Snörusk och foglossningar

När jag senast bloggade var jag måttligt road över att måste ut i fält. Vilket visade sig vara klokt. Fältarbetet blev efter många om och men av på torsdagen med följden att jag fick göra det ensam då vi samtidigt hade ett viktigt samråd. Man kan ju tycka att det kunde ha väntat någon dag, men då utrustningen var hyrd av min chef i ett annat projekt och skulle lämnas tillbaka på fredagen  var detta enda lösningen. Det var motigt att ta sig ut men väl ute kändes det bra, jag är helt enkelt i mitt rätta element när jag springer runt i skogen. Kanske speciellt när jag gör det själv och själv kan styra över vad som ska hända utan att andra tittar mig över axeln. Allt blir så mycket smidigare då. Hur som haver klättrade jag upp och ner för branta backar i terrängen, fick stanna och vila ofta, men det gick bra...trodde jag. När jag väl var tillbaka på kontoret var jag extremt trött i ryggen så jag gick hem och lade mig för att vila och somnade tidigt. Nästa dag hade jag rent ont i ryggen och sedan dess har det bara blivit värre. De foglossningar som tidigare bara yttrade sig i att jag var lite trött i ryggen på kvällen har nu utvecklats till att jag har ont redan på morgonen och har problem att såväl sitta som stå... Nu ikväll är jag beordrad vila av mannen medans han tar itu med snön som fallit när vi var i Piteå i helgen.

Piteå ja. Helgen har varit lugn och skön. Det känns dock som jag jag exploderat och blivit dubbelt så tjock bara sedan i fredags! Om det beror på (för) mycket mat eller om min kropp helt enkelt är i den fasen kan jag inte svara på. När vi nu på eftermiddagen skulle börja färden mot umeå gjorde sig gravid-hjärnan sig påmind. Redan innan vi hunnit till bilen ropar pappa från deras balkong på tredje våningen. Jag har glömt ett par handskar som han kastar ner. Vi sätter och i bilen och kör 50 meter innan jag kommer på att mobilladdaren sitter kvar i uttaget så vi vänder. Pappa får packa den i en påse och kasta ner (att springa tre trappor utan hiss med min rygg är helt enkelt inte aktuellt). Vi gör ett andra försök, hinner denna gång ut på E4:an och kör 15 km söderut innan jag kommer på att min jobb-dator står kvar hos föräldrarna! David frågar "behöver du den" vilket jag såklart gör...jag ska ju jobba imorgon och med ett kontorsjobb som mitt blir det väldigt svårt utan dator! När jag ringer hem och berättar detta skrattar mamma och säger att min hjärna verkar vara alldeles lagomt graviddegig vilket ju känns bra, då har jag något att skylla på. Vi vänder och pappa är snäll nog att möta upp oss med datorn! På tredje försöket tar vi oss till Umeå och jag har ännu inte kommit på något mer som jag glömt :)