komma skall. Hon har från första träff pratat om sjukskrivning och att jag kanske måste tillåta mig själv att plocka bort andra orosmoment i mitt liv, så att jag kan fokusera på att graviditeten kommer gå bra. Jag har tyckt att hon svamlar. Jag har blivit erbjuden sjukskrivning förut men tackat nej...jag är inte sjuk! Jag är bara lite nere...men samtidigt så blir det inte bättre, jag blir inte gladare och lugnare ju längre tiden går. Det blir bara värre...
Du behöver inte bli orolig för mig egentligen, allt är fint med graviditet och bebis...så vitt jag vet. Dock händer det saker runt omkring mig som gör att jag lyckas allt sämre med att hålla oron borta. Jag får ont i huvudet, vill bara sova, kan inte koncentrera mig och inget känns roligt längre. Inte ens att klä julgranen lockar fram någon glädje hos mig just nu, och då är julgran något jag tidigare år planerat från tidig höst och kunnat få utbrott över om jag inte fick den perfekta granen. I år blir det nog ingen gran, jag orkar inte.
Som jag tidigare nämnt har jag börjat gå till en psykolog för att försöka få någon ordning på alla negativa känslor. Jag börjar bli smått desperat, jag vill vara glad igen och förväntansfull över vad som komma skall. Hon har från första träff pratat om sjukskrivning och att jag kanske måste tillåta mig själv att plocka bort andra orosmoment i mitt liv, så att jag kan fokusera på att graviditeten kommer gå bra. Jag har tyckt att hon svamlar. Jag har blivit erbjuden sjukskrivning förut men tackat nej...jag är inte sjuk! Jag är bara lite nere...men samtidigt så blir det inte bättre, jag blir inte gladare och lugnare ju längre tiden går. Det blir bara värre...
lördag 8 december 2012
Soffläge
Efter en jobbig torsdagskväll med middagsmingel i Stockholm ställde jag in kvällens mormorbesök och ligger nu på soffan och vilar tillsammans med mina Gilmore Girls. Ryggen är fortfarande dålig och jag är extremt trött. Trivs dock på soffan och med att titta på min hoppande mage medan mannen festar med Per Elofsson :)
tisdag 4 december 2012
Viktdepression
Idag är det dags för ytterligare ett besök hos barnmorskan och förra gången fick jag i uppgift att väga mig innan jag kommer dit. Hennes reaktion förra gången (för knapp fyra veckor sedan) var att jag då gått upp för mycket med mina totalt 8 kilo. Idag stannade vågen på 74,5 kilo vilket innebär +10 kilo och jag känner mig helt under isen! Jag kommer få ytterligare en mindre utskällning och jag vet inte om jag orkar.
Sedan förra besöket har jag verkligen försökt tänka på vad jag äter, röra mig och motionera. Jag köpte ordentliga promenadskor och simmade en gång i veckan. Och nu, fyra veckor senare känner jag av foglossningssmärtor...Jag vet inte vad och hur jag ska göra nu för att inte fortsätta gå upp så mycket, sluta äta som jag tidigare gjort för att reglera min vikt känns inte som något hållbart alternativ.
Jag orkar helt enkelt inte med det här också! Det räcker alldeles fullständigt med all oro, psykologbesök och känslan av att misslyckas på jobbet på grund av koncentrationsproblem.
Uppdatering:
Barnmorskan nämnde inte ens vikten och jag är smått irriterad över att jag gått och oroat mig i fyra veckor på vad hon ska säga. Nästa besök blir i början på januari och över jul tänker jag då strunta i vikten, jag menar...det är ju jul! Så det så!
Sedan förra besöket har jag verkligen försökt tänka på vad jag äter, röra mig och motionera. Jag köpte ordentliga promenadskor och simmade en gång i veckan. Och nu, fyra veckor senare känner jag av foglossningssmärtor...Jag vet inte vad och hur jag ska göra nu för att inte fortsätta gå upp så mycket, sluta äta som jag tidigare gjort för att reglera min vikt känns inte som något hållbart alternativ.
Jag orkar helt enkelt inte med det här också! Det räcker alldeles fullständigt med all oro, psykologbesök och känslan av att misslyckas på jobbet på grund av koncentrationsproblem.
Uppdatering:
Barnmorskan nämnde inte ens vikten och jag är smått irriterad över att jag gått och oroat mig i fyra veckor på vad hon ska säga. Nästa besök blir i början på januari och över jul tänker jag då strunta i vikten, jag menar...det är ju jul! Så det så!
måndag 3 december 2012
En bra kväll
Med en sovande katt i knät, en sparkande bebis i magen och bästa säsongen av Gilmore Girls på TV kan jag inte annat än faktiskt säga att jag haft en bra kväll!
söndag 2 december 2012
Snörusk och foglossningar
När jag senast bloggade var jag måttligt road över att måste ut i fält. Vilket visade sig vara klokt. Fältarbetet blev efter många om och men av på torsdagen med följden att jag fick göra det ensam då vi samtidigt hade ett viktigt samråd. Man kan ju tycka att det kunde ha väntat någon dag, men då utrustningen var hyrd av min chef i ett annat projekt och skulle lämnas tillbaka på fredagen var detta enda lösningen. Det var motigt att ta sig ut men väl ute kändes det bra, jag är helt enkelt i mitt rätta element när jag springer runt i skogen. Kanske speciellt när jag gör det själv och själv kan styra över vad som ska hända utan att andra tittar mig över axeln. Allt blir så mycket smidigare då. Hur som haver klättrade jag upp och ner för branta backar i terrängen, fick stanna och vila ofta, men det gick bra...trodde jag. När jag väl var tillbaka på kontoret var jag extremt trött i ryggen så jag gick hem och lade mig för att vila och somnade tidigt. Nästa dag hade jag rent ont i ryggen och sedan dess har det bara blivit värre. De foglossningar som tidigare bara yttrade sig i att jag var lite trött i ryggen på kvällen har nu utvecklats till att jag har ont redan på morgonen och har problem att såväl sitta som stå... Nu ikväll är jag beordrad vila av mannen medans han tar itu med snön som fallit när vi var i Piteå i helgen.
Piteå ja. Helgen har varit lugn och skön. Det känns dock som jag jag exploderat och blivit dubbelt så tjock bara sedan i fredags! Om det beror på (för) mycket mat eller om min kropp helt enkelt är i den fasen kan jag inte svara på. När vi nu på eftermiddagen skulle börja färden mot umeå gjorde sig gravid-hjärnan sig påmind. Redan innan vi hunnit till bilen ropar pappa från deras balkong på tredje våningen. Jag har glömt ett par handskar som han kastar ner. Vi sätter och i bilen och kör 50 meter innan jag kommer på att mobilladdaren sitter kvar i uttaget så vi vänder. Pappa får packa den i en påse och kasta ner (att springa tre trappor utan hiss med min rygg är helt enkelt inte aktuellt). Vi gör ett andra försök, hinner denna gång ut på E4:an och kör 15 km söderut innan jag kommer på att min jobb-dator står kvar hos föräldrarna! David frågar "behöver du den" vilket jag såklart gör...jag ska ju jobba imorgon och med ett kontorsjobb som mitt blir det väldigt svårt utan dator! När jag ringer hem och berättar detta skrattar mamma och säger att min hjärna verkar vara alldeles lagomt graviddegig vilket ju känns bra, då har jag något att skylla på. Vi vänder och pappa är snäll nog att möta upp oss med datorn! På tredje försöket tar vi oss till Umeå och jag har ännu inte kommit på något mer som jag glömt :)
Piteå ja. Helgen har varit lugn och skön. Det känns dock som jag jag exploderat och blivit dubbelt så tjock bara sedan i fredags! Om det beror på (för) mycket mat eller om min kropp helt enkelt är i den fasen kan jag inte svara på. När vi nu på eftermiddagen skulle börja färden mot umeå gjorde sig gravid-hjärnan sig påmind. Redan innan vi hunnit till bilen ropar pappa från deras balkong på tredje våningen. Jag har glömt ett par handskar som han kastar ner. Vi sätter och i bilen och kör 50 meter innan jag kommer på att mobilladdaren sitter kvar i uttaget så vi vänder. Pappa får packa den i en påse och kasta ner (att springa tre trappor utan hiss med min rygg är helt enkelt inte aktuellt). Vi gör ett andra försök, hinner denna gång ut på E4:an och kör 15 km söderut innan jag kommer på att min jobb-dator står kvar hos föräldrarna! David frågar "behöver du den" vilket jag såklart gör...jag ska ju jobba imorgon och med ett kontorsjobb som mitt blir det väldigt svårt utan dator! När jag ringer hem och berättar detta skrattar mamma och säger att min hjärna verkar vara alldeles lagomt graviddegig vilket ju känns bra, då har jag något att skylla på. Vi vänder och pappa är snäll nog att möta upp oss med datorn! På tredje försöket tar vi oss till Umeå och jag har ännu inte kommit på något mer som jag glömt :)
måndag 26 november 2012
Gråtfärdig
Sitter på jobber och känner mig gråtfärdig! Måste ut i fält hela onsdagen och jag känner itne att kroppen egentligen orkar, men jag måste. Ingen av mina kollegor kan ta över och blir det inte gjort i veckan så är det bara att vänta till våren...och då blir projektet försenat med lika lång tid vilket såklart inte vore populärt hos beställaren. Utöver det har jag en begynnande förkylning i kroppen...igen! Fick vara frisk i 3 veckor men nu bultar huvudet och jag börjar bli stel i nacken igen. Just nu gillar jag verkligen inte mitt jobb!
söndag 25 november 2012
lördag 24 november 2012
Det är hormoner... Eller?
Fick igår ett infall att prova de där skorna jag tittat på i skyltfönstret på Skopunkten varje dag på väg till jobbet under de senaste veckorna. Väl där älskar jag dom men kan för mitt liv inte bestämma mig för om jag vill ha de turkosa eller svarta. Det slutar med att jag köper båda! Expediten i kassan är även hon gravid och vi utbytet några ord om att jag kanske gör ett dumt köp men att om det är någon gång man vill känna sig snygg så är det nu! Så vad säger ni, hur länge kan jag använda dessa? ;)
onsdag 21 november 2012
Om att gråta
Har du någon gång upplevt känslan av att lyssna på en sångtext som du hört så många gånger förut och bara börja gråta? Det är något som händer mig ibland, inte ofta men det händer. Imorse var ett sådant tillfälle...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
"Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
måndag 19 november 2012
Små stunder av solsken
Rent generellt var gårdagen en ganska sunkig dag. Regnigt och grått och redan när man vaknar har man en olustig känsla i magen. Jag var helt enkelt inte på något vidare humör. Inköp av 39 serietidningar på loppis gjorde det hela lite roligare fram tills jag pratat förlossningsrädsla med en vän. Ungefär en timma efter samtalet, där jag slog fast att jag inte känner mig rädd för en förlossning och den smärta det innebär, insåg jag att nu är vi så långt gågna i vår graviditet att oavsett vad som händer som kommer det att sluta med just en förlossning. Det var en riktigt jobbig insikt, för nu är jag inte bara rädd för att förlora vårt barn utan också för att behöva gå igenom en förlossning och allt vad det innebär utan att få belöningen i form av en liten bebis att ta med hem. Jag tar gladeligen den smärta som krävs för att få vår bebis, men möjligheten att bli tvungen att göra det utan bebis skrämmer livet ur mig!
Hur som haver slutade kvällen med ett litet solsken. Jag och David kröp upp på soffan med varsin kopp te och pratade...om allt möjligt; oro, irritation, framtid. Jag älskar verkligen när vi får möjlighet att verkligen prata ordentligt. Det har en tendens att alltid vara så fullt upp, eller att jag är så väldigt trött, eller något annat som gör att det faller mellan stolarna. Vi försökte även få bebis att sparka så att pappa skulle få känna vilket gick dåligt till en början. Dock, när vi tillslut kröp i säng blev det ett fasligt liv där inne, så mycket liv att det till och med syntes på utsidan! Då kändes sparkarna och jag kunde somna med vissheten om att jag inte bara inbillar mig, det finns en bebis som ryar runt där inne! Det solskenet försöker jag nu hålla fast vid och spara i mitt inre!
Hur som haver slutade kvällen med ett litet solsken. Jag och David kröp upp på soffan med varsin kopp te och pratade...om allt möjligt; oro, irritation, framtid. Jag älskar verkligen när vi får möjlighet att verkligen prata ordentligt. Det har en tendens att alltid vara så fullt upp, eller att jag är så väldigt trött, eller något annat som gör att det faller mellan stolarna. Vi försökte även få bebis att sparka så att pappa skulle få känna vilket gick dåligt till en början. Dock, när vi tillslut kröp i säng blev det ett fasligt liv där inne, så mycket liv att det till och med syntes på utsidan! Då kändes sparkarna och jag kunde somna med vissheten om att jag inte bara inbillar mig, det finns en bebis som ryar runt där inne! Det solskenet försöker jag nu hålla fast vid och spara i mitt inre!
lördag 17 november 2012
Om jeans
Normalt sett är jag en sådan person som verkligen inte tycker om att köpa jeans. Det är bland det värsta jag vet vilket gör att jag skjuter på det tills mitt sista (och oftast enda) par jeans går sönder. Du ska in i en trång provhytt och kan vara säker på att av de 10 par i olika storlekar jag plockat med med kommer kanske ett par passa någotsånär. Mest troligt inte alls så bra att jag ska tycka att de är värda de 1500 kr som de kostar. Det är helt enkelt bara att klä sig igen och kånka iväg med byxhögen i famnen och lägga tillbaka vartenda par. Inte ens när jag tillslut hittat ett par som passar mina former, vet vilket märket och modell jag ska ha är det enkelt. På sista tiden har det varit svårt att hitta rätt storlek då jag pendlat så mycket i vikt. Stadigt uppåt sedan tandställning på gymnasiet, rätt regält nedåt 8 månader innan bröllopet sedan upp, ner, upp, ner, upp, ner i samband med alla missfall och depressioner.
Nu kan jag dock säga att det finns något jag tycker än mindre om än att köpa nya jeans, att köpa nya jeans GRAVID! Det är vad jag kallar en plåga och jag hoppas att de två par jag har nu ska hålla och räcka fram tills bebis kommer för jag vet helt ärligt inte om jag gör detta igen!
Så, varför detta utbrott? Jo, med den viktuppgång jag lyckats dra på mig under den senaste månaden har mitt första par mammabyxor börjat kännas trånga i midjan. De har bara en låg resårmudd i midjan och den skär in i magen när jag sitter. Med andra ord inte speciellt skönt för en kontorsråtta som jag. Att gå i mitt andra, svarta, par varenda dag började kännas lite drygt...man måste ju hinna tvätta dem ibland. Så jag bestämde mig för att avsluta fredagen med ett inköp och beger mig till HM, enda stället i stan med mammakläder (så vitt jag vet, kom gärna med tips). Problemet med HM är att där brukar inga byxor någonsin passa på mig. Jag är helt enkelt inte formad så som HM tänker att en kvinna ser ut. Jag har på tok för mycket rumpa för att passa i deras raka jeans.
Jag plockar i alla fall på mig ett par av varje jeans som finns i en storlek som borde passa och beger mig till provhytten. Tack och lov ingen kö. Börjar prova. Det är jobbigt! Att stå där och känna sig tjock framför spegeln, känna sig otymplig och har svårt att riktigt böja sig ner mot golvet för att komma i byxorna (självklart fanns ingen pall i just denna hytt...). Det tillsammans med mina "vanliga" jeansproblem blev droppen! Jag hatar att köpa jeans!
På väg från HM smet jag in på Stadium och köpte mig ett par nya stora mjukisbyxor också. Har planerat att leva i dem den dag jeansen går sönder, för som sagt...jag köper inte nya en gång till, inte under denna graviditet i alla fall!
Nu kan jag dock säga att det finns något jag tycker än mindre om än att köpa nya jeans, att köpa nya jeans GRAVID! Det är vad jag kallar en plåga och jag hoppas att de två par jag har nu ska hålla och räcka fram tills bebis kommer för jag vet helt ärligt inte om jag gör detta igen!
Så, varför detta utbrott? Jo, med den viktuppgång jag lyckats dra på mig under den senaste månaden har mitt första par mammabyxor börjat kännas trånga i midjan. De har bara en låg resårmudd i midjan och den skär in i magen när jag sitter. Med andra ord inte speciellt skönt för en kontorsråtta som jag. Att gå i mitt andra, svarta, par varenda dag började kännas lite drygt...man måste ju hinna tvätta dem ibland. Så jag bestämde mig för att avsluta fredagen med ett inköp och beger mig till HM, enda stället i stan med mammakläder (så vitt jag vet, kom gärna med tips). Problemet med HM är att där brukar inga byxor någonsin passa på mig. Jag är helt enkelt inte formad så som HM tänker att en kvinna ser ut. Jag har på tok för mycket rumpa för att passa i deras raka jeans.
Jag plockar i alla fall på mig ett par av varje jeans som finns i en storlek som borde passa och beger mig till provhytten. Tack och lov ingen kö. Börjar prova. Det är jobbigt! Att stå där och känna sig tjock framför spegeln, känna sig otymplig och har svårt att riktigt böja sig ner mot golvet för att komma i byxorna (självklart fanns ingen pall i just denna hytt...). Det tillsammans med mina "vanliga" jeansproblem blev droppen! Jag hatar att köpa jeans!
På väg från HM smet jag in på Stadium och köpte mig ett par nya stora mjukisbyxor också. Har planerat att leva i dem den dag jeansen går sönder, för som sagt...jag köper inte nya en gång till, inte under denna graviditet i alla fall!
lördag 10 november 2012
Ett litet förtydligande
Jag har funderat ett tag på gårdagens inlägg och känner att jag behöver förtydliga mig lite. Kanske framstår det som extremt privat och att jag "fiskar" efter sympati i och med att jag släpper mina läsare så nära in på livet. Jag har inte fått några sådana indikationer, men samtidigt vet jag att det finns de som anser att en persons privatliv inte ska lämnas ut på en öppen blogg. Men...jag har ett motiv.
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
fredag 9 november 2012
Bli mig själv igen
Efter gårdagens besök hos barnmorskan blev det väldigt tydligt hur jobbigt livet egentligen är och hur dåligt jag egentligen mår och har mått under det senaste året. Att jag kanske inte riktigt är och har varit så stark som jag trott och att 5 graviditeter på mindre än ett år tillsammans med 4 missfall har frestat på såväl psykiskt som fysiskt...
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
onsdag 7 november 2012
Barnvagn beställd
Nu har vi kommit halvvägs genom graviditeten och det känns helt overkligt fortfarande. Jag känner mig fortfarande extremt orolig och är långt ifrån säker på att det faktiskt kommer gå vägen denna gång. Att känna så är psykiskt jobbigt då jag aldrig är riktigt glad. Så den störta utmaningen just nu är att inte bli deprimerad, att övervinna min egen pessimism och göra den här tiden till något bra och roligt.
I allt det här har jag en underbar man som, på alla sätt, försöker muntra upp mig och göra mig mer mottaglig för den glädje som jag borde känna. Trots att han inte är materialist på något sätt stöttar han mig i mina beslut till inköp då jag tror att om jag bara känner att jag kan beställa barnvagn, faktiskt köper de där små kläderna så blir hela situationen kanske mer verklig.
Igår beställde vi därför vår första barnvagn. Det blev en Emmljuga City Cross med separat liggdel i färgen Brown Flower. Vi tror att den kommer uppfylla våra behov och att den sedan är svensktillverkad är också något vi föredrar.
I allt det här har jag en underbar man som, på alla sätt, försöker muntra upp mig och göra mig mer mottaglig för den glädje som jag borde känna. Trots att han inte är materialist på något sätt stöttar han mig i mina beslut till inköp då jag tror att om jag bara känner att jag kan beställa barnvagn, faktiskt köper de där små kläderna så blir hela situationen kanske mer verklig.
Igår beställde vi därför vår första barnvagn. Det blev en Emmljuga City Cross med separat liggdel i färgen Brown Flower. Vi tror att den kommer uppfylla våra behov och att den sedan är svensktillverkad är också något vi föredrar.
söndag 4 november 2012
Tid för träning
Nu kan jag nog klassa mig som fri från förkylning. Vilket är underbart! Men det innebär också att nu är det hög tid att faktiskt komma igång med lite lämplig träning. Att vara i bra fysisk form är, vad jag förstår, att föredra vid förlossning och tiden efter. Så, planen blir längre promenader tre-fyra gånger i veckan samt lämplig styrketräning. Jag vill ju kunna njuta av graviditeten, inte bara vara orolig.
lördag 3 november 2012
Om barnets längd
Som vanligt är jag uppe tidigt även på helgerna och denna morgons aktivitet är te och en första graviditetstidning. Ja , som ett led i att tro och förstå att det faktiskt kommer gå vägen denna gång.
I denna tidning finns det en artikel om vem ens barn kommer att likna. Vilka egenskaper som ärvs och vilka som inte gör det. Att de flesta delar av barnets utseende helt enkelt inte går att förutsäga. I denna artikel beskrivs längd som ärftligt, att i en population ser man ärftligheten men att det på individnivå ändå kan skilja ca 10 cm från den "förväntade" längden. I artikeln finns också en formel för att grovt räkna ut sitt barns längd:
Flickbebisar: ta pappans längd minus 13, lägg ihop med mammans längd och dela på två.
Pojkbebisar: ta mammans längd plus 13, lägg ihop med pappans längd och dela på två.
För skojs skull räknade jag på detta för mig själv med mina föräldrars längd, då alla vi tre systrar är korta i jämförelse men mamma och pappa. Enligt formeln borde jag blivit ungefär 173 cm lång! Är idag 11 cm kortare än detta vilket kanske kan räknas som inom felmarginalen, vad är dock oddsen att alla vi tre systrar blev så korta? Min personliga teori är att längden snarare ärvs via varannan generation då både min farmor och morfar var lorta människor. Lär dock aldrig få min teori bekräftad!
Så, mitt och Davids barn då? Ja, en flicka borde bli 161 cm lång och en pojke 174 :)
I denna tidning finns det en artikel om vem ens barn kommer att likna. Vilka egenskaper som ärvs och vilka som inte gör det. Att de flesta delar av barnets utseende helt enkelt inte går att förutsäga. I denna artikel beskrivs längd som ärftligt, att i en population ser man ärftligheten men att det på individnivå ändå kan skilja ca 10 cm från den "förväntade" längden. I artikeln finns också en formel för att grovt räkna ut sitt barns längd:
Flickbebisar: ta pappans längd minus 13, lägg ihop med mammans längd och dela på två.
Pojkbebisar: ta mammans längd plus 13, lägg ihop med pappans längd och dela på två.
För skojs skull räknade jag på detta för mig själv med mina föräldrars längd, då alla vi tre systrar är korta i jämförelse men mamma och pappa. Enligt formeln borde jag blivit ungefär 173 cm lång! Är idag 11 cm kortare än detta vilket kanske kan räknas som inom felmarginalen, vad är dock oddsen att alla vi tre systrar blev så korta? Min personliga teori är att längden snarare ärvs via varannan generation då både min farmor och morfar var lorta människor. Lär dock aldrig få min teori bekräftad!
Så, mitt och Davids barn då? Ja, en flicka borde bli 161 cm lång och en pojke 174 :)
tisdag 30 oktober 2012
Kanske inte är beroende ändå!
Är väldigt nöjd just nu! Har nog inte blivit beroende av nässpray trots allt. Har nu klarat mig sedan igår förmiddag utan en enda dos, till och med natten gick vägen och det känns väldigt skönt! Nu är snuvan och nästäppan tillbaka där den var innan jag blev sjuk, alltså på ett helt klart uthärdligt graviditetssymprom. Om nu bara hostan ville släppa så kan jag nog klassa mig som frisk igen :) I och för sig skulle det väl inte varit dumt att ligga på soffan någon vecka till och titta på TV-serier...men det är nog bättre att jobba.
Kanske inte världens mest intressanta inlägg, men det känns viktigt för mig. Viktigt och stort då jag varit orolig att jag skulle bli tvungen att använda nassprayen fram till i slutet på mars :)
Kanske inte världens mest intressanta inlägg, men det känns viktigt för mig. Viktigt och stort då jag varit orolig att jag skulle bli tvungen att använda nassprayen fram till i slutet på mars :)
måndag 29 oktober 2012
Nytt vinterprojekt
Jag har länge tänkt påbörja ett nytt virkprojekt, men ju jobbigare det har varit med missfall desto mindre inspiration har jag haft. I helgen beslutade jag mig för att det var dags! Nu ska här virkas! Först ut blir ytterligare en filt, men denna ska fleece-fodras så att den blir varm och skön. Bilden blev lite mörk såhär på morgonkvisten, grunden i filten är brunt.
söndag 28 oktober 2012
Morgonens projekt
Helt plötsligt blev det vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Det resulterade i minicupcakes med frosting och jordgubbsströssel samt en banan och chokladkaka som står i ugnen! Tur att vi får fikafrämmande idag :)
torsdag 25 oktober 2012
RUL
Nu är RUL avklarat och allt gick bra! Bebis sprattlar och lever rövare där inne i magen! Blev tillbakaflyttad tre dagar vilket ger att bebis blir beräknad till 26:e istället för 23:e mars men det kvittar, bara bebis kommer! Kön gick inte att avgöra så det får bli en överraskning, men just nu kvittat även det oavsett vad jag tänkt innan. Bebis lever och vi är lyckliga!
onsdag 24 oktober 2012
Idag blir det jobb!
Just nu är jag mycket glad! jag är fortfarande förkyld, snorig och hostig men jag är glad för att jag börjar vara på bättringsvägen! :) Inatt fick jag nämligen sova konstant från 22 till 5! Inte en enda gång har jag vaknat och behövt gå på toaletten, snyta mig eller hosta upp lungorna! Kanske är min kropp så utmattad av de senaste nätternas kaosartade sömn och sömnbrist men jag tror att jag håller på att bli frisk! Så idag ska jag på jobbet! Har några saker som måste bli gjorda i vecka, även om det inte är mycket och jag lika gärna kunde vänta till på fredag så längtar jag nu efter att få dem bortgjorda.
Lämnar dock lite utrymme för att jag kanske bara orkar fram till lunch med tanke på gårdagens promenad till apoteket och affärn här i Holmsund. Det blir en promenad om totalt 1 kilometer och när jag väl var hemma var jag helt slut... detta var igår vid fyratiden. Men men, hur som haver ska det bli skönt att komma ut och få göra något annat än ligga på soffan. Och på så sätt blir det mindre länge till imorgon!
Lämnar dock lite utrymme för att jag kanske bara orkar fram till lunch med tanke på gårdagens promenad till apoteket och affärn här i Holmsund. Det blir en promenad om totalt 1 kilometer och när jag väl var hemma var jag helt slut... detta var igår vid fyratiden. Men men, hur som haver ska det bli skönt att komma ut och få göra något annat än ligga på soffan. Och på så sätt blir det mindre länge till imorgon!
tisdag 23 oktober 2012
Upp och ner
Just nu kan det inte bli torsdag fort nog! Trots gårdagens lugn är jag nu åter lite orolig. Tänk om det har hänt något med bebis, att jag bara inbillar mig att jag känner något. Jag vet att jag kan inbilla mig mycket då jag tänker och känner efter lite för mycket. Att jag legat hemma och förkyld nu några dagar gör inte saken bättre, mer tid tull funderingar. Imorgon ska jag på jobbet, jag behöver tänka på annat!
Gröna fingrar
Jag brukar alltid säga att jag inte har några gröna fingrar. Jag är rätt duktig på att ta död på växter. Detta gäller även min fina orkidé. När blommorna föll av tänkte jag att den aldrig kommer blomma igen, och ställde undan plantan i ett hörn. Men för några veckor sedan insåg jag att den inte såg helt död ut och den fick flytta fram i köket igen. Och vips har sex skott i de gamla stänglarna kommit samt en helt ny stängel! Längtar tills den blommar igen! :)
måndag 22 oktober 2012
Det underbaraste
Mitt i mitt miserabla tillstånd av total förkylning får jag uppleva den underbaraste känsla jag skulle kunna tänka mig. Jag har alldeles just, för första gången, kunnat säga att bebisen sparkar! :D Fram tills idag har det varit mer diffusa känslor av rörelse, att något varit annorlunda och inte bara vanligt. Men idag, mitt i mitt självömkande tillstånd känner jag fyra klockrena sparkar strax till vänster nedanför naveln ur min synvinkel! Jag är just nu djupt rörd och lättad då jag tidigare under dagen varit mycket orolig för det kommande ultraljudet. Just nu rinner en glädjetår ner för min kind!
Vem kom fram till att man måste klara sig på 2-3 doser nasspray per dygn?
Den som gjorde det har nog inte varit gravid och dunderförkyld på samma gång! Problemet består av att man som jätteförkyld och snorig, sådär så det faktiskt är helt omöjligt att andas genom nästan, tar nässpray precis innan man ska sova. Det funkar fint och man somnar. Men som gravid uppstår problemet ca 2-3 timmar senare. Du vaknat och måste gå på toaletten! Väl tillbaka i sängen så inser du att näsan återigen är tät och rinner och det är helt omöjligt att somna om även om du så när som på sitter. Efter 45 min ger man upp och tar en ny omgång nässpray, somnar och proceduren upprepas. Lagom tills det är dags att vakna har du därför redan förbrukat dygnets alla doser av spray. En ny dag börjar utan att du känner dig det minsta utvilad och du ställs inför två alternativ 1. överlev med en icke fungerande näsa och känn dig smått döende hela dagen 2. överdosera nässprayen och överlev dagen på soffan med stora mängder te.
Det finns ju även andra metoder, husmorsknep, mot nästäppa och snuva. Att andas över ett ångbad är ett sådant. Vid klockan 5 inatt bestämde jag mig för att prova detta. Det var skönt just då, men efter en kort stund började jag blöda näsblod...på riktig! Den som känner mig vet att jag inte blöder näsblod! Har gjort det kanske två gånger i hela mitt liv så jag bestämde mig för att ångbad helt enkelt inte passar mig. Speciellt inte som gravid med extra sköra slemhinnor...
Så, vad är då kvar att göra? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände bebis något för att jag överdoserar nässprayen! Har du något bra tips mot förkylning, snälla berätta!
Det finns ju även andra metoder, husmorsknep, mot nästäppa och snuva. Att andas över ett ångbad är ett sådant. Vid klockan 5 inatt bestämde jag mig för att prova detta. Det var skönt just då, men efter en kort stund började jag blöda näsblod...på riktig! Den som känner mig vet att jag inte blöder näsblod! Har gjort det kanske två gånger i hela mitt liv så jag bestämde mig för att ångbad helt enkelt inte passar mig. Speciellt inte som gravid med extra sköra slemhinnor...
Så, vad är då kvar att göra? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände bebis något för att jag överdoserar nässprayen! Har du något bra tips mot förkylning, snälla berätta!
söndag 21 oktober 2012
Och där kom hostan
Så nu kan jag omöjligt sova. Sitter vaken med en kopp te och funderar på hur jag ska lyckas 1. fördriva natten, 2. fördriva förkylningen eller 3. somna om. Sist jag var såhär förkyld var för tre år sedan när vi var i Australien och då blev jag inte mig själv på ett halvår. Det oroar mig med tanke på bebis och allt. Blir nog att ringa vårdcentralen eller barnmorskan på måndag om det inte verkar bli bättre...
lördag 20 oktober 2012
Så fantastiskt förkyld
Jag är verkligen så fantastiskt förkyld! Efter en lång dag med mycket flängande fram och tillbaka, samt på soffan hos en god vän är jag äntligen hemma i Holmsund! En lugn och tidig kväll på soffan är ett måste, jag vill inte vara sjuk mer!
Tack och lov!
Kanske låter det hemskt, men tack och lov att Frida Sandén ( ni vet Mollys lillasyster) åkte ut X-factor igår! Nu kanske jag kan få tillbaka lugnet på mina fredagskvällar och slippa sms och telefonsamtal!
fredag 19 oktober 2012
Sjuk
Hela veckan har jag gått och snorat och känt mig lite vissen. Har trott att det nog bara var vanlig nästäppa vilket inte är ovanligt när man är gravid, tydligen. Men igår kväll, lagom till helgen, bröt förkylningen ut! Har knappt kunnat sova inatt på grund av ett halsont utan dess like. Jag snorar och snuvar, är trött och hängig. Just så typiskt att det skulle bli till idag, just den här fredagen var det väldigt opassande att vara dålig. Inte för att jag har mycket på jobbet eller något sådant...nej utan för att just den här fredagen har sedan länge varit inplanerad som den dag då jag och David skulle unna oss lite lyx. Vi har bokat bord på Restaurang Viktoria och sedan ska vi sova på Plaza och bara ha det mysigt. Även om det känns trist att gå på finrestaurang när man knappt känner smaker så har vi bestämt oss för att kvällen blir av ändå! Vi behöver lite kvalitetstid och har verkligen sett fram emot kvällen...och rätt mycket morgondagens frukost :)
onsdag 17 oktober 2012
Telefonsamtal
Att ringa telefonsamtal är en del av min vardag, mycket av mitt jobb går ut på att ringa runt och ställa frågor till människor. Allt som oftast går det bra. Ibland är någon lite sur eller så, men idag fick ett av dessa telefonsamtal mig att verkligen tänka efter.
Just nu arbetar jag med att skicka ut samrådshandlingar och fick en lista från Vindelns kommun på berörda markägare. En av dessa saknade adress. Hmm tänker jag och gör en Googelsökning och hittar en person med rätt namn i rätt del av landet som jag beslutar mig för att ringa. Det värsta som kan hända är att det inte är han tänker jag. När det tillslut svarar är det en ung flickas röst som möter mig. När jag läser upp namnet på personen jag söker säger hon att det är hennes pappa och något i stil med att han inte längre går att prata med. Jag ursäktar mig och funderar lite på hur jag då ska få tag på honom. Gör en ny googelsökning och hittar svenska kyrkans gravsättningshemsida. Personen i fråga har dött i april i år.
Stackars flicka tänker jag! Som har ett mobilabonemang som står i sin döde fars namn! Det är säkert fler än jag som ringer och söker hennes pappa! Hoppas att hennes mamma ändrar namn på abonemanget snart!
Just nu arbetar jag med att skicka ut samrådshandlingar och fick en lista från Vindelns kommun på berörda markägare. En av dessa saknade adress. Hmm tänker jag och gör en Googelsökning och hittar en person med rätt namn i rätt del av landet som jag beslutar mig för att ringa. Det värsta som kan hända är att det inte är han tänker jag. När det tillslut svarar är det en ung flickas röst som möter mig. När jag läser upp namnet på personen jag söker säger hon att det är hennes pappa och något i stil med att han inte längre går att prata med. Jag ursäktar mig och funderar lite på hur jag då ska få tag på honom. Gör en ny googelsökning och hittar svenska kyrkans gravsättningshemsida. Personen i fråga har dött i april i år.
Stackars flicka tänker jag! Som har ett mobilabonemang som står i sin döde fars namn! Det är säkert fler än jag som ringer och söker hennes pappa! Hoppas att hennes mamma ändrar namn på abonemanget snart!
måndag 15 oktober 2012
Om att veta vad det blir
Den 9:e oktober skrev jag att jag skulle återkomma med varför jag gärna vill veta om vi väntar en pojke eller en flicka, så här kommer det.
Allt började när jag var yngre. När jag någon stans formulerade en önskan om att få två flickor den dag det var dags att skaffa barn. Den här tanken har vuxit under många år och när jag blev gravid första gången insåg jag hur djupt rotad den här tanken var. Tankar kring hur jag skulle reagera om det vid förlossningen visade sig vara en pojke började snurra. Efter ett missfall, två missfall, tre och fyra missfall har jag helt omvärderat min önskan om två flickor. Idag kommer bebisen vara så efterlängtad och älskad bara genom att vara precis den som den är! Med det i åtanke vill jag inte chansa, jag vill inte riskera att känna det minsta besvikelse om det blir en pojke. Jag vill att mitt första barns födelsedag enbart ska förknippas med glädje!
Jag kan inte påverka könet på mitt barn, såklart. Men det jag kan göra för att slippa oroa mig för att bli besviken är, enligt mig, att i god tid innan förlossningen få veta vem det är som ligger i magen. Då kan jag, ja vi båda, anknyta till bebis redan nu och bara vara glada när hen kommer!
En del som jag har pratat med om min tanke kring detta kommer med kommentarer om att man aldrig blir besviken på vad det blir. Att man älskar bebis oavsett. Men jag vet att det finns de som faktiskt blir besvikna, som inte känner omedelbar glädje över sitt barns kön. Jag vill inte ta risken! Jag vill älska mitt barn utan förbehåll bara för att bebis är just bebis!
Så, det handlar inte om att jag vill veta vilken färg vi ska måla barnrummet i, om det ska vara bilar eller prinsessor på de små bodysarna. Jag vill bara älska mitt barn utan förbehåll från den sekund vi ses för första gången!
Allt började när jag var yngre. När jag någon stans formulerade en önskan om att få två flickor den dag det var dags att skaffa barn. Den här tanken har vuxit under många år och när jag blev gravid första gången insåg jag hur djupt rotad den här tanken var. Tankar kring hur jag skulle reagera om det vid förlossningen visade sig vara en pojke började snurra. Efter ett missfall, två missfall, tre och fyra missfall har jag helt omvärderat min önskan om två flickor. Idag kommer bebisen vara så efterlängtad och älskad bara genom att vara precis den som den är! Med det i åtanke vill jag inte chansa, jag vill inte riskera att känna det minsta besvikelse om det blir en pojke. Jag vill att mitt första barns födelsedag enbart ska förknippas med glädje!
Jag kan inte påverka könet på mitt barn, såklart. Men det jag kan göra för att slippa oroa mig för att bli besviken är, enligt mig, att i god tid innan förlossningen få veta vem det är som ligger i magen. Då kan jag, ja vi båda, anknyta till bebis redan nu och bara vara glada när hen kommer!
En del som jag har pratat med om min tanke kring detta kommer med kommentarer om att man aldrig blir besviken på vad det blir. Att man älskar bebis oavsett. Men jag vet att det finns de som faktiskt blir besvikna, som inte känner omedelbar glädje över sitt barns kön. Jag vill inte ta risken! Jag vill älska mitt barn utan förbehåll bara för att bebis är just bebis!
Så, det handlar inte om att jag vill veta vilken färg vi ska måla barnrummet i, om det ska vara bilar eller prinsessor på de små bodysarna. Jag vill bara älska mitt barn utan förbehåll från den sekund vi ses för första gången!
söndag 14 oktober 2012
På riktigt
Idag har vi monterat vår nya postlåda och nu känns det som om vi flyttat in på riktigt! När vi lagt så mycket pengar på att byta fasad kändes det som om vi inte kunde hänga upp vår gamla skruttiga låda igen. En klar förbättring tycker vi båda!
Slänger in en bonusbild på hur Sigge visar att han allt vill följa med oss på affären :) kan inte säga annat än tok-söt-katt!
Slänger in en bonusbild på hur Sigge visar att han allt vill följa med oss på affären :) kan inte säga annat än tok-söt-katt!
lördag 13 oktober 2012
När något saknas
Så köper man det...? Ja ibland får man faktiskt vara lite materiell! Nu ska jag bara fundera ut vad som ska finnas i godisskålen, lutar mot nonstops men frågan är hur ofta jag i så fall måste fylla på?
fredag 12 oktober 2012
När verkligheten kommer ifatt
Ibland, vid vissa tillfällen, kan ett minna komma tillbaka till en. Någonting som hände eller något man gjorde vid en speciell plats och tid. Jag har ett återkommande minne...
Där någon gång kring jul ifjol, när vi just fått veta att vi var gravida för andra gången, gick jag hemifrån till coop i holmsund. Det var en riktigt härlig och kall vinterdag och precis när jag passerade korsningen nygatan/svedbergsgatan tänkte jag "Om ett år går jag här med barnvagn!", lade handen på magen och gissar att mitt leende sken ikapp med solen.
Det här var bara i början, när vi fortfarande kunde bli gravida och vara glada och förväntansfulla. Då var ett missfall "sådant som händer" men två i rad är ovanlig. Det var innan vi visste att vi skulle få åtminstone fyra missfall innan det faktiskt fungerade. Det här var innan vi började se vårt första år som gifta som ett förlorat år. Vi kommer inte promenera med barnvagn till jul i år men tills dess kommer vi åtminstone kunna vara hyfsat säkra på att det går vägen denna gång. Idag bearbetar jag dessa tankar så gott som varenda dag då jag passerar korsningen varje morgon på väg till bussen. Minnet kommer till mig varje dag och jag har börjat vänja mig vid att möta dem. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden, och alldeles säkert kommer det till sommaren vara som utraderat...under förutsättning att allt går bra den här gången. Men minnen är ändå något man bär på under perioder, mer eller mindre frivilligt. Jag har bestämt mig för att inte bli allt för nedslagen av just detta minna längre. Som ett steg i att se fram emot våren och tro på att det kommer gå vägen så tänker jag nu varje dag att "Om ett år går jag här med barnvagn!".
Där någon gång kring jul ifjol, när vi just fått veta att vi var gravida för andra gången, gick jag hemifrån till coop i holmsund. Det var en riktigt härlig och kall vinterdag och precis när jag passerade korsningen nygatan/svedbergsgatan tänkte jag "Om ett år går jag här med barnvagn!", lade handen på magen och gissar att mitt leende sken ikapp med solen.
Det här var bara i början, när vi fortfarande kunde bli gravida och vara glada och förväntansfulla. Då var ett missfall "sådant som händer" men två i rad är ovanlig. Det var innan vi visste att vi skulle få åtminstone fyra missfall innan det faktiskt fungerade. Det här var innan vi började se vårt första år som gifta som ett förlorat år. Vi kommer inte promenera med barnvagn till jul i år men tills dess kommer vi åtminstone kunna vara hyfsat säkra på att det går vägen denna gång. Idag bearbetar jag dessa tankar så gott som varenda dag då jag passerar korsningen varje morgon på väg till bussen. Minnet kommer till mig varje dag och jag har börjat vänja mig vid att möta dem. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden, och alldeles säkert kommer det till sommaren vara som utraderat...under förutsättning att allt går bra den här gången. Men minnen är ändå något man bär på under perioder, mer eller mindre frivilligt. Jag har bestämt mig för att inte bli allt för nedslagen av just detta minna längre. Som ett steg i att se fram emot våren och tro på att det kommer gå vägen så tänker jag nu varje dag att "Om ett år går jag här med barnvagn!".
torsdag 11 oktober 2012
Inspiration
Jag börjar återfå min inspiration!
Kanske är det lugnet och tron på att vi faktiskt kommer att bli föräldrar som infunnit sig. Det känns ganska rimligt faktiskt. Början på veckan spenderades med att skriva listor och organisera, en lista för varjer rum i huset med allt vad jag vill göra och få ordning på. Och allt började med dessa lampor som jag egentligen bara köpte för att jag tyckte om den medföljande julstjärnan!
Jag känner mig extremt motiverad till att få ordning på allt som jag "lämnat" i huset, även ordna upp förvaring och annat pyssel. Få iordning ett perfekt hem tills dess att vi blir tre! Igår hade jag min egna onsdag, den dag i veckan som alltid är min egen då David är på kör. I vanliga fall spenderas den på soffan med en bok eller framför datorn tittandes på någon play-kanal. Igår spenderades sen med att sortera papper och sätta in i pärmar. Märka upp lådor med dess innehåll. Städa och sortera bland allt mitt pyssel och allt annat skräp (och oskräp) som samlats i vårt kontor. Fram tills igår var det blå rummet vårt skräprum. Allt som inte hade en plats i huset hamnade på skrivbordet i detta rum, vilket snabbt resulterade i en enorm hög av allt möjligt. Den högen är nu borta och jag är fast besluten om att hålla efter. Räkningarna ska in i sina pärmar på en gång och inget onödigt ska ligga framme när det istället kan ligga på sin plats.
Utöver städandet fick jag en ide om ombyggnation. Att göra den konstiga alkoven till en klädkammare för det inre rummet. Det är en mycket avlägsen plan, men jag tror att det skulle ge nedervåningen ett lyft. Kontoret/det blå rummet skulle få en mer symetrisk form utan att för dens skull kännas litet (ja, jo, kanske i förhållande till andra rum i vårt hus men inte i förhållanden till rum generellt!). Dessutom skulle det inre/gröna rummet få klädförvaring som det idag saknar. Med andra ord, en win-win situation :)
onsdag 10 oktober 2012
Varför kan dom inte sluta!?
Jag blir så less, jag orkar inte mer! Kan dom inte bara sluta ringa mig! Jag är inte Molly Sandéns lillasyster, jag är jag och någon helt annan! Snart kommer jag bara bli arg på dem som ringer och sluta svara i telefon!
tisdag 9 oktober 2012
Två hjärtslag och en spark
Igår var det äntligen dags för ett besök hos barnmorskan. Drygt två veckor efter senaste ultraljudet och sedan dess har vi kämpat hårt för att börja acceptera att det nog kommer gå vägen denna gång. Även om det känns extremt avlägset att vi faktiskt skulle bli föräldrar i mars så måste vi någon stans bestämma oss för att tro.
Hur som haver var detta besök välplanerat. Vi skulle börja med att försöka lyssna efter bebis hjärta och det var just detta vi längtat efter. Att få ytterligare en bekräftelse på att det fortfarande ser bra ut, att bebis fortfarande lever. Och lever gjorde den :) Rätt snabbt lokaliserar barnmorskan ett hjärtljud, visserligen "bara" mitt hjärtljud men ändå. Mycket lugnare och finare takt än vad jag trott då jag var rejält nervös. Efter en liten stunds letande hittar hon nästa! ca 150 slag i minuten och alldeles precis som det ska vara. Det var så skönt att kunna jämföra mitt eget hjärtslag med bebisens, för det fanns ingen tvekan om att det andra hjärtslaget tillhörde någon annan än mig! Dessutom hör vi ett "Schwosh" och barnmorksan säger "det där var en spark". Riktigt spännande!
Ytterligare en rolig sak som hände var när barnmorskan skulle känna efter livmoderns storlek. Hon i princip bara lägger ner fingrarna på min mage och säger "här är den" och visar hur stor den blivit. "Precis rätt storlek för tiden" är nästa kommentar och vi andras ut. Nyfiken som man är försöker jag också känna efter för att lokalisera livmodern och då slår det mig: Inte konstigt att jag och david inte förstått vad som varit vad - det som tydligen var livmodern har jag alltid trott varit mina magmuskler! Tur att det inte är jag som ska göra bedömningen, och att det finns människor som kan det här :)
Så, summa sumarurm, allt ser fint ut, vi väntar en liten bebis som borde komma till oss någon gång andra halvan av mars :)
Om lite drygt två veckor är det återigen dags för ultraljus. Denna gång är det ett så kallat RUL - RutinUltraLjud. Då får vi veta om bebis mår bra, när bebis kan tänkas titta ut och kanske, om vi har tur, om det är en flicka eller pojke! Tankarna kring varför jag vill veta kön på vår bebis är ett helt annat inlägg, som kommer enhelt annan dag.
Hur som haver var detta besök välplanerat. Vi skulle börja med att försöka lyssna efter bebis hjärta och det var just detta vi längtat efter. Att få ytterligare en bekräftelse på att det fortfarande ser bra ut, att bebis fortfarande lever. Och lever gjorde den :) Rätt snabbt lokaliserar barnmorskan ett hjärtljud, visserligen "bara" mitt hjärtljud men ändå. Mycket lugnare och finare takt än vad jag trott då jag var rejält nervös. Efter en liten stunds letande hittar hon nästa! ca 150 slag i minuten och alldeles precis som det ska vara. Det var så skönt att kunna jämföra mitt eget hjärtslag med bebisens, för det fanns ingen tvekan om att det andra hjärtslaget tillhörde någon annan än mig! Dessutom hör vi ett "Schwosh" och barnmorksan säger "det där var en spark". Riktigt spännande!
Ytterligare en rolig sak som hände var när barnmorskan skulle känna efter livmoderns storlek. Hon i princip bara lägger ner fingrarna på min mage och säger "här är den" och visar hur stor den blivit. "Precis rätt storlek för tiden" är nästa kommentar och vi andras ut. Nyfiken som man är försöker jag också känna efter för att lokalisera livmodern och då slår det mig: Inte konstigt att jag och david inte förstått vad som varit vad - det som tydligen var livmodern har jag alltid trott varit mina magmuskler! Tur att det inte är jag som ska göra bedömningen, och att det finns människor som kan det här :)
Så, summa sumarurm, allt ser fint ut, vi väntar en liten bebis som borde komma till oss någon gång andra halvan av mars :)
Om lite drygt två veckor är det återigen dags för ultraljus. Denna gång är det ett så kallat RUL - RutinUltraLjud. Då får vi veta om bebis mår bra, när bebis kan tänkas titta ut och kanske, om vi har tur, om det är en flicka eller pojke! Tankarna kring varför jag vill veta kön på vår bebis är ett helt annat inlägg, som kommer enhelt annan dag.
tisdag 2 oktober 2012
Sovmorgon ala Frida
Ibland har man turen att kunna ta sovmorgon. Idag var det min tur då David ska köra bil till jobbet och (för en gångs skull) måste vara inne tills när jag börjar. Detta innebär att jag inte behöver vara klar förrän 30 min efter min vanliga tid. Så vad gör FruFrida med en 30 min sovmorgon? Hon sover inte en stund extra, hon ligger inte och drar sig...nej hon går upp samtidigt som vanligt och sitter en extra stund vid frukostbordet :) Att kunna äta frukost i lugn och ro, titta ut genom köksfönstret och inte känna sig stressad är bättre än vilka 30 minuters sömn som helst!
måndag 1 oktober 2012
Kort datum enligt Coop Holmsund
Jag gillar Coop i Holmsund! Allt som oftast har de fyndkorgar med varor märkta med "Kort datum" och därför nedsatt pris. Denna chokladkaka klassas till denna kategori och går ut 130319, alltså ungefär när bebis är tänkt att komma. Så med andra ord, det är inte länge kvar tills vi blir föräldrar! :) i alla fall inte enligt Coop i Holmsund ;)
söndag 30 september 2012
Morgonens pyssel
Imorgon ska jag köpa hörn så att alla kort kommer in i gästboken. Bättre sent än aldrig!
lördag 29 september 2012
Mormor
Spenderar lördagen i ö-vik med mormor och familj. Skönt med lite avkoppling men det blir nog en tidig kväll i Holmsund trots allt.
fredag 28 september 2012
Nyttiga disskusioner
Igår kväll kröp jag och mannen i säng tidigt, redan halv nio var vi färdiga för sängen. Mycket beror på att jag är rätt så trött nu för tiden och att jag utan problem hade kunnat somna där och då och sovit gott (nästan) hela natten. Men igår somnade jag inte tidigt, igår tog vi oss en välbehövlig disskusionsstund där vi avhandlada allt från varför det är David som klipper gärset och inte jag till jag gärna skulle göra middagsplaneringar för en vecka åt gången. Allt som oftast resulterar dessa disskusioner i lite missämja mellan oss, vi tycker inte alltid lika och vi kanske inte alltid förstår varandra eller kan se situationen ur den andres synvinkel. Men det är ändå så nyttigt! Att, istället för att gå och bära på små funderingar och bli irriterad, få prata ut om det, komma vidare och släppa det.
torsdag 27 september 2012
Bussfunderingar i regnet
Idag på morgonen åkte jag buss till jobbet som vanligt. Regnet verklige öser ner och jag är rätt så blöt. Att jag dessutom lyckas, på något sätt, bli lite sen och får skynda till bussen gör inte saken bättre. Väl på bussen gör jag dock en upptäkt som får mig att fundera. Det är många som verkar vara sena till bussen idag, fler än en som kommer springandes när bussen svänger in mot hållplatsen. Intressant, tänker jag, som kan fachineras av mönster i samhället. Kanske är det så att detta rejäla regnoväder gör oss lite slöare, lite mindre motiverade och att vi därför tar lite längre tid på oss än vanligt, ligger kvar i sängen ett par minuter extra och drar täcket över huvudet. För en dag som denna hade jag gärna legat kvar i sängen, tänt en brasa och druckit en kopp te!
onsdag 26 september 2012
Nu är det dags att berätta...
Den som följt min blogg vet också vår historia, att den är fylld med sorg, oro och jobbiga dagar. Att vi har haft oturen att drabbas av upprepade missfall.
Nu verkar det dock äntligen vara vårt tur! Efter 5 ultraljud är vi tillräckligt säkra att vi nu vågar berätta att vi ska bli föräldrar. Det är självklart fortfarande mycket som kan hända men vi har klarat de första kritiska 12 veckorna, avslutat hormonbehandling med lyckat resultat och är idag i 15:e graviditetsveckan! Allt ser bra ut och det bor en vilt sprattlande bebis i min mage! Nu gäller det bara att fortsätta vara glada, tro på att det kommer gå bra denna gång och faktiskt börja njuta och förbereda oss för att vi i slutet på mars kommer vara tre i familjen. Den resan kommer säkerligen vara nog så svår, men vi ska klara det!
Nu verkar det dock äntligen vara vårt tur! Efter 5 ultraljud är vi tillräckligt säkra att vi nu vågar berätta att vi ska bli föräldrar. Det är självklart fortfarande mycket som kan hända men vi har klarat de första kritiska 12 veckorna, avslutat hormonbehandling med lyckat resultat och är idag i 15:e graviditetsveckan! Allt ser bra ut och det bor en vilt sprattlande bebis i min mage! Nu gäller det bara att fortsätta vara glada, tro på att det kommer gå bra denna gång och faktiskt börja njuta och förbereda oss för att vi i slutet på mars kommer vara tre i familjen. Den resan kommer säkerligen vara nog så svår, men vi ska klara det!
Kan inte fokusera
Sitter på jobber och kan inte fokusera. Är så fruktansvärt nervös inför eftermiddagen att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen!
En tidig morgon och en kväll utan man!
Idag blev det en tidig morgon på jobbet så nu sitter jag vid mitt skrivbord och väntar på att ArcGIS ska öppna. Anledningen till denna tidiga morgon på jobbet är att jag lämnade av mannen på flyget då han skulle ta första morgonflyget till Stockholm, med andra ord är jag ensam hemma ikväll. Och tack vare mannen har jag även fått lite inspiration (läs om detta här)! Han har nämligen beställt alla "Ram-bilder" av våra bröllopsgäster, bilder som jag ska klistra in i vår gästbok från brölloppet. Strax efter bröllopet kom jag på idén att använda de tomma sidorna till dessa bilder, jag räknade och kom fram till att sidorna räckte precis, men det har tagit nästan ett år att faktiskt framkalla bilderna. Så i alla fall blir det pyssel ikväll :)
tisdag 25 september 2012
Äntligen!
Nu äntligen kanske jag kan få slippa svara på fråor som om jag varit med i X-factory, om jag kan ställa upp på en intervju m.m. Insåg idag att mitt jobbmobilnummer låg kvar på hitta.se, började luska i detta och kom fram till att när man bekräftar en borttagning via deras hemsida gör man det genom att ringa från det nummer man vill ta bort. Smidigt och bra kan man tänka. Men när jag ringer från min jobbmobil syns mitt fasta nummer då jag har båda i mobilen. Men nu äntligen, efter otaliga samtal, har jag fått kontakt med hitta.se och om två dagar ska numret vara borta från deras hemsida!
måndag 24 september 2012
Smidig träning i dubbel bemärkelse
Att träna BodyBalance gör dig (förhoppningsvis) smidig men det var inte den främsta *konstpaus för att svara på ännu ett samtal från en ung tjej som undrar om jag varit med i X-factor. Denna tjej hade inte ens hyfs att säga "hej då" när jag sa nej.* utan jag tänkte mer på var träningen finns. Det är riktigt skönt att kunna åka hem efter jobbet, äta middag i lugn och ro, byta om och sen cykla iväg till Storsjöhallen en kvart innan passet börjar. Detta jämfört med att drälla runt på stan, måsta köpa middag någonstans, träna och inte vara hemma förrän 21-22 tiden. Smidigare helt enkelt.
Träningsvärken har just lagt sig...
...och jag ger mig iväg på träningspass nummer två på storsjöhallen. Så vitt jag kan se är det bara 3 personer anmälda även denna gång men än så länge är det ingen som ringt och sagt att passet är inställt :) Ser fram emot en rejäl träningsvärk på onsdag igen!
söndag 23 september 2012
Letar inspiration!
Just nu är jag inne i en inspirationstorka. Eller jag, ska jag vara helt ärligt är det nog snarare så att jag börjat återhämta mig såpass från allt jobbigt som varit under det senaste året och nu orkar och vill göra något annat än bara ingenting. Med andra ord, jag letar inspiration! Funderar på att sortera upp tygkistan och börja med ett lapptäcke, eller kanske virka något av alla garner som bara ligger och skräpar. En annan fundering jag länge haft är om jag skulle plocka fram akvarellfärgerna och måla något, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna tänkas vara...alltså får färgerna ligga en stund till. Kanske skulle jag börja baka lite mer, göra mina favoritrecept av flerstegsbak där man doppar något i choklad på slutet...typ chokladbiskvier. Men å andra sidan, sånt måste ätas upp och känner jag mig själv så stoppar jag i mig ett antal fler än jag borde.
Jag saknar inte idéer men jag saknar inspiration.
Jag saknar inte idéer men jag saknar inspiration.
lördag 22 september 2012
Tidig morgon
Igår berättade en god vän om hur hon, när hon var yngre, kunde ligga i sängen en fredakväll och tvinga sig att vara vaken en liten stund till. Detta för att verkligen få njuta av känslan av att "Imorgon får jag sova så länge jag vill!"
Igår kväll tänkte jag också så, att imorgon får jag sova hur länge jag vill och att det skulle bli så fantastiskt skönt med tanke på gårdagens kaos på jobbet och den extrema trötthet jag känt på sista tiden. Men säg den lycka som varar för evigt. Efter 7 timmar sömn vaknar jag strax efter 5 och är så extremt hungrig! Försöker ignorera känslan och somna om, "jag får ju sova hur länge jag vill idag" rullar runt i huvudet. Men jag kan inte sluta tänka på leverpastejsmackorna och tekoppen jag kommer få när jag stiger upp. Så efter en timmes tryckande i sängen ger jag upp och går till köket.
Nu sitter jag här med mina leverpastejsmackor och mitt te, njuter av den tidiga morgonen och inser att jag alltid älskat att vara vaken så här tidigt på helgerna. Det är en sådan frihet i att inte måsta vara vaken, men att kunna! :)
fredag 21 september 2012
torsdag 20 september 2012
Storsjöhallen
Idag har jag premiärtränat på Storsjöhallen i Holmsund och kortet har redan betalat sig. Hur? kanske du undrar. Jo, du förstår, jag jämför med mitt sista halvår på IKSU. Under de sex månaderna betalade jag drygt 350 kr i månaden och tränade tre gånger, alltså ca 700 kr per träningspass. När jag insåg detta sa jag upp kortet! Mitt nuvarande kort fick jag, tack vare avtal och friskvårdsbidrag från jobbet för 500 kr...för ett helt år alltså! Dessutom, när jag väl hämtade ut kortet visade det sig att Storsjöhallen hade ett erbjudande: Köp/förnya ditt årskort - få en månad på köpet. Alltså: 13 månaders träning för 500 kr. I och med att jag idag tränat där en gång är styckpriset på träning för Storsjöhallen redan nere på 500 kr, vilket enligt mig gör att kortet redan tjänat in sig själv :)
Jaja, kanske hängde ingen med i resonemanget men jag har det helt klart för mig.
Dagens pass blev Bodybalance, ett av mina favoritpass på IKSU. Det fungerade lika bra i Holmsund. Kanske var instruktören inte riktigt lika vass som på IKSU men för priset är jag nöjd! Dessutom var vi idag enbart tre deltagare vilket gjorde det omöjligt att gömma sig i bakgrunden och fuska, vilket är rätt enkelt på IKSUs överfulla pass. Lokalerna var helt ok men det roligaste var nog ändå att det händer så mycket annat där! När jag går till spegelsalen passerar man en idrottshall där unga killar spelar innebandy, när jag lämnar salen är hallen avdelad i två och i ena delen dansar 10-12-års tjejer balett medans det utförs gymnastik och redskapssport i den andra. Innan Bodybalancen var spegelsalen full av små barn och deras föräldrar på barndans och ute spelas det fotboll för fullt! Helt enkelt en annan atmosfär är den på IKSU där det mesta kretsar kring studenter som vill visa upp sig. Här fanns det något för alla åldrar, smaker och intressen :) Blir perfekt när vi får barn någon gång i framtiden!
Jaja, kanske hängde ingen med i resonemanget men jag har det helt klart för mig.
Dagens pass blev Bodybalance, ett av mina favoritpass på IKSU. Det fungerade lika bra i Holmsund. Kanske var instruktören inte riktigt lika vass som på IKSU men för priset är jag nöjd! Dessutom var vi idag enbart tre deltagare vilket gjorde det omöjligt att gömma sig i bakgrunden och fuska, vilket är rätt enkelt på IKSUs överfulla pass. Lokalerna var helt ok men det roligaste var nog ändå att det händer så mycket annat där! När jag går till spegelsalen passerar man en idrottshall där unga killar spelar innebandy, när jag lämnar salen är hallen avdelad i två och i ena delen dansar 10-12-års tjejer balett medans det utförs gymnastik och redskapssport i den andra. Innan Bodybalancen var spegelsalen full av små barn och deras föräldrar på barndans och ute spelas det fotboll för fullt! Helt enkelt en annan atmosfär är den på IKSU där det mesta kretsar kring studenter som vill visa upp sig. Här fanns det något för alla åldrar, smaker och intressen :) Blir perfekt när vi får barn någon gång i framtiden!
onsdag 19 september 2012
Trots allt som en bra dag
Den senaste tiden har varje morgon känts som en kamp, känts jobbig och inte alls motiverande. Men den här morgonen känns helt okey. Kanske har min släng av höstdepression börjat ge med sig!
måndag 17 september 2012
Om att vara..."Ö-kändis"?
Att dela namn med någon som titt som tätt framträder i TV är inte alltid kul. Att vara namne med Molly Sandéns lillasyster kan ställa till med problem.
I helgen var min namne, den 18-åriga Frida Sandén, med i TV-programmet X-factor. Jag vet inte om det för att jag såg programmet eller för att det intresserar mig nämnvärt utan för att jag fått såväl underliga telefonsamtal som sms sedan dess, från människor i hela sverige som undrar om jag var med i programmet. Det är bara att klistra på en lite trevlig röst (trots att man helst vill snäsa av dem och skrivanågot spydigt) och säga att "du har nog tyvärr ringt fel". Första gången var det lite roligt, något man kunde berätta vid fikabordet på jobbet men nu...när jag känner mig deprimerad och nere över annat...är det här inget jag orkar hantera!
Så helt enkelt, jag är INTE Frida Sandén aka Molly Sandéns lillasyster. Jag är jag och jag orkar inte med nyfikna människor! Inte just idag i alla fall!
I helgen var min namne, den 18-åriga Frida Sandén, med i TV-programmet X-factor. Jag vet inte om det för att jag såg programmet eller för att det intresserar mig nämnvärt utan för att jag fått såväl underliga telefonsamtal som sms sedan dess, från människor i hela sverige som undrar om jag var med i programmet. Det är bara att klistra på en lite trevlig röst (trots att man helst vill snäsa av dem och skrivanågot spydigt) och säga att "du har nog tyvärr ringt fel". Första gången var det lite roligt, något man kunde berätta vid fikabordet på jobbet men nu...när jag känner mig deprimerad och nere över annat...är det här inget jag orkar hantera!
Så helt enkelt, jag är INTE Frida Sandén aka Molly Sandéns lillasyster. Jag är jag och jag orkar inte med nyfikna människor! Inte just idag i alla fall!
söndag 16 september 2012
Allting går sin gilla gång...
... och semestern har gjort att jag lite glömt bort att blogga. Fick igår kommentaren av en god vän att hon trott att det skulle bli mer bloggat när jag börjat jobba igen. Men icke.
Hur som haver är det väl dags att liva upp det här stället igen med en kort resumé över sommaren som varit.
Idag blev det besök på årets första loppis, trots att det var något vi sagt att vi skulle göra i sommar. Skörden blev en 20 cm hög med serietidningar och lite hembakt fika från en väns föräldrar. Tack och lov att jag och mannen är likadana, att vi båda anser serietidningar vara ett riktigt fynd och att vi båda gärna avnjuter dem till middagen! Det är en av de saker som jag älskar med David, han är lika fånig som jag :)
Imorgon börjar jag om att träna. Har beställt träningskort på Storsjöhallen i Holmsund via jobbet. 500 kr för ett helt år tyckte jag var mycket överkomligt. Speciellt med tanke på att mina tre sista träningspass på IKSU gick på ca 700 kr styck, med andra ord...ett pass på Storsjöhallen och det har lönat sig!
Hur som haver är det väl dags att liva upp det här stället igen med en kort resumé över sommaren som varit.
- 5 veckors semester
- Inte så bra väder
- Båt ibland
- Renovering av uthus, David har gjort det mesta och jag det minsta. Bygg och Bo i Holmsund byta panelen ut mot gatan medan jag nojade över att David bytta och målade vindskivor på 6 meters höjd från stege.
- En tur till Piteå.
- Häng med vänner
- 30-års fest på Garaget.
Idag blev det besök på årets första loppis, trots att det var något vi sagt att vi skulle göra i sommar. Skörden blev en 20 cm hög med serietidningar och lite hembakt fika från en väns föräldrar. Tack och lov att jag och mannen är likadana, att vi båda anser serietidningar vara ett riktigt fynd och att vi båda gärna avnjuter dem till middagen! Det är en av de saker som jag älskar med David, han är lika fånig som jag :)
Imorgon börjar jag om att träna. Har beställt träningskort på Storsjöhallen i Holmsund via jobbet. 500 kr för ett helt år tyckte jag var mycket överkomligt. Speciellt med tanke på att mina tre sista träningspass på IKSU gick på ca 700 kr styck, med andra ord...ett pass på Storsjöhallen och det har lönat sig!
tisdag 28 augusti 2012
Fram tills nyss...
... Var det här en av de bästa dagarna på länge. Mycket roligt och bra som har hänt och för en gångs skull kände jag mig glad. Men sen plockas man ner på jorden igen. Det är ingen rättvis värld vi lever i! Har idag fått en så tråkig nyhet! En nyhet som jag gärna skulle ta ytterligare fyra tidiga missfall för att förhindra! Livet är inte rättvist!
fredag 24 augusti 2012
Superfertilitet bakom många missfall
Denna artikel i DN gör det hela plötsligt väldigt logiskt. Synd bara att man ska behöva höra till den lilla grupp som passar in i beskrivningen då det är, precis som det beskrivs i artikeln, väldigt psykiskt jobbigt att drabbas av upprepade missfall!
tisdag 21 augusti 2012
Ett år har gått
Igår var det precis ett år sedan vi gifte oss! Jag önskar att jag kunde säga att det hade varit det bästa året i vårt liv. Att vi njutit av varje sekund och haft så mycket roligt tillsammans. Roligt har vi haft, stundvis, men vårt äktenskap har verkligen fått känna på påfrestningar från första början. Men trots detta är vi båda nöjda! Vi har visat att vi älskar varandra trots stor sorg och smärta, och vi älskar varandra högt! Förhoppningsvis blir år nummer två som äkta makar ett bättre år, ett år då saker och ting går vår väg. Håll tummaran alla!
torsdag 26 juli 2012
Allt är normalt
Provsvaren från utredningen har kommit. Allt såg normalt ut, med andra ord...det finns ingen uppenbar anledning till varför vi fått fyra missfall på mindre än ett år. Det är bara på´t igen och bättre lycka nästa gång...
torsdag 19 juli 2012
När orken inte finns
då är det bloggen som får stryka på foten.
Nu är det sommar, det händer mycket hela tiden, och jag är trött! Och när jag blir trött tappar jag fokus och kan inte göra allt jag brukar. I sedvanlig ordning är det bloggen som får stryka på foten och inte bli uppdaterad lika ofta som tidigare... men men det löser sig nog snart...
Nu är det sommar, det händer mycket hela tiden, och jag är trött! Och när jag blir trött tappar jag fokus och kan inte göra allt jag brukar. I sedvanlig ordning är det bloggen som får stryka på foten och inte bli uppdaterad lika ofta som tidigare... men men det löser sig nog snart...
onsdag 18 juli 2012
måndag 16 juli 2012
Det händer i Holmsund
Är ett tag sedan jag skrev och mycket har hänt! Semestern är här på riktigt, även om det bara ät trist väder och inte så varmt. Jag har spelat lite golf, träffat vänner och försökt njuta av tillvaron. David har jobbat och slitit på uthuset, lite jag också men mest David. Nu är kortsidan mot Berggatan fin! Dock har vi lyckats göra långsidan ännu mer anskrämlig än innan. Men som vår granne sa är de ju en del i att göra det finare så vi är nöjda ändå! Idag har vi haft besök av obbola byggservice. Er har skickat ner en massa betong i vår grund så nu hoppas vi att det problemet är löst! Dessutom kommer de fixa långsidan på uthuset i slutet på september! Jippie! :) längtar tills dess!
tisdag 10 juli 2012
Vi kompletterar varandra!
Idag insåg jag och David att vi kompletterar varandra... När det gäller bullbak! Han är jätteduktig på deg och jäsning men tycker att finliret är trist. Jag å andra sidan kan inte få en deg att jäsa men älskar att göra bullarna! Snart gräddning och provsmakning!
Underbara Hotell Lappland!
Maken till service! De har varit alldeles underbara och supertrevliga, alla jag har pratat med angående min glömda plånbok! Nu är den skickad och jag kan hämta ut den på posten imorgon! :)
Semestertips #1
Att lämna sin plånbok i Lycksele har såna för och nackdelar. En uppenbar nackdel är att man inte har tillgång till vare sig kontokort eller körkort. Positivt är dock att du inte kan göra av med pengar i väntan på att hotellet ska skicka dig plånboken mot postförskott. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska övertyga de på posten om att jag måste få paketet först för att kunna betala postförskottsavgiften :P
måndag 9 juli 2012
Semester
Äntligen semester! Efter en 4 timmars natt följd av en 14 timmars arbetsdag är jag äntligen hemma och nu har jag äntligen semester! Officiellt semester! Min första långa semester någonsin, hela 5 veckor ska jag vara ledig. Jag har ömsom längtat och oroat mig: " Gud, så skönt att vara ledig en längre period" vs. "Tänk om jag blir uttråkad, vad gör jag då?" Nu är den iaf här och jag längtar efter att ta reda på vilket av mina tidigare påståenden som stämmer bäst :)
söndag 8 juli 2012
Söndagsutflykt
Till Kvarkenfisk i Rovögern. Inte så dålig utsikt! Efter maten inhandlar vi lokalt fångad lax!
Igår var det invägning och mätning
Igår hade det gått hela två veckor på mitt projekt Få Fru Frida Fit, eller Kalorikampen 2012 som jag senare döpt om det till. Två veckor innebär invägning och mätning nummer två och igår visade vågen minus! :) 1,1 kilo har jag gått ner sedan förra lördagen och ytterligare en cm har jag tappat i midjan, två cm under byst och 1 cm runt rumpan. Jag tycker till och med att det börjar synas nu, att mina armar har blivit lite mer väldefinierade och ser ganska starka ut. Mina kärlekshandtag krymper och mina kläder sitter lite bättre än innan! Det är underbart att se resultat av allt slit!
Jag ligger fortfarande på rätt sidan om dagskalorimålet, men tror nog att det kommer bli svårt att hålla. Möjligen går jag över till plan B, att åtminstone fylla i någon fysisk aktivitet varje dag. Det är bättre att ha förbrukat 300 kcal extra än ingenting alls. Styrekträningen ska dock ske varje dag, precis som nu.
Utöver mätardagen var det igår födelsedagsfest hos en vän. Alltid trevligt att hänga på en balkong och umgås med trevliga människor. Dock fanns potential för att min kväll skulle ha blivit mycket mindre trevlig, men jag tillät det inte. Tack och lov för att vi har paus i bebisverkstan just nu! Det finns nämligen så många där ute som bara måste ställa frågan om inte vi ska ha barn snart. Jag blir lika arg varje gång, det är dem dummaste fråga du kan ställa till någon bekant som du inte träffat på ett år! Du har ingen aning om hur situationen ser ut eller anledningen till varför ett par inte har några barn. Det kan vara på egen fri vilja eller så är det som för oss, helt och hållet ofrivilligt. Något vi kämpar med och sörjer varenda dag!
Hur som haver börjar jag bli starkare i mig själv, i att leve med upprepade missfall men jag är fortfarande besviken på mitt svar på fråga. Jag svarade att: "Jo, vi försöker men det går inte så bra för oss". Två sekunder senare ångrade jag att jag var så svensk, inte berättade som det var utan gömde mig bakom en fasad som ler och ser glad ut. Varför kunde jag inte bara säga "Jo, vi försöker men vi har fått fyra missfall sedan i oktober så det går inte så bra för oss". Jag skulle vilja se minen, och kanske hade det hjälpt henne att förstå att det där är inget man frågar om. Kanske hade hon förstått att frågan kan såra så in i hjärtat. Att få barn är ingen självklarthet, även om många tror det!
Jag ligger fortfarande på rätt sidan om dagskalorimålet, men tror nog att det kommer bli svårt att hålla. Möjligen går jag över till plan B, att åtminstone fylla i någon fysisk aktivitet varje dag. Det är bättre att ha förbrukat 300 kcal extra än ingenting alls. Styrekträningen ska dock ske varje dag, precis som nu.
Utöver mätardagen var det igår födelsedagsfest hos en vän. Alltid trevligt att hänga på en balkong och umgås med trevliga människor. Dock fanns potential för att min kväll skulle ha blivit mycket mindre trevlig, men jag tillät det inte. Tack och lov för att vi har paus i bebisverkstan just nu! Det finns nämligen så många där ute som bara måste ställa frågan om inte vi ska ha barn snart. Jag blir lika arg varje gång, det är dem dummaste fråga du kan ställa till någon bekant som du inte träffat på ett år! Du har ingen aning om hur situationen ser ut eller anledningen till varför ett par inte har några barn. Det kan vara på egen fri vilja eller så är det som för oss, helt och hållet ofrivilligt. Något vi kämpar med och sörjer varenda dag!
Hur som haver börjar jag bli starkare i mig själv, i att leve med upprepade missfall men jag är fortfarande besviken på mitt svar på fråga. Jag svarade att: "Jo, vi försöker men det går inte så bra för oss". Två sekunder senare ångrade jag att jag var så svensk, inte berättade som det var utan gömde mig bakom en fasad som ler och ser glad ut. Varför kunde jag inte bara säga "Jo, vi försöker men vi har fått fyra missfall sedan i oktober så det går inte så bra för oss". Jag skulle vilja se minen, och kanske hade det hjälpt henne att förstå att det där är inget man frågar om. Kanske hade hon förstått att frågan kan såra så in i hjärtat. Att få barn är ingen självklarthet, även om många tror det!
lördag 7 juli 2012
Om motivation och livet genom löpning
När jag, i Torsdags, kom mig ut för att springa kändes allting tungt och hemskt. Jag orkade bara springa 1,5 km innan jag gick första gången. Jag masade mig upp för backarna i Holmsund flåsandes som en hund. Benen kändes tunga och stumma och jag skyllde allting på de 24 mil jag avverkat på cykel sedan förra måndagen. Negativa tankar ploppar upp, "Jag kommer aldrig klara det här", "Tjejmilen är bara att glömma!", "Jag kommer inte komma i form, det är bara att ge upp"...sådana där tråkiga tankar som bara innebär att stundens löpning går ännu sämre. Du tappar ditt löpsteg, din fokus och din motivation.
Men, när jag hade ca 1,5 km kvar kom vändningen. Då hasar jag mig förbi en familj, skrattandes och glada, verkade inte ha några bekymmer just denna stund. Till saken hör att mamma i familjen satt i rullstol medan äldsta dottern hade någon form av CP-skada och gick hjälpligt med hjälp av kryckor (Har tidigare varit ledsagare för en tjej med samma problem, därav diagnosen). Då slår det mig. Visst det kanske är förjävla jobbigt just nu, jag kanske är trött och sliten i min Kalorikamp, men jag kan i alla fall springa. Jag kan gå och jag kan använda mina ben! Det är inte alla som kan det. Helt plötsligt kände jag motivationen som såpbubblor inom mig. För varje bubbla som sprack fylldes jag med lite mer glädje och kämpaglöd. jag sprang mina 1,5 km hem och då gick det bra!
Gårdagskvällen avslutades även den med en löptur, denna gång på 7 km. Med familjen i minnet gick turen mycket bra! Jag bara ångrade att jag inte tog med mig mitt nyinköpta svettband, ok, väldigt 80 kanske, men jag svettas som en gris när det är såhär varmt ute! Under denna tur kom nästa uppenbarelse. Löpning är som livet, och väldigt mycket som vårt liv just nu. Ibland känns det så fruktansvärt jobbigt, som om man egentligen bara vill lägga sig ner och dö i någon grop, men du får inte stanna.
Det gäller att bita ihop och ta sig upp för backen, väl där planar vägen ut och kanske blir det till och med nerförsbacke! Jag måste lära mig att leva med den temporära smärta som kommer av att pulsen ligger på max, att svetten rinner och svider i dina ögon, när musklerna skriker och säger år dig att stanna. Precis på samma sätt måste vi bita ihop för att ta oss genom smärtan med upprepade missfall. Det är okey att gråta och vara ledsen på vägen, men man måste sträva framåt för att komma till målet. Okey, vi vet ännu inte var målet egentligen innebär. Vi hoppas att det är en bebis, en alldeles egen bebis, en ytterligare familjemedlem här på Berggatan. Men det kan lika gärna vara landa i vetskapen om att det bara kommer vara vi två och Sigge och Sixten. Att vi inte låser oss utan fortsätter leva vår liv, accepterar att det blir utan barn. Oavsett hur målet ser ut så måste vi fortsätta framåt för att ta oss dit, ingen blir lycklig av att vi stannar halvvägs och ger upp.
Men, när jag hade ca 1,5 km kvar kom vändningen. Då hasar jag mig förbi en familj, skrattandes och glada, verkade inte ha några bekymmer just denna stund. Till saken hör att mamma i familjen satt i rullstol medan äldsta dottern hade någon form av CP-skada och gick hjälpligt med hjälp av kryckor (Har tidigare varit ledsagare för en tjej med samma problem, därav diagnosen). Då slår det mig. Visst det kanske är förjävla jobbigt just nu, jag kanske är trött och sliten i min Kalorikamp, men jag kan i alla fall springa. Jag kan gå och jag kan använda mina ben! Det är inte alla som kan det. Helt plötsligt kände jag motivationen som såpbubblor inom mig. För varje bubbla som sprack fylldes jag med lite mer glädje och kämpaglöd. jag sprang mina 1,5 km hem och då gick det bra!
Gårdagskvällen avslutades även den med en löptur, denna gång på 7 km. Med familjen i minnet gick turen mycket bra! Jag bara ångrade att jag inte tog med mig mitt nyinköpta svettband, ok, väldigt 80 kanske, men jag svettas som en gris när det är såhär varmt ute! Under denna tur kom nästa uppenbarelse. Löpning är som livet, och väldigt mycket som vårt liv just nu. Ibland känns det så fruktansvärt jobbigt, som om man egentligen bara vill lägga sig ner och dö i någon grop, men du får inte stanna.
Det gäller att bita ihop och ta sig upp för backen, väl där planar vägen ut och kanske blir det till och med nerförsbacke! Jag måste lära mig att leva med den temporära smärta som kommer av att pulsen ligger på max, att svetten rinner och svider i dina ögon, när musklerna skriker och säger år dig att stanna. Precis på samma sätt måste vi bita ihop för att ta oss genom smärtan med upprepade missfall. Det är okey att gråta och vara ledsen på vägen, men man måste sträva framåt för att komma till målet. Okey, vi vet ännu inte var målet egentligen innebär. Vi hoppas att det är en bebis, en alldeles egen bebis, en ytterligare familjemedlem här på Berggatan. Men det kan lika gärna vara landa i vetskapen om att det bara kommer vara vi två och Sigge och Sixten. Att vi inte låser oss utan fortsätter leva vår liv, accepterar att det blir utan barn. Oavsett hur målet ser ut så måste vi fortsätta framåt för att ta oss dit, ingen blir lycklig av att vi stannar halvvägs och ger upp.
torsdag 5 juli 2012
Har jag något blod kvar?
Igår var jag och David på Nus och kvinnokliniken ännu en gång. Denna gång för att införliva löftet om en ordentlig utredning utifall att vi fick ett fjärde missfall. Denna gång träffade vi samma läkare som senast vilket var skön, hon känns kunnig och mån om att göra det hon kan för att hjälpa. Ett snabbt ultraljud kunde hon konstatera att allt såg bra ut och att ägglossnin var i antågande, som om jag inte visste det själv. :P Är det något jag här lärt mig under det senaste året är det när jag har ägglossning. Sedan en lång lista och väntan på provtagning. Väl inne för att ta blodproven visade det sig vara prover de nästan aldrig tar på kvinnokliniken, och det känns ju bra...på gott och ont. Att sköterksan kommenterar och säger att "ja nu blir du ordentligt provtagen" och syftar på de prover som är beställda känndes bra. Är det något som är fel så borde det upptäckas nu.
Dock uppstår nu problemet med vat vi faktiskt hoppas på för resultat. Om proverna visar på något fel som enkelt går att avhjälpa genom medicinering eller vitaminer eller något annat skoj vore det toppen. Tänk så skönt om det vore så enkelt, och sen kunde vi få vårt barn. Näst bäst är nog ändå att proverna inte visar någonting, för då har vi bara otur och det går kanske nästa gång. Det vi minst av allt hoppas på är såklart att de hittar något alvarligt. Något som sjukvården idag inte kan rå på, något som gör att sanolikheten för att vi får barn på naturlig väg är små...
Om ca två veckor får vi svar på proverna, håll tummarna för att allt löser sig till det bästa!
Dock uppstår nu problemet med vat vi faktiskt hoppas på för resultat. Om proverna visar på något fel som enkelt går att avhjälpa genom medicinering eller vitaminer eller något annat skoj vore det toppen. Tänk så skönt om det vore så enkelt, och sen kunde vi få vårt barn. Näst bäst är nog ändå att proverna inte visar någonting, för då har vi bara otur och det går kanske nästa gång. Det vi minst av allt hoppas på är såklart att de hittar något alvarligt. Något som sjukvården idag inte kan rå på, något som gör att sanolikheten för att vi får barn på naturlig väg är små...
Om ca två veckor får vi svar på proverna, håll tummarna för att allt löser sig till det bästa!
tisdag 3 juli 2012
Snabb service
Det måste jag i alla fall ge CM Cykel på Teg. Lämnade in cykeln imorse och 40 min senare fick jag ett sms om att den var färdig att hämtas. Visserligen fick jag flörta ganska rejält med dem för att få dem att ta sig att min stackars cykel på en gång, men huvudsaken var ju att jag fick cykeln idag. Hur skulle jag annars ta mig hem, och än hellre...hur skulle jag annars lyckas uppnå dagens kalorimål?
Problemet var iaf att ena fästet till skivbromsen bak inte satt ordentligt fastskruvat. Har väl antagligen vibrerat lös under förra veckan och därför har oljudet bara blivit värre och värre. Nu hoppas jag bara att det sitter ordentligt och att jag inte behöver få samma problem igen. De rostiga skruvarna däremot, var det värre med. Enligt killen jag snackade med var detta specialskruva från Merida som de inte har i verkstan och när jag kommenterade att min gamla Merida minsan inte börjat rosta förrän den var ca 5 år var hans svar "Det var bättre förr". Tydligen har Merida dragit in på beläggningen på skruvarna vilket gör att de rostar i huvudet. Sjukt dåligt enligt mig! Funderar på att dra iväg ett mail till Merida och klaga direkt till källan så att säga...
Hur som haver kan jag cykla hem ikväll och det känns bra, speciellt när det är så fint väder. Väl hemma blir det middag med mannen och sen mopedutflykt med geocaching :)
Problemet var iaf att ena fästet till skivbromsen bak inte satt ordentligt fastskruvat. Har väl antagligen vibrerat lös under förra veckan och därför har oljudet bara blivit värre och värre. Nu hoppas jag bara att det sitter ordentligt och att jag inte behöver få samma problem igen. De rostiga skruvarna däremot, var det värre med. Enligt killen jag snackade med var detta specialskruva från Merida som de inte har i verkstan och när jag kommenterade att min gamla Merida minsan inte börjat rosta förrän den var ca 5 år var hans svar "Det var bättre förr". Tydligen har Merida dragit in på beläggningen på skruvarna vilket gör att de rostar i huvudet. Sjukt dåligt enligt mig! Funderar på att dra iväg ett mail till Merida och klaga direkt till källan så att säga...
Hur som haver kan jag cykla hem ikväll och det känns bra, speciellt när det är så fint väder. Väl hemma blir det middag med mannen och sen mopedutflykt med geocaching :)
Besviken
Kanske har nämnt det förr men i så fall blir det igen. Är faktiskt riktigt besviken på min nya cykel. Har haft den i just över en månad och jag måste redan lämna in den för att bakbromsen strular. Den gnisslar och skrapar och tar ojämnt, hela cykeln vibrerar när jag använder den. Dessutom funderar den bättre när det är blött och regnar vilket inte brukar vara fallet med skivbromas. Visst, cykeln har gått kanske 20 mil denna månad men det kan inte vara problemet. När jag köpte cykeln berättade jag förutsättnigarna för försäljaren och hon tyckte att den skulle bli bra. Tänker då banne mig inte betala en krona för att få bromsen fixad!
Dessutom har redan 4 skruvar rostat! 4 skruvar på mindre än en månad är inte OK för en cykel som ändå kostade 7000 kr! Jag hade kunnat vänta mig det på en biltemacykel för 1500 kr men inte för den här. Jag menar, det måste vara så mycket billigare för Merida att byta ut alla skruvar till rostfria än att kunderna blir besvikna. Men vad vet jag, jag är ju inte dom!
Dessutom har redan 4 skruvar rostat! 4 skruvar på mindre än en månad är inte OK för en cykel som ändå kostade 7000 kr! Jag hade kunnat vänta mig det på en biltemacykel för 1500 kr men inte för den här. Jag menar, det måste vara så mycket billigare för Merida att byta ut alla skruvar till rostfria än att kunderna blir besvikna. Men vad vet jag, jag är ju inte dom!
måndag 2 juli 2012
Ett litet tillägg!
Nu har jag inte längre något IKSU-kort :) Från och med igår är jag Gym-lös så att säga. Skönt skönt!
Resultat
Igår kväll blev första och enda löparpasset under förra veckan. Det har helt enkelt inte varit möjligt någon annan dag då cyklingen gjort mig rätt trött och sliten under veckan. Lördagen med allt regnande fick bli en vilodag med enbart en promenad på schemat. Men igår var det äntligen dax att prova formen, se om cyklingen kunnat göra något för konditionen. Och visst hade den det! Mer än vad jag förväntat mig till och med. Sprang ganska exakt 8 km och det gick lätt, jag låg bra i puls hela tiden och höll en snittid på ca 6 min per km (milen på en timme). Målet är att komma ner under 5:30 per km och därmed klara tjejmilen på under 55 min och efter igår tror jag faktiskt att det är rimligt.
Det här kommer bli en bra sommar!
Det här kommer bli en bra sommar!
söndag 1 juli 2012
lördag 30 juni 2012
Söt men inte gjord av socker!
För att klara av kalorikravet blev jag tvungen att göra något idag. Hade planerat en löptur men jag nöjde mig med en promenad i regnet. Blöt blev jag men jag är ju inte gjord av socker så jag smälter inte!
Idag var också den stora mätardagen. Vikten har på en vecka inte förändrats men måtten har krympt. - 1 cm under bysten, -4 i midjan och -2 runt rumpan. Vet inte om jag riktigt tror på det men :p
Idag var också den stora mätardagen. Vikten har på en vecka inte förändrats men måtten har krympt. - 1 cm under bysten, -4 i midjan och -2 runt rumpan. Vet inte om jag riktigt tror på det men :p
torsdag 28 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)