Skitdag

Jag säger bara skitdag! Avreagerade mig när jag kom hem nu efter yogan med att skotta bort den enorma plogvall som dagens snöande resulterat i. Det kändes skönt och symboliskt. Få skyffla undan all skit som präglat den här dagen och se ett slut på eländet! Inser dock att det kanske inte är bästa sättet att avreagera sig när man har mindre än två månader till en förlossning. Men men nu blev det så och nu ska jag unna mig en kopp te på soffan!

Uppdatering:
Efter en skål med vaniljglass, hallon och lemoncurde samt en kopp av favorittet känns dagen lite bättre.

55 dagar

Skitdag! Eller ja den har i alla fall inte börjat bra men då kan det ju bara bli bättre...eller?

Jag har hela tiden fått höra att man lär känna sin bebis och dess mönster. När är bebis vaken och när sover den. Hur jag göra för att få bebis att ge sig till känna. Det jobbiga är bara att när jag tycker mig veta så förändras det. Under ganska lång tid har bebis varit riktigt vild på kvällarna. Magen har hoppat och det har känts som om bebis tänkt bryta sig ut genom magen. Det har brukat början kring 17-tiden för att hålla på fram tills dess att jag somnar. Dessutom har det varit fortsatt livat när jag vaknat om nätterna. Det har varit en trygghet för mig som gjort att jag kunnat somna lugnt och faktiskt få en god natts sömn även om jag vaknar ofta.

Igår kväll började bebis böka runt som vanligt vid fem men till sju var det lugnt igen. Sen har bebis hållit sig lugn hela natten. Inte ens när jag försökt buffa och reta bebis har det hänt något. Det har resulterat i att jag sovit extremt dåligt. För varje gång jag vaknat till har jag panikkänslorna kommit närmre och närmre, ungefär som om jag varje gång jag vaknar befinner mig i ett mindre rum än gången innan. Inte alls en rolig känsla.

Till slut bestämmer jag mig för att stiga upp, ge mig, bestämma mig för att sluta oroa mig. Istället går jag upp till badrummet och ställer mig på vågen. Brukar i vanliga fall väga mig på söndagar men i söndags blev det aldrig av. Döm om min förvåning när jag under de 1,5 veckorna som gått sedan senaste vägningen har gått ner nästan 0,4 kilo! Visst har jag gått upp en hel del innan, men att minska i vikt med så mycket känns inte alls bra! Tack och lov ska vi till barnmorskan imorgon och då hoppas jag på lugnande besked, men idag är jag allt bra orolig!

Som grädde på moset var det sedan ett ordentligt skitväder när jag gick till bussen. Känner mig riktigt miserabel och önskar att den här dagen snart tar slut. Tror inte att jag kommer vara speciellt effektiv på jobbet idag...

56 dagar

Idag är jag på dag 31+6 av graviditeten, eller 80% om man vill se det så. Känns mycket märkligt att någon som varit på gång under en så lång tid, som under ett och ett halvt år bara skjutits på framtiden, nu nästan är här. Det gör mig lite rädd. Rädd för hur jag kommer hantera det faktum att jag inte längre är gravid utan mamma.

Läste för övrigt en förlossningsberättelse idag. En mamma som fick sitt barn på just 31+6. Med i berättelsen fanns en bild över denna helt nyfödda lilla pojke. Där och då blev det helt plötsligt ännu tydligare för mig att vid det här laget är det en liten människa som bor i min kropp. Det är en liten, nästan färdigutvecklad person som hickar och lever rövare. Det är vårt lilla barn som nu skulle ha stora chanser att överleva om det föddes!

Livat

Idag är det livat i magen! Och trångt verkar det vara för det känns som om bebis är på väg ut genom magen!

57 dagar

När jag tittar mig i spegeln ser jag en gravid kvinna men som jag ändå inte tycker är så fasligt stor ännu. Jag tänker att det kommer bli så mycket värre under de närmaste månaderna. Hjärnan har helt enkelt inte förstått att jag börjar vara ganska otymplig nu. Dock blir jag smärtsamt medveten om det när jag till exempel försöker ta på mig strumpor. Det är riktigt jobbigt då det är svårt att böja sig, det är till och med svårt att lyfta upp foten i knät, utan att få halsbränna och känna sig som en valross. Att skotta dagens blötsnö var heller ingen hit. Klär mig och beger mig ut för att göra en insats på uppfarten, jag menar...jag ska ju ändå röra på mig så då kan jag ju lika gärna skotta. Känns ju bara dumt att pulsa genom snön för att ta en promenad. Hur som haver orkar ryggen inte med, jag blir extremt trött och helt slut innan jag ens kommit halvvägs, får ge mig, gå in och lägga mig på soffan och sova en halvtimma. När ska hjärnan förstå att jag är gravid?

58 dagar - Ford och FK

Vi har äntligen lyckats bestämma oss, vi har köpt bil! :D Vi har funderat länge, fram och tillbaka, upp och ner, vänt och vridit på alla argument och kommit fram till att vi egentligen har för lite krav. Vi vill ha en bil som går bra till rätt pris, som är en kombi och har drag...men med den korta kravlistan kan man ju köpa vilken bil som helst nästa. Till slut lyckades vi i alla fall enas om att en etanolbil var att föredra, man ska leva som man lär. Det var ändå inte lätt! Till slut sa vi helt enkelt att ni fick vi bara välja en! och det gjorde vi. Det landade i en Ford Focus från 2007, köpt via en bilfirma i Kramfors till ett bra pris. Och innan nu någon börjar gasta om "Ingen Ford på vår gård" så vill jag helt enkelt bara säga att "säg inget". Vi är nöjda med vårt val och får den hemkörd på fredag :)

När jag började skriva detta inlägg handlade det om gårdagens stora nyhet, att vi äntligen bestämt oss för en bil! Nu, innan jag hunnit publicera inlägget kom nästa stora nyhet! Jag tror att jag är kär i försäkringskassan trots allt! Kort sammanfattning:

Förra söndagen gick min två veckors sjukskrivning ut, i tisdags träffade jag en ny läkare som förlängde sjukskrivningen på 75% februari ut, i onsdags sjukskrev chefen mig från företagets sida och den kvällen bråkade jag med FKs hemsida för att få in min ansökan om sjukpenning.

Idag skulle jag visa FKs mobilapp för min far och förklarade att den var rätt bra. Man kunde se allt som hänt i ens ärenden typ direkt och även kommande utbetalningar och sånt. Bara för att visa klickade jag på "kommande utbetalningar" och sa att nu står det ju inget här eftersom jag inte fått något beslut om sjukpenning än, att jag inte ens vet om jag kommer få det beviljat. Döm om min förvåning när det nu står att en utbetalning för tiden 21-25 januari kommer finnas på mitt konto den 29:e! Jag har som sagt inte fått något officiellt beslut på det ännu men jag förutsätter på något sätt att FK inte lägger in en utbetalning om det inte godkänt sjukpenningen, eller är jag helt ute och cyklar?

Jag ska nu bara vänta och se under morgondagen om det kommer något beslut, annars får jag väl ringa och fråga!

59 dagar

26 januari 2013, exakt två kalendermånader eller 59 dagar kvar till beräknad förlossning och jag är fortfarande inte det minsta nervös för just den biten. Det är så många andra tankar kring graviditeten som snurrar och trängs i mitt huvud, oron som nu kommer främst nattetid och planering för att vara så förberedd som möjligt när bebisen väl är här. Det ryms helt enkelt ingen oro och nervositet för en förlossning och det är väl tur! Jag resonerar väl så att kvinnor har fött barn i alla tider och nu för tiden görs det i en mycket skyddad miljö med läkare, barnmorskor och sköterskor som bara finns där för att kontrollera att allt går som det ska.

Helgen spenderas hemma hos föräldrarna i Piteå. Nästa helg reser min far till Spanien och blir borta hela februari. Under mars månad är jag kanske inte speciellt sugen på att resa så mycket varför det kändes viktigt att komma hit nu, innan pappa åker. Att vara hemma hos mamma och pappa har alltid en lugnande effekt på mig. Det är lite som att vara hos min mormor, det finns så lite att göra att man inte kan annat än känna sig totalt avslappnad. Jag älskar verkligen mitt egna hem, vårt hus, och det är där jag helst av allt är. Men där finns det alltid något man borde göra, blommor att vattna, golv att dammsuga, katter att mata, och oavsett hur mycket jag älskar det är det underbart med en lite minisemester och en paus för att ladda batterierna!

När saker faller på plats

Det är något jag gillar!

61 dagar

Tiden går verkligen rasande fort. Nyss var det sommar och 200 dagar kvar, det är inte alls länge sedan nedräkningen gick ner under 100 dagar och nu är det snart mindre än 60 dagar kvar! Börjar känna mig stressad trots att jag inte borde, men det är så mycket som ska göras, färdigställas och bli klart innan jag känner mig redo för bebisen.

Försäkringskassan

Så har mitt förhållande med försäkringskassan tagit fart på riktigt och jag måste säga att jag redan är irriterad. Visst gick det mycket smidigt då läkarintyget skickades elektroniskt, att sjukanmälan från chefen registrerades direkt och att man med hjälp av e-legitimation kan ansöka om sjukpenning direkt på hemsidan. Men det var visst inte så enkelt. Att ansöka om sjukpenning innebar att fylla i ett rejält och ganska omfattande formulär där jag ska beskriva hur som jag är sjuk, hur det påverkar mitt arbete, om jag inte kan göra något annat istället osv. osv. Rutorna att fylla i går att skriva en del text i, men långt ifrån så mycket som jag skulle behöva för att på ett riktigt bra sätt kunna beskriva hur mitt mående påverkar mig och mitt arbete. Tycker ändå att jag till sist får till en bra beskrivning och trycker nästa. Vad händer då, ERROR! Och jag får börja om från början för såklart har hela min korta text på flik 1 försvunnit. Börjar om, klarar mig förbi flik 1, fyller i liknande rutor under flik 2 och ERROR! Lagom irriterad tar jag en dusch och en paus innan jag ger det ett försök till. Denna gång sparar jag alla mina korta texter i ett word-dokument och det visade sig vara klokt. Nu äntligen är i alla fall ansökan inskickad och jag känner att nu kan jag inte göra mer. Får jag inte sjukpenning beviljad så får det fasiken vara!

Om okänsliga människor

Underbart att börja jobbdagen med fika tillsammans med kollegorna... Skulle man ju kunna tänka. Men icke. Förmiddagens samtal kring fikabordet gick snabbt över i en mer eller mindre het diskussion om vad min sjukskrivning innebär för mina kollegor. Hur stressade vissa av dem blir över att jag måste dra mer på arbetsuppgifter rejält och att det kommer påverka deras projekt. Det konstigaste var nästan att just denna kollega var den som igår tyckte att sjukskrivning var bra för mig och att jag inte skulle börja medicinera om sjukskrivningen hjälpte, att det viktigaste var att jag mådde bra. Idag fick hon mig att känna mig som en riktig skurk som försöker ordna upp mig själv, ta tag i min depression och faktiskt börja må bra. Idag gjorde hon så att jag satt och grät en halvtimma på toaletten för att hon fick mig att känna mig så fruktansvärt dålig som behöver vara sjukskriven.

62 dagar

I och med att torsdagens läkarbesök blev inställt var det igår dags för återbesök för att diskutera fortsatt sjukskrivning. Lagom nervös inför det faktum att jag kanske skulle behöva dra hela historien igen, än en gång förklara mina problem och varför jag mår dåligt, varför mitt jobb inte fungerar, såklart sitta och storgråta inför ännu en främling  samt att det varit ett sådant snack om antidepressiva medel från andra håll gick jag dit. Men jag hade inget att oroa mig för, inte vid läkarbesöket ialla fall. Läkaren kändes insatt och uppdaterad och jag behövde bara ge en kort sammanfattning av de senaste 1,5 åren vilket bara resulterade i en lämplig mängd tårar. Jag fick även möjlighet att berätta hur skönt det varit att vara sjukskriven på 75%, att jag kände att det verkligen hjälpte mig, att jag fått tid att omfamna min oro och acceptera den på ett sätt som gjort att jag snabbare kunnat släppa panik/ångest-anfallen. Efter 20 minuter stod jag med ett nytt läkarintyg i handen. Sjukskriven på 75% februari ut.

Nu börjar nästa väntan...försäkringskassan. I och med att de har en handläggningstid på 30 dagar finns ju risken att jag går hela sjukskrivningen och sedan får besked om att den inte beviljas. Då blir det en ganska tung månad, februari.  Jag har dock, med enorm hjälp av min man, bestämt mig för att jag måste släppa det ekonomiska nu. Det är dock svårt, ekonomi har alltid varit något jag oroar mig för och är det tredje benet i vad som gör mig stressad och orolig just nu (tillsammans med jobb och graviditet). Vi skulle utan problem klara oss med enbart Davids lön, men det känns verkligen jättejobbigt! Jag kan inte riktigt förklara känslan men jag tror att allt grundar sig i mitt kontrollbehov.

Så, trots allt börjar jag må bättre även om det kanske inte låter så här! Jag börjar känna en viss glädje och tro på graviditeten men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag verkligen blir lycklig. Jag har länge sagt att jag har världens längsta graviditet men just nu känns den också som världens kortaste. Jag har redan varit gravid i 1,5 år men ändå så har min graviditet knappt börjat...och nu är den snart slut. Målet är att jag ska hinna vara glad och lycklig över att vara gravid innan bebis tittar ut och just nu känns det målet inte orimligt vilket i sig gör mig glad. Kanske är jag på väg in i en god spiral för omväxlings skull? :)

63 dagar

Den här dagen började mycket tidigare än planerat. 03:54 vaknar jag och måste på toaletten. Det är inte alls ovanligt. Det ovanliga var att jag helt enkelt inte kunde somna om efteråt. 05:15 gav jag upp och gjorde morgon. Så nu sitter jag här och äter frukost tidigare än planerat. Men å andra sidan, inget ont som inte har något gott med sig, har hunnit bestämma mig hur jag ska göra med gårdagens bebisklädsinköp. Bodyn bytes mot en större storlek och ett par vida byxor ska inhandlas till denna. En bild på inköpet kommer nog såsmåningom, när jag är nöjd med resultatet :)

64 dagar

Ultraljudet gick bra! Bebis väger ganska precis 1600 gram och kommer bli ungefär dubbelt så stor innan födeseln! Min första tanke var "hjälp - jag vill inte bli dubbelt så stor" men David lugnade mig med att säga att jag inte behöver! :) Så, några kilo till lär jag väl gå upp men inte dubbelt mot vad jag gjort hittils :P

Tjockis på hal is

Den här dagen har redan slagit alla rekord i bra dagar för det senaste året! :D efter en mysig morgon med mannen fick vi iväg en bokhylla. Sen packade vi ryggsäcken med varm choklad och falukorv och begav oss ut i solen på isen! Det är så länge sedan jag verkligen kännt mig glad och det har jag gjort idag! Känna solen värma kinden, göra upp eld, känna röken sticka i ögonen medan man kämpar med att grilla en perfekt korv, sedan få skölja ner den med en rykande varm kopp choklad. Allt med en härligt frisk luft i lungorna! Underbart! Väl hemma får man värma upp sig med en varm dusch och skidskytte på TV för att senare bege sig till svärföräldrarna för hemmagjord pizza! Som grädde på moset startar morgondagen med ett nytt ultraljud! Visserligen är det heltidsjobb som gäller efter det men det gör mig ingenting just nu!

65 dagar

Efter en jobbig natt börjar mitt nya liv skulle man kunna säga. Natten har kantats av magont beroende på trög mage. Att börja med magsjuka och dra på sig en lagom vätskebrist, sen leva en dag på te, cola, vitt bröd och pasta samt toppa det med lite järntabletter och mjölk visade sig vara en dålig kombo. När man läser på har jag helt enkelt gjort alla fel man kan för att drabbas av förstoppning och trög mage under graviditet. Så, nu på morgonen blev det gröt och örtte till frukost. Nu ska den fiberrika maten fram, tillsammans med motion och en utrensning av annat onyttigt. Sen ska syndaren vakna men å andra sidan, bättre sent än aldrig?

66 dagar

Lördagsmys. Märker dock av sviterna från magsjukan. Det är riktigt jobbigt att äta och det är inte stora portioner som går ner. Funderar på vad jag är riktigt sugen på, får nog bli en sväng på Coop, måste ju få i mig något idag!

Lösningen på allt?

Ibland undrar jag om antidepressiva medel är någon form av universallösning? Såväl barnmorska och läkare tycker att jag ska börja medicinera, att jag är deprimerad och de får det att låta som om enda sättet för mig att må bra är just medicin. Men jag tror inte på dem. Jag vägrar acceptera att enda sättet att bli glad och frisk är att manipulera sin kropp! Det måste gå att göra på "naturlig" väg, tänka igenom sitt liv och plocka bort det som gör en deprimerad! Kanske är det bara jag, men det måste vara ett mer hållbart sätt än att stoppa i sig mediciner som man sedan kan få äta under en lång period! Jag tänker överbevisa sjukvården! Dom ska inte få mig att börja medicinera! Jag ska bli glad ändå! Så det så! (Tips tas emot :))

67 dagar

"Suck" - det ord som känns som dagens ledord trots att dagen knappt har börjat. Visst jag mår mycket bättre ur magsjukesynpunkt, har tom kunnat äta frukost idag utan allt för stora problem. Men det är på något sätt just det som känns verkligen irriterande. Varför var jag tvungen att ligga hemma och kräkas just igår! I och med att jag var tvungen att avboka gårdagens läkarbesök där vi skulle prata om fortsatt sjukskrivning så går sjukskrivningen ut på söndag. Nästa tid som fanns var på tisdag och då hos en annan läkare och jag vet helt enkelt inte om jag orkar med det! Ytterligare en person som man ska sätta in i situationen, ytterligare ett besök med en främmande människa som kommer sluta med att jag bara gråter. Ytterligare en i vårdkedjan som man ska lyckas "övertyga" om att man inte mår bra och varför det går ut över mitt jobb. Kanske skiter jag bara i alltihop och jobbar heltid ändå, det är ju trots allt bara 6 veckor till som jag hade tänkt jobba. Då slipper jag träffa denna nya läkare, då slipper jag gå igenom och återuppleva det senaste 1,5 åren och då slipper jag oroa mig och bråka med försäkringskassan. Visserligen innebär det att jag återigen kommer må dåligt på jobbet för att jag inte presterar, för att jag fakturerar mer än jag kanske egentligen borde, för att jag helt enkelt inte gör det jobb jag borde. Min förhoppning är att det efter måndagens ultraljud känns bättre och att jag då kan sluta vara orolig och bli mig själv igen! Då slipper jag allt och kan gå vidare! Önsketänkande?

Verkar ha klarat mig lindrigt undan!

Visst, jag är extremt trött och sliten i kroppen efter att knappt ha ätit på hela dagen men det värsta verkar vara över. Jag har sedan tretiden fått i mig två glas cola, ett glas nyponsoppa och 4 salta kex som faktiskt stannat kvar så jag är nöjd! Nu är det dags för sängen och jag hoppas på att magen håller sig lugn så att jag kan såväl få en god natts sömn som mat i magen imorgon!

68 dagar

Magsjuka! Tur att jag har en omtänksam man. Förhoppningsvis får jag behålla något mer än bara små klunkar vatten. Är extremt törstig och hungrig och självklart mycket orolig för bebis!

Dessutom men mycket olämplig dag att bli sjuk på! Missar såväl läkarbesök för att förlänga sjukskrivningen, första föräldraträffen och svågerns examensfest.

69 dagar

Besök hos barnmorskan om en stund. Som vanligt börjar jag bli rejält nervös och börjar känna paniken komma. Tyvärr har jag inte mannen här just nu, han kommer direkt från jobbet medan jag är hemma. Precis som vanligt lär allt se bra ut men jag kan inte hjälpa att bli stressad inför besöket. Jag jobbar i alla fall på att behålla lugnet, inte stressa upp mig i onödan och aktivt försöka sortera bort moment i vardagen som gör att jag blir mer stressad och orolig än nödvändigt.

Vissa saker är dock svåra att sortera bort. Till exempel så har vi många projekt här hemma som vi dragit igång för länge sedan, men som jag idag kanske egentligen känner att jag velat vänta med. Inte för att jag inte vill ha resultatet, utan för att jag blir stressad inför planeringen. Till dessa hör omläggning av hallgolvet. Det ska bli golvvärme och riktigt klinker. Visst, det ska bli jätteskönt och välbehövligt då det är extremt golvkallt på nedervåningen, men det känns ändå jobbigt. Vecka 7 påbörjas arbetet. Projekt nummer två är vardagsrumstaket där vi ska montera lister liknande de vi har i köket. Har varit på tal sen vi flyttade in och nu har vi köpt lister. Frågan är bara om vi kommer bli tvungna att måla om taket och det känns jobbigt. Tredje projektet är en ledstång i trappen. Vi vill ha en vit, svarvad med rundade hörn. Igår hade David pratat med ett snickeri i stan och fotade och mätte trappen för att få ett prisförslag. Det är extremt välbehövligt men precis som alla andra projekt gör det mig stressad. Fjärde projektet heter bil och det behöver jag nog inte beskriva närmare. Alla dessa projekt berör en av mina största svagheter och något som gör mig stressad ofta...pengar. Jag tycker verkligen inte om stora utgifter och när jag inte riktigt har koll på utgifterna. David har koll, men jag känner mig ändå orolig. Har svårt att släppa taget om oron....tyvärr.

72 dagar

I fredags hade jag och David varit ett par i fyra år. Men det glömde vi bort. Dock åt vi middag på DUÅ med vänner så när vi igår insåg att vi glömt bord vår dag hade vi ju egentligen redan firat. Mycket praktiskt. Kanske inte så konstigt dock att vi glömmer med tanke på hur det här året varit.

73 dagar

Gårdagens projekt. Snart kanske jag tror på framtiden.

75 dagar - När rädslan blir en trygghet

Under de senaste veckorna har jag funderat mycket. Tänkt och resonerat och försökt komma fram till varför jag mår som jag mår, varför jag inte kan släppa taget om rädslan och oron och tro på framtiden, vad jag skulle kunna göra för att nå mitt mål om att vara glad.

Jag har av allt detta insett att rädslan, oron och ångesten kanske på något konstigt sätt är min trygghet i vardagen. Det är det enda jag har kontroll över i vardagen och graviditeten och släpper jag den nu kanske jag faller handlöst. Något som hjälpte mig att komma fram till detta var en promenad på nyårsnatten. Jag och mannen skulle gå från svärföräldrarnas stuga till min svågers stuga där vi skulle sova över. Det var glashalt ute och man fick verkligen koncentrera sig på att inte ramla. Varje steg blev en kamp och man var mycket väl medveten om att man när som helst kan ramla och så sig ordentligt. När vi väl ser stugan säger jag till David "Det är nu man kommer ramla" och förklarar att när man så länge gått och varit säker på att man snart ska ramla är det så skönt att se målet att man släpper ner garden, slappnar av och andas ut...och då ramlar man.

Jag tror att jag någon stans inners inne vet om att det kommer mest troligt gå bra den här gången. Vi kommer få en bebis, vi kommer tillslut bli föräldrar. Så varför måste jag då gå hos en psykolog, träffa läkare och vara sjukskriven för att jag inte längre fungerar till följd av ångest, oro och depression? Kanske är det så att jag inte vågar släppa taget om min oro, inte vågar sluta fokusera på att jag när som helst kan ramla, inte titta upp slappna av och njuta av att målet är nära, för det är då det händer...det är då det går snett.

Så, vad kan jag då göra för att komma över detta? Den frågan kan jag egentligen inte svara på än, men att ha varit sjukskriven i snart en vecka verkar hjälpa. Att bara jobba 2 timmar om dagen innebär att jag kan "unna" mig själv att få oro och ångest på arbetstid. Att tappa fokus en halvtimme innebär inte att dagen blir jättelång. Det känns också lättare att koppla bort oron när jag vet att jag inte ska sitta vid mitt skrivbord och vara duktig och fokuserad hela dagen. Övrig tid kan jag lägga precis så mycket energi som jag känner att jag behöver på att lugna ner mig själv när jag får panik. Jag kan avbryta vad än jag håller på med, stanna upp, lägga mig på soffan och känna efter. Och visst känner jag bebisen då, kanske bara en liten rörelse men den finns där och jag kan andas ut.

Att sen vara sjukskriven, bara arbeta 2 timmar om dagen och den stress det innebär är en annan femma...och ett annat blogginlägg.

76 dagar

Idag har jag varit helt och håller hemma från jobbet. Har insett att det är mycket knepigt att jobba 2 timmar om dagen. Man kommer sist och går först vilket skapar dåligt samvete och jag har känt mig ganska otillräcklig. Som att jag är svag som blivit sjukskriven, att jag borde orka, att jag har ett ansvar mot mitt arbete och uppgifter som jag måste klara av. På grund av detta blev måndagen och tisdagen längre än beräknat och då jag hade tid hos psykologen idag på morgonen bestämde jag mig för att skippa kontoret helt idag. De tre timmar jag har kvar att arbeta i veckan gör jag imorgon.

Mötet med psykologen gick bra, bättre än de tidigare då jag inte grät hejdlöst i en timme så som jag gjort tidigare. Jag blir fortfarande livrädd och panikslagen emellanåt, när jag inte känt bebis på en stund, men nu har jag bestämt mig (verkligen bestämt mig!) för att ta mig ur den här skiten. Min förhoppning är såklart att sjukskrivningen ger mig det lugn jag behöver för att kunna nå målet, men det blir nog för mycket för att klara av det under de här två veckorna. Så lite hänger det på om jag blir fortsatt sjukskriven eller om jag måste gå tillbaka på 100% den 21:a... jaja den som lever får se. 

77 dagar

77 dagar kvar till beräknad förlossning och imorgon har 29 hela veckor passerat. Tiden går så fort! Det är jobbigt! Nu har nämligen en ny stressfaktor kommit in i vardagen. Under de korta stunder jag faktiskt lyckas tro på att det kommer bli en bebis denna gång inser jag också hur kort tid det i så fall är kvar tills bebisen kommer. 77 dagar, lite drygt 2,5 månader...det är ju ingenting! Hur i hela friden ska jag hinna ta igen alla förberedelser, bli mentalt redo för att både föda barn och bli mamma? Sjukskrivningen kommer därför användas till just detta; jag ska läsa de böcker jag köpt, sy de projekt jag bestämt mig för att ha klara innan bebis kommer, tapetsera barnrummet, möblera om och montera upp. Depression, ångest och oro får inte stoppa mig, jag måste klara av det!

Utöver detta gjorde mannen igår en upptäckt, något som jag inte sett och garanterat aldrig skulle ha märkt om han inte nämnt det. Bristningar. Men inte på magen eller brösten eller ens rumpan, nej på insida/baksida av höger lår. Tycker det var ett helt okey ställe för bristningar då jag var tvungen att använda min fickspegel och mycket vighet för att ens se dem själv. Men men, nu när det börjat dyka upp är det väl bara en tidsfråga innan de vandrat sig uppåt men det tänker jag inte oroa mig över just nu i alla fall.

Över förväntan för att vara första försöket

När jag blev sjukskriven i förra veckan fick jag order om att göra roliga saker, ta till vara på mina intressen och fullfölja projekt som jag påbörjat. Att sy åtminstone en egen mössa till bebisen hör till denna kategori, något jag vill och tycker är roligt men inte fått gjort då jag helt enkelt inte riktigt kan se nyttan om det ändå inte blir någon bebis. Men, idag tog jag tag i saken och måste säga att resultatet blev över förväntan för att vara första gången!

 

Uppdatering: Mönstret består av att jag tittat på mössor i affärer och tänkt att det här ser inte så svårt ut!

Det är dyrt att vara gravid

Men jag hoppas att mina fötter kommer tacka mig!

78 dagar

Att krypa omkring på golvet stora delar av gårdagen för att montera bokhyllor var tydligen ingen hit. Ont i fogarna...

79 dagar

Idag åker ringarna av på riktigt. Har försökt ha dem då de är väldigt viktiga för mig men nu är fingrarna för svullna. Trist...

80 dagar

Tittar i min graviditetsapp på telefonen och får mig nästan en chock. Bara 80 dagar kvar till beräknad förlossning! Herre Gud det är ju ingenting! Hur ska jag hinna sluta oroa mig och vara glad och förväntansfull? Jag hoppas verkligen att sjukskrivningen hjälper för när de första två veckorna är över är det bara just över två månader kvar! Skrämmande!

Sjukskriven och IKEA

I torsdags var det dags för mitt läkarbesök. Ett läkarbesök starkt rekommenderad av min psykolog och ivrigt påhejat av min barnmorska. Ett besök för att diskutera en eventuell sjukskrivning på grund av ångest/depression. Besöket var hemskt, för i vanlig ordning...så som det alltid är när jag pratar med någon professionell...börjar jag gråta så fort jag pratar om vad vi har gått igenom om den oro och ångest jag känner inför hur den här graviditeten ska sluta. Den extrema rädsla jag känner för att jag även denna gång ska gå lottlös ur en graviditet, bara det att denna gång är det ett nästan färdigt barn som skulle behöva komma ut, genomgå en regelrätt förlossning snarare än bara en kraftig mens.

Efter en timme av tårar föreslog läkaren antidepressiva medel för att hjälpa mig men jag vägrade! Bara tanken av att börja medicinera, oavsett om läkaren anser att det inte ska påverka barnet, är helt otänkbar. Det skulle bara lägga på ytterligare en dimension på min oro, om jag skulle börja medicinera och något hände med barnet skulle jag inte överleva så enkelt är det bara!

Istället blev det sjukskrivning på 75% i två veckor, till att börja med, samt fortsatt samtalskontakt med psykolog och barnmorska. Sjukskriven med uppmaning att ändå gå till jobbet en stund varje dag för att inte "sova bort dagarna och sluta duscha" som läkaren sa. Vilket i sig är en befängd tanke om man känner mig, vaknar varje morgon vid 6 och älskar långa, varma, duschar. Barnmorskan bokade även in ett ytterligare Ultraljud om två veckor för att jag ska få det svart på vitt att bebisen mår bra och att det kommer gå vägen.

Jag är verkligen extremt tacksam för all hjälp jag får just nu! Det bemötande jag får från sjukvården idag är helt annat än det bemötande jag fått tidigare i samband med missfallen. Visserligen hade nog hjälpen gjort gott i att komma tidigare men jag vet inte om jag egentligen varit mottaglig för hjälp förrän nu.

Bland det sista läkaren sa mig var att jag skulle fokusera på att göra sådant jag tycker om när jag är sjukskriven, ta upp mina projekt som bara ligger, för att hitta glädje i vardagen. Sagt och gjort, igår tog jag och David bilen till Sundsvall och gick på IKEA. Med oss hem fick vi (med extremt stor hjälp av vänner med stor bil som passerade Sundsvall på väg mot Umeå) bokhyllor till vardagsrummet, en ny byrå till sovrummet, tyg, kuddar, sängkläder till oss och bebis, en matta, lådor, ett lammskin och ljus och servetter för ett år framöver. Dessutom handlade vi till ett par andra också. Jag tycker verkligen om att inreda och pyssla så nu ska vårt hus bli "färdigt"!