måndag 26 november 2012
Gråtfärdig
Sitter på jobber och känner mig gråtfärdig! Måste ut i fält hela onsdagen och jag känner itne att kroppen egentligen orkar, men jag måste. Ingen av mina kollegor kan ta över och blir det inte gjort i veckan så är det bara att vänta till våren...och då blir projektet försenat med lika lång tid vilket såklart inte vore populärt hos beställaren. Utöver det har jag en begynnande förkylning i kroppen...igen! Fick vara frisk i 3 veckor men nu bultar huvudet och jag börjar bli stel i nacken igen. Just nu gillar jag verkligen inte mitt jobb!
söndag 25 november 2012
lördag 24 november 2012
Det är hormoner... Eller?
Fick igår ett infall att prova de där skorna jag tittat på i skyltfönstret på Skopunkten varje dag på väg till jobbet under de senaste veckorna. Väl där älskar jag dom men kan för mitt liv inte bestämma mig för om jag vill ha de turkosa eller svarta. Det slutar med att jag köper båda! Expediten i kassan är även hon gravid och vi utbytet några ord om att jag kanske gör ett dumt köp men att om det är någon gång man vill känna sig snygg så är det nu! Så vad säger ni, hur länge kan jag använda dessa? ;)
onsdag 21 november 2012
Om att gråta
Har du någon gång upplevt känslan av att lyssna på en sångtext som du hört så många gånger förut och bara börja gråta? Det är något som händer mig ibland, inte ofta men det händer. Imorse var ett sådant tillfälle...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
"Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
måndag 19 november 2012
Små stunder av solsken
Rent generellt var gårdagen en ganska sunkig dag. Regnigt och grått och redan när man vaknar har man en olustig känsla i magen. Jag var helt enkelt inte på något vidare humör. Inköp av 39 serietidningar på loppis gjorde det hela lite roligare fram tills jag pratat förlossningsrädsla med en vän. Ungefär en timma efter samtalet, där jag slog fast att jag inte känner mig rädd för en förlossning och den smärta det innebär, insåg jag att nu är vi så långt gågna i vår graviditet att oavsett vad som händer som kommer det att sluta med just en förlossning. Det var en riktigt jobbig insikt, för nu är jag inte bara rädd för att förlora vårt barn utan också för att behöva gå igenom en förlossning och allt vad det innebär utan att få belöningen i form av en liten bebis att ta med hem. Jag tar gladeligen den smärta som krävs för att få vår bebis, men möjligheten att bli tvungen att göra det utan bebis skrämmer livet ur mig!
Hur som haver slutade kvällen med ett litet solsken. Jag och David kröp upp på soffan med varsin kopp te och pratade...om allt möjligt; oro, irritation, framtid. Jag älskar verkligen när vi får möjlighet att verkligen prata ordentligt. Det har en tendens att alltid vara så fullt upp, eller att jag är så väldigt trött, eller något annat som gör att det faller mellan stolarna. Vi försökte även få bebis att sparka så att pappa skulle få känna vilket gick dåligt till en början. Dock, när vi tillslut kröp i säng blev det ett fasligt liv där inne, så mycket liv att det till och med syntes på utsidan! Då kändes sparkarna och jag kunde somna med vissheten om att jag inte bara inbillar mig, det finns en bebis som ryar runt där inne! Det solskenet försöker jag nu hålla fast vid och spara i mitt inre!
Hur som haver slutade kvällen med ett litet solsken. Jag och David kröp upp på soffan med varsin kopp te och pratade...om allt möjligt; oro, irritation, framtid. Jag älskar verkligen när vi får möjlighet att verkligen prata ordentligt. Det har en tendens att alltid vara så fullt upp, eller att jag är så väldigt trött, eller något annat som gör att det faller mellan stolarna. Vi försökte även få bebis att sparka så att pappa skulle få känna vilket gick dåligt till en början. Dock, när vi tillslut kröp i säng blev det ett fasligt liv där inne, så mycket liv att det till och med syntes på utsidan! Då kändes sparkarna och jag kunde somna med vissheten om att jag inte bara inbillar mig, det finns en bebis som ryar runt där inne! Det solskenet försöker jag nu hålla fast vid och spara i mitt inre!
lördag 17 november 2012
Om jeans
Normalt sett är jag en sådan person som verkligen inte tycker om att köpa jeans. Det är bland det värsta jag vet vilket gör att jag skjuter på det tills mitt sista (och oftast enda) par jeans går sönder. Du ska in i en trång provhytt och kan vara säker på att av de 10 par i olika storlekar jag plockat med med kommer kanske ett par passa någotsånär. Mest troligt inte alls så bra att jag ska tycka att de är värda de 1500 kr som de kostar. Det är helt enkelt bara att klä sig igen och kånka iväg med byxhögen i famnen och lägga tillbaka vartenda par. Inte ens när jag tillslut hittat ett par som passar mina former, vet vilket märket och modell jag ska ha är det enkelt. På sista tiden har det varit svårt att hitta rätt storlek då jag pendlat så mycket i vikt. Stadigt uppåt sedan tandställning på gymnasiet, rätt regält nedåt 8 månader innan bröllopet sedan upp, ner, upp, ner, upp, ner i samband med alla missfall och depressioner.
Nu kan jag dock säga att det finns något jag tycker än mindre om än att köpa nya jeans, att köpa nya jeans GRAVID! Det är vad jag kallar en plåga och jag hoppas att de två par jag har nu ska hålla och räcka fram tills bebis kommer för jag vet helt ärligt inte om jag gör detta igen!
Så, varför detta utbrott? Jo, med den viktuppgång jag lyckats dra på mig under den senaste månaden har mitt första par mammabyxor börjat kännas trånga i midjan. De har bara en låg resårmudd i midjan och den skär in i magen när jag sitter. Med andra ord inte speciellt skönt för en kontorsråtta som jag. Att gå i mitt andra, svarta, par varenda dag började kännas lite drygt...man måste ju hinna tvätta dem ibland. Så jag bestämde mig för att avsluta fredagen med ett inköp och beger mig till HM, enda stället i stan med mammakläder (så vitt jag vet, kom gärna med tips). Problemet med HM är att där brukar inga byxor någonsin passa på mig. Jag är helt enkelt inte formad så som HM tänker att en kvinna ser ut. Jag har på tok för mycket rumpa för att passa i deras raka jeans.
Jag plockar i alla fall på mig ett par av varje jeans som finns i en storlek som borde passa och beger mig till provhytten. Tack och lov ingen kö. Börjar prova. Det är jobbigt! Att stå där och känna sig tjock framför spegeln, känna sig otymplig och har svårt att riktigt böja sig ner mot golvet för att komma i byxorna (självklart fanns ingen pall i just denna hytt...). Det tillsammans med mina "vanliga" jeansproblem blev droppen! Jag hatar att köpa jeans!
På väg från HM smet jag in på Stadium och köpte mig ett par nya stora mjukisbyxor också. Har planerat att leva i dem den dag jeansen går sönder, för som sagt...jag köper inte nya en gång till, inte under denna graviditet i alla fall!
Nu kan jag dock säga att det finns något jag tycker än mindre om än att köpa nya jeans, att köpa nya jeans GRAVID! Det är vad jag kallar en plåga och jag hoppas att de två par jag har nu ska hålla och räcka fram tills bebis kommer för jag vet helt ärligt inte om jag gör detta igen!
Så, varför detta utbrott? Jo, med den viktuppgång jag lyckats dra på mig under den senaste månaden har mitt första par mammabyxor börjat kännas trånga i midjan. De har bara en låg resårmudd i midjan och den skär in i magen när jag sitter. Med andra ord inte speciellt skönt för en kontorsråtta som jag. Att gå i mitt andra, svarta, par varenda dag började kännas lite drygt...man måste ju hinna tvätta dem ibland. Så jag bestämde mig för att avsluta fredagen med ett inköp och beger mig till HM, enda stället i stan med mammakläder (så vitt jag vet, kom gärna med tips). Problemet med HM är att där brukar inga byxor någonsin passa på mig. Jag är helt enkelt inte formad så som HM tänker att en kvinna ser ut. Jag har på tok för mycket rumpa för att passa i deras raka jeans.
Jag plockar i alla fall på mig ett par av varje jeans som finns i en storlek som borde passa och beger mig till provhytten. Tack och lov ingen kö. Börjar prova. Det är jobbigt! Att stå där och känna sig tjock framför spegeln, känna sig otymplig och har svårt att riktigt böja sig ner mot golvet för att komma i byxorna (självklart fanns ingen pall i just denna hytt...). Det tillsammans med mina "vanliga" jeansproblem blev droppen! Jag hatar att köpa jeans!
På väg från HM smet jag in på Stadium och köpte mig ett par nya stora mjukisbyxor också. Har planerat att leva i dem den dag jeansen går sönder, för som sagt...jag köper inte nya en gång till, inte under denna graviditet i alla fall!
lördag 10 november 2012
Ett litet förtydligande
Jag har funderat ett tag på gårdagens inlägg och känner att jag behöver förtydliga mig lite. Kanske framstår det som extremt privat och att jag "fiskar" efter sympati i och med att jag släpper mina läsare så nära in på livet. Jag har inte fått några sådana indikationer, men samtidigt vet jag att det finns de som anser att en persons privatliv inte ska lämnas ut på en öppen blogg. Men...jag har ett motiv.
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
fredag 9 november 2012
Bli mig själv igen
Efter gårdagens besök hos barnmorskan blev det väldigt tydligt hur jobbigt livet egentligen är och hur dåligt jag egentligen mår och har mått under det senaste året. Att jag kanske inte riktigt är och har varit så stark som jag trott och att 5 graviditeter på mindre än ett år tillsammans med 4 missfall har frestat på såväl psykiskt som fysiskt...
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
onsdag 7 november 2012
Barnvagn beställd
Nu har vi kommit halvvägs genom graviditeten och det känns helt overkligt fortfarande. Jag känner mig fortfarande extremt orolig och är långt ifrån säker på att det faktiskt kommer gå vägen denna gång. Att känna så är psykiskt jobbigt då jag aldrig är riktigt glad. Så den störta utmaningen just nu är att inte bli deprimerad, att övervinna min egen pessimism och göra den här tiden till något bra och roligt.
I allt det här har jag en underbar man som, på alla sätt, försöker muntra upp mig och göra mig mer mottaglig för den glädje som jag borde känna. Trots att han inte är materialist på något sätt stöttar han mig i mina beslut till inköp då jag tror att om jag bara känner att jag kan beställa barnvagn, faktiskt köper de där små kläderna så blir hela situationen kanske mer verklig.
Igår beställde vi därför vår första barnvagn. Det blev en Emmljuga City Cross med separat liggdel i färgen Brown Flower. Vi tror att den kommer uppfylla våra behov och att den sedan är svensktillverkad är också något vi föredrar.
I allt det här har jag en underbar man som, på alla sätt, försöker muntra upp mig och göra mig mer mottaglig för den glädje som jag borde känna. Trots att han inte är materialist på något sätt stöttar han mig i mina beslut till inköp då jag tror att om jag bara känner att jag kan beställa barnvagn, faktiskt köper de där små kläderna så blir hela situationen kanske mer verklig.
Igår beställde vi därför vår första barnvagn. Det blev en Emmljuga City Cross med separat liggdel i färgen Brown Flower. Vi tror att den kommer uppfylla våra behov och att den sedan är svensktillverkad är också något vi föredrar.
söndag 4 november 2012
Tid för träning
Nu kan jag nog klassa mig som fri från förkylning. Vilket är underbart! Men det innebär också att nu är det hög tid att faktiskt komma igång med lite lämplig träning. Att vara i bra fysisk form är, vad jag förstår, att föredra vid förlossning och tiden efter. Så, planen blir längre promenader tre-fyra gånger i veckan samt lämplig styrketräning. Jag vill ju kunna njuta av graviditeten, inte bara vara orolig.
lördag 3 november 2012
Om barnets längd
Som vanligt är jag uppe tidigt även på helgerna och denna morgons aktivitet är te och en första graviditetstidning. Ja , som ett led i att tro och förstå att det faktiskt kommer gå vägen denna gång.
I denna tidning finns det en artikel om vem ens barn kommer att likna. Vilka egenskaper som ärvs och vilka som inte gör det. Att de flesta delar av barnets utseende helt enkelt inte går att förutsäga. I denna artikel beskrivs längd som ärftligt, att i en population ser man ärftligheten men att det på individnivå ändå kan skilja ca 10 cm från den "förväntade" längden. I artikeln finns också en formel för att grovt räkna ut sitt barns längd:
Flickbebisar: ta pappans längd minus 13, lägg ihop med mammans längd och dela på två.
Pojkbebisar: ta mammans längd plus 13, lägg ihop med pappans längd och dela på två.
För skojs skull räknade jag på detta för mig själv med mina föräldrars längd, då alla vi tre systrar är korta i jämförelse men mamma och pappa. Enligt formeln borde jag blivit ungefär 173 cm lång! Är idag 11 cm kortare än detta vilket kanske kan räknas som inom felmarginalen, vad är dock oddsen att alla vi tre systrar blev så korta? Min personliga teori är att längden snarare ärvs via varannan generation då både min farmor och morfar var lorta människor. Lär dock aldrig få min teori bekräftad!
Så, mitt och Davids barn då? Ja, en flicka borde bli 161 cm lång och en pojke 174 :)
I denna tidning finns det en artikel om vem ens barn kommer att likna. Vilka egenskaper som ärvs och vilka som inte gör det. Att de flesta delar av barnets utseende helt enkelt inte går att förutsäga. I denna artikel beskrivs längd som ärftligt, att i en population ser man ärftligheten men att det på individnivå ändå kan skilja ca 10 cm från den "förväntade" längden. I artikeln finns också en formel för att grovt räkna ut sitt barns längd:
Flickbebisar: ta pappans längd minus 13, lägg ihop med mammans längd och dela på två.
Pojkbebisar: ta mammans längd plus 13, lägg ihop med pappans längd och dela på två.
För skojs skull räknade jag på detta för mig själv med mina föräldrars längd, då alla vi tre systrar är korta i jämförelse men mamma och pappa. Enligt formeln borde jag blivit ungefär 173 cm lång! Är idag 11 cm kortare än detta vilket kanske kan räknas som inom felmarginalen, vad är dock oddsen att alla vi tre systrar blev så korta? Min personliga teori är att längden snarare ärvs via varannan generation då både min farmor och morfar var lorta människor. Lär dock aldrig få min teori bekräftad!
Så, mitt och Davids barn då? Ja, en flicka borde bli 161 cm lång och en pojke 174 :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)