Om motivation och livet genom löpning

När jag, i Torsdags, kom mig ut för att springa kändes allting tungt och hemskt. Jag orkade bara springa 1,5 km innan jag gick första gången. Jag masade mig upp för backarna i Holmsund flåsandes som en hund. Benen kändes tunga och stumma och jag skyllde allting på de 24 mil jag avverkat på cykel sedan förra måndagen. Negativa tankar ploppar upp, "Jag kommer aldrig klara det här", "Tjejmilen är bara att glömma!", "Jag kommer inte komma i form, det är bara att ge upp"...sådana där tråkiga tankar som bara innebär att stundens löpning går ännu sämre. Du tappar ditt löpsteg, din fokus och din motivation.

Men, när jag hade ca 1,5 km kvar kom vändningen. Då hasar jag mig förbi en familj, skrattandes och glada, verkade inte ha några bekymmer just denna stund. Till saken hör att mamma i familjen satt i rullstol medan äldsta dottern hade någon form av CP-skada och gick hjälpligt med hjälp av kryckor (Har tidigare varit ledsagare för en tjej med samma problem, därav diagnosen). Då slår det mig. Visst det kanske är förjävla jobbigt just nu, jag kanske är trött och sliten i min Kalorikamp, men jag kan i alla fall springa. Jag kan gå och jag kan använda mina ben! Det är inte alla som kan det. Helt plötsligt kände jag motivationen som såpbubblor inom mig. För varje bubbla som sprack fylldes jag med lite mer glädje och kämpaglöd. jag sprang mina 1,5 km hem och då gick det bra!

Gårdagskvällen avslutades även den med en löptur, denna gång på 7 km. Med familjen i minnet gick turen mycket bra! Jag bara ångrade att jag inte tog med mig mitt nyinköpta svettband, ok, väldigt 80 kanske, men jag svettas som en gris när det är såhär varmt ute! Under denna tur kom nästa uppenbarelse. Löpning är som livet, och väldigt mycket som vårt liv just nu. Ibland känns det så fruktansvärt jobbigt, som om man egentligen bara vill lägga sig ner och dö i någon grop, men du får inte stanna.

Det gäller att bita ihop och ta sig upp för backen, väl där planar vägen ut och kanske blir det till och med nerförsbacke! Jag måste lära mig att leva med den temporära smärta som kommer av att pulsen ligger på max, att svetten rinner och svider i dina ögon, när musklerna skriker och säger år dig att stanna. Precis på samma sätt måste vi bita ihop för att ta oss genom smärtan med upprepade missfall. Det är okey att gråta och vara ledsen på vägen, men man måste sträva framåt för att komma till målet. Okey, vi vet ännu inte var målet egentligen innebär. Vi hoppas att det är en bebis, en alldeles egen bebis, en ytterligare familjemedlem här på Berggatan. Men det kan lika gärna vara landa i vetskapen om att det bara kommer vara vi två och Sigge och Sixten. Att vi inte låser oss utan fortsätter leva vår liv, accepterar att det blir utan barn. Oavsett hur målet ser ut så måste vi fortsätta framåt för att ta oss dit, ingen blir lycklig av att vi stannar halvvägs och ger upp.