Minisemester

Spenderar veckan i Piteå hemma hos mina föräldrar då mannen är på äventyr. Först med jobbet i Amsterdam, sedan bröllop i Stockholm och avslutar med jobb i Luleå måndag och tisdag. För att slippa vara ensamma passade jag och Elsa på att bege oss norrut. Vilket lyckokast! Vi har nu hunnit träffa en hel hög med människor som betyder mycket för mig, fått många glada nyheter och fikat så mycket gott. Det är inte utan att jag nästan längtar tillbaka till min födelsestad även om jag för 8 år sedan, då jag flyttade till Umeå, lovade att aldrig återvända. Tänk så mycket man förändras. Tror att mycket beror på att jag numer är mamma. Nu känns avståndet till mina föräldrar långt trots att det för 8 år sedan kändes perfekt. Då kunde jag åka hem över helgen utan att föräldrarna för den sakens skulle gjorde några oannonserade besök hemma hos mig. Idag önskar jag, och kanske framför allt Elsa, kunde träffa mina föräldrar mycket oftare än vad vi kan göra idag. Att ha sina tre äldsta vänner i Piteå gör ju inte saken bättre (de har alla tre bott i Umeå men flyttat tillbaka :P). Kommer nog försöka ta fler turer upp hit under höstens föräldraledighet!

Gårdagen

Gårdagens samtal gick bra. Jag känner dock mer och mer att jag inte är någon vidare berättare då det känns som om historien blir ganska osammanhängande och virrig ibland. Jag hoppas i alla fall att jag fick sagt det jag ville samt att Journalisten fick ut det hon tänkt av vårt samtal. Det ska bli mycket spännande att läsa det hon skriver, se hur någon helt utomstående uppfattar mig. I och med att jag tycker mig känna mig själv och ha en klar bild av vem jag är kan det ju vara svårt att vara partisk i fråga om min person. Jag hoppas i alla fall att hon fick med mitt viktigaste budskap - att det är en sorg, liksom många andra sorger, att få missfall och att den liksom andra typer av sorg inte mår bra av att stängas in och ignoreras. Man är lika berättigad som någon annan att sörja det barn och den framtid du förlorat även om inte har någon grav att gå till. Viktigt att kommentera att jag absolut inte likställer ett missfall med en persons död, men jag och många med mig målar upp en bild av framtiden med det lilla barnet i samma stund som testet blir positivt och den framtiden försvinner på samma sätt som den framtid man sett tillsammans med en person som avlider. En grav är en plats, specifik för en person, dit det är socialt accepterat att gå för att sörja. Finns det en grav är det ingen som behöver dölja sin sorg för den personen.

Problemet är än så länge att innan resonemanget om att man inte ska berätta om en graviditet före 12 veckor försvinner kommer det nog aldrig att bli socialt accepterat att sörja ett missfall. Så länge 12-veckors regeln finns uppmuntrar den till att behålla din sorg för dig själv, för vem börjar en konversation med "Vi berättade aldrig att jag var gravid men nu har vi fått missfall"? Det är ju trots allt så att dina nära och kära är de som bäst kan stötta och hjälpa din genom en svår period!

Självklart kanske man vill vänta med att berätta av andra anledningar och det är ju trots allt upp till var och en hur man vill göra och vad som känns bäst, men personligen kommer jag aldrig vänta med att berätta för mina nära. Jag vill ha och behöver deras stöd om vi råkar ut för missfall igen.

Det fina med att sitta i baksätet

Trevligt sällskap och mugghållare till tekoppen!

Två under 70

Idag har jag för andra gången sedan Elsa föddes vägt in på under 70 kilo och det känns toppen! Nu är det mindre än 5 kilo kvar till utgångsvikt och mindre än 10 kilo kvar till målvikt! Känns inte alls omöjligt nu när jag börjat styrketräna regelbundet som ett komplement till de promenader jag och Elsa gör. Kan bara föreställa mig hur bra det kommer gå när jag väl börjar löpträna på riktigt, eller för den delen tar upp BodyBalancen igen! :D

Räddad!

Feber och grinig Elsa

Ingen hitt direkt!

Morgonen började som vanligt med mata sova bajsa och sen promenad. Väl hemma börjar jag tokfrysa och tänker att det beror på att solen gått i moln. Sakta smyger sig en huvudvärk på och jag kryper in under en filt.... Tills jag inser att det är 26 grader inne och att jag inte borde frysa. Kollar tempen och visst har jag feber. Letar efter värktabletter men hittar inga jag kan ta medan jag ammar. Grädde på moset är att Elsa bara skriker....

Multitasking

Agerar säng och fortsätter läsa!

Alldeles för länge sedan!

Min motivation

Är det något jag lärt mig genom åren så är det att viktnedgång kräver motivation! För mig räcker det inte med själva viktnesgången. Oftast kan en måltid på hur snabbt jag ska springa eller cykla fungera men sen här gången har jag bestämt mig för att kombinera motivation och belöning!

Jag har länge velat köpa en outfit på GANT. Köpa kläder av riktigt bra kvalitet! Jag menar, ser shoppingpåsen ut såhär så kan man anta att kläderna håller måttet! Därför är mitt löfte till mig skälv att när jag är nere på 60 kilo igen, precis som när vi gifta oss och innan hela bebiskarusellen startade, ska jag dit och handla! 

Drygt 17 kilo

Det är strax nio veckor sedan Elsa föddes och då vägde jag ca 90 bedrövliga kilo! Jag hade då gått upp 24 kilo under denna graviditet. Tillsammans med de fem kilo jag lagt på mig under de fyra tidigare graviditetens haft jag 29 extra kilo. Idag har jag tappat drygt 17 av dessa 24 respektive 29 kilo, jag har sju respektive 12 kilo kvar att bli av med. Målet är att vara tillbaka i ursprungsvikt och form i slutet på september!

Mors dag

Min första mors dag som mamma! Tittar på Elsa med tårar i ögonen och en varm känsla i bröstet. Tänk att vi tog oss hit tillslut. Tänkt att vår lilla tös faktiskt kom till oss, att vi blev föräldrar tillslut! Det är inte lätt alla gånger men det räcker med ett leende från Elsa för att alla tråkiga stunder ska glömmas bort!

Äntligen!

Det har snart gått 6 veckor sedan förlossningen och nu äntligen får jag på mig vigselringen igen! Det känns som en seger!

Äntligen!

Efter många långa månader utan löpning var det idag dags att snöra på mig mina fina löparskor och ta de första vacklande löpstegen med målet att komma tillbaka i min gamla härliga löparform!

All tid går åt

Kanske verkar det som om jag inte längre bryr mig om bloggen, att jag inte längre vill dels med mig av mitt liv nu när jag blivit mamma... Men så är inte fallen! Det finns helt enkelt inte tid, eller rättare sagt nu gäller det att prioritera och jag prioriterar tid med min älskade lilla Elsa och min älskade stora David :) tids nog kommer rutinerna igång och då kan jag säkert blogga lite mer frekvent igen!

Den bortglömda datorn

Under den senaste veckan, sedan förlossningen startade och lilla Elsa föddes så har jag inte öppnat datorn annat än för att betala räkningar. Jag kan inte säga att jag egentligen har saknat det, jag har haft mycket bättre saker för mig, men nu när lilltjoppan sover så gott om morgonen kan jag unna mig en stunds surfande till frukost! Så, nu på morgonen har jag hunnit läsa ikapp de bloggar jag följer...och ja, det är typ det jag gör på internet förutom att se på TV vilket inte känns aktuellt just nu :P Med andra ord är det ingen jätteförlust för mitt intellekt att datorn legat bortglömd, men jag har saknat mina vänners "liv" i cyberrymden!

Äntligen hemma

Det har varit en lång men givande dag. Har fått en massa ärenden gjorda, nu sitter till exempel babyskyddet på plats i bilen vilket känns bra. Har även hunnit med våfflor på 1-årskalas samt lunch med en vän! Nu är det dock dags att varva ner med en kopp te och sen ska jag sova, måste säga att jag längtar till sängen!

6 dagar

Har egentligen inte något speciellt att skriva om idag på morgonen, men tänker att det nog är bäst att lämna ett litet spår här trots allt. Annars tror ni väl att bebis är på väg/är här. Tyvärr är det inte så oavsett hur mycket jag hade önskat att så var fallet ;P

Idag blir en fullspäckad dag som börjar med att hämta ut ett babyskydd och som slutar på 1 års kalas.

På tal om bebis

Fick ikväll frågan av David om vilket stjärntecken jag tror att bebis kommer få. Hade ingen aning om detta och började därför läsa på. Insåg att bebis kan bli fisk precis som jag men att hon mest troligt blir Vädur. Hur som helst hittade jag en beskrivning av hur jag, som fisk, är. Vad säger ni, stämmer detta in på mig?

Fiskarna

Lördagsnöje

Njuter av en skön hemmakväll efter en lång dag på Sandéns stuga. Äter fruktsallad med glass samtidigt som jag reflekterar över vilka idioter vissa människor kan vara... Perfekt lördagsnöje ;)

32 dagar

En tidig morgon. Nackdelen med att vara jag är att när en dag ser ut som igår är att tröttheten gör att jag somnar tidigt. Redan vid 21 låg jag till sängs och somnade snabbt och gott. Dock vaknar jag som en klocka 8 timmar senare...vilket är 05:00 och väldigt tidigt. Men vad kan man göra när man är pigg och känner sig utvilad? Det är bara att ta sig upp ur sängen och börja dagen med vetskap om att jag kommer vara trött ikväll igen :P Men ikväll är Emma här och det kommer bli toppen! Ser fram emot en hel helg med en god vän! :D

För övrigt visar vågen idag + 18,9 kilo. Börjar inse att det, med knappa 5 veckor kvar, kommer bli svårt att hålla sig under 20 kilos viktuppgång. Men vad gör det, i det här läget är bebis viktigast, min vikt är verkligen sekundär och den kan jag ta itu med senare. Som vanligt lägger jag på mig rätt jämnt över kroppen och personligen tycker jag inte att det riktigt ser ut som att jag gått upp nästan 20 kilo. Dock märks det på min hud. Som jag berättade för några månader sedan har jag klarat mig från bristningar på magen men de på baksida/insida lår blir bara värre och värre. Ser nu ut som en rödrandig tiger och det är väl inte speciellt vackert. Men som jag resonerar så är det ju på "rätt" ställe. Jag menar, jag ser dem knappt själv om jag inte vikter och vrider kroppen i vad som (just nu) är en nästan omöjlig vinkel. Vill andra titta på mina lår bakifrån på badstranden så lär de ju i alla fall inte berätta det för mig, dessutom kommer ju blickarna "bakom ryggen" på mig ;) Så för att ha ganska mycket bristningar är jag nöjd med placeringen.