Underbart!

Jag vet inte om det var skorna i sig eller bara motivationen, men jag kapade en minut på 5-km tiden direkt! Det känns bra! Tack Gå- och Löpkliniken och Linnea för hjälpen :)

Dessutom har jag inte ont i fötterna efter denna löptur, kan det kanske vara ett tecken på att det var hög tid att byta skor? Att dämpningen varit slut ett bra tag :P

Premiärtur med nya skorna!

The Sims 3

Sen jag kapade mina trådar med Facebook har jag haft en del tid över. Veckan som gick fyllde jag den med spex, men nu när det är slut vad gör jag då? Efter en snabbtitt på systers dator bestämde jag att The Sims 3 får bli mitt substitut! Nu är det beställt och jag hoppas på snabb leverans, ska bli roligt! :) För länge sedan spelade vi The Sims 1 ungefär jämt och min yngsta syster hade nästan alla extentions. Nostalgi!

Ragnarök och syskonkärleksplopp

Den bästa lördagskvällen; umespexarna i sitt esse och plopp med hallonsmak- kärleksplopp med systrarna Samuelsson! ( ja jag är fortfarande en av dem trots ett nytt efternamn!)

För övrigt "träffade" vi Janne Loffe Karlsson på Taj Mahal. Övervägde att gå fram och hälsa, han har ju trots allt spelat in film med farfar, pappa och en Orrskär 1000! Men men blev ju inte så...lite feg är man ju! :p

Nya löparskor

Igår var det underbart väder så det var helt tvunget att ta sig ut på en löparrunda! Har varit så dåligt väder på sista tiden att det inte alls känts aktuellt. Men igår, när solen skiner och fåglarna kvittrar  så är det perfekt att springa. Under rundan bestämde jag mig för att det var dax, imorgon (idag) ska jag köpa nya löparskor! De jag har nu har hängt med på tok för länge, 4 år i höst, speciellt med tanke på förra sommarens intensiva löpträning. Så äntligen har jag bestämt mig, nu ska här investeras!

Ett gott skratt förlänger livet!

Dövar smärtorna med kvalitetstid med mannen och Umespexarna på Saga! Det är tur att man får smita in och flytta lite dekor även om man inte byggt! Spex är bästa sättet att tänka på annat!

Den stora dagen...

Den 26:e april, tiden har gått fort...
Idag är det 9 månader sedan jag blev gravid...
Idag är det ungefär 8 månader sedan vi gifte oss...
Idag är det snart 7 månader sedan vi fick beskedet att vi inte skulle bli föräldrar idag, den 26:e april 2012.

Idag, nio månader efter att jag först blev gravid, så står jag inte med tjock mage och bara väntar på att få hålla vårt första barn. Det har heller inte fötts tidigare så jag står här, helt utan barn. Inte ens gravid är jag. Nej det jag har nu är 3 missfall i ryggen, ett frikort på vård till följd av otaliga läkarbesök på Kvinnokliniken, en tid hos kuratorn imorgon och en läkartid på onsdag då vi får "bekräftat" att detta var ett missfall (även om det stod rätt klart redan vid förra läkarbesöket...), att bebisen inte kommer ens i december och förhoppningsvis startar en utredning.

Jag hoppas för mitt liv att den läkare vi nu ska träffa är bättre än den förra, att hon kan läsa oss och förstå att vi menar allvar i att vi kräver att få hjälp nu. Vi har blivit lovad utredning och utredning ska vi ha!

Vi har fått så många underbara och stöttande kommentarer från vänner i vår omgivning, att det kommer gå bra, att vi kommer lyckas och jag klamrar mig krampaktigt kvar vid den tanken. För vad jag vi, jag, om det inte går? Hur kommer jag att reagera om det visar sig att missfallen beror på kromosomfel och att vi aldrig kommer kunna få egna barn? Vad gör jag om världen rämnar under mina fötter och den framtid jag alltid sett framför mig och planerat inför aldrig kommer kunna bli av? Vad ska bli av mig då?

Vakna!

Kan inte någon bara väcka mig och säga att allt är en ond dröm? En sån där dröm som känns alldeles verklig men som trots allt försvinner när man öppnar ögonen! Just nu lever jag min mardröm...vakna Frida!

Dead by April

Lyssnar för det mesta på radio när jag jobbar. Det får mig att slappna, koppla bort omgivningsljud och jag kan lättare fokucera på min uppgift. Denna låt har spelats så många gånger sedan melodifestivalen men det var just idag, alldeles nyss, den fick en ny betydelse för mig. En betydelse som nästan får mig att skratta mitt i allt det jobbiga.

Dead by April - Mystery

Kanske var det första gången jag lyssnade på texten idag. Den handlar i alla fall om hur det är ett mysterium att det inte går att få någon ut ur sina tankar, att allting kretsar kring en person, att man gör allt för att sluta tänka på situationen. Självklart kopplar jag det till ffa vårt första barn, det barn som skulle ha kommit nu på torsdag den 26:e april...som är Dead by April, utan tvekan.

Jag kan inte sluta tänka på barnen, de tre barnen som jag förlorat. Jag gör mitt absolut bästa i att sluta, släppa taget och gå vidare...men det fungerar inte. Ibland går det ett par timmar, en dag eller kanske ett dygn om jag har tur utan att jag tänker på det. Men tillslut finns tankarna och känslan där ändå. Känslan av att det finns något så nära men ändå så långt bort, något så påtagligt att jag borde kunna ta på det om jag sträcker ut min hand...men som inte finns där trots allt.

Kanske är det inget mysterium att jag inte kan sluta tänka på det, men jag gör mitt bästa varje dag!

En vecka utan Facebook

Jag tror i alla fall att det är något sådant, ungefär en vecka sedan jag loggade ut från facebook i syfte att bli en lyckligare och mer harmonisk människa. Jag vet inte om jag kommit någon vart just med den biten, än så länge känns livet som en otäck berg- och dalbana som aldrig verkar vilja stanna, men jag har i alla fall inte varit inne på facebook. Och hör och häpna, jag känner inget som helst behov längre! Tidigare var FB ett stående måste varje dag. Morgonen startade med FB i telefonen, där det ploppade upp en så fin ikon som sa att "nu har det minsann hänt något i någon annans liv...", frukost vid datorn, dator på jobbet sen hem för ytterligare tid framför skärmen. Kanske har jag inte blivit lugn än men jag har åtminstone fått mycket mer tid över till mer väsentliga saker, som att läsa, virka, blogga och ta itu med andra små projekt här hemma...

Summa summarum så vet jag inte om jag återvänder till Facebook, varför ska jag när jag så uppenbart inte saknar det?

Små ljusglimtar

Mitt i allt elände kommer ibland en ljusglimt. Idag var den två. Lunch med Lisa på Göteborg. Gott, nyttigt och mycket trevligt! Ser så mycket fram emot deras bröllop om några veckor!

Den andra var av mer materiell natur. Fick idag en fin Craft-jacka via jobbet och den passade trots att jag inte haft möjlighet att prova den innan!

Söndagen är vilodagen...eller?

Det heter ju att söndagen är vilodagen, men jag undrar jag...

Idag har jag dragit igång ett projekt som länge legat och väntat. Ända sedan i julas då jag målade om ett av rummen här hemma har jag tänkt måla även en gammal byrå. Detta både för att snygga till själva byrån men också för att försöka dämpa färgen på väggen. Väggen blev bra mycket grönare än det var tänkt så nu blir möblerna vita. Tråkigt kanske du tycker men jag tror det blir fint. Hur som haver tog jag äntligen itu med projektet idag så nu är byrån slipad och grundad..kanske har första lagret torkat så pass att det går att måla ett varv till ikväll annars får det bli i veckan. Som vanligt är jag usel på förebilder så det kanske blir en efterbild senare om ni har tur...

Ännu ett om missfall

Det här kanske låter konstigt, men jag tror att min kropp börjar kunna det här med missfall nu. Första gången behövde jag medicinsk hjälp i omgångar men var till slut tvungen att skrapas och äta antibiotika för att förhindra infektion. Totalt blödde jag i tre veckor.
Andra gången blödde jag i två veckor, varav det tog en vecka innan själva graviditeten kom ut.
Idag är den en vecka sedan detta missfall startade och idag har jag nästan slutat blöda. Det i sig är väldigt skönt då jag verkligen hatar blod och hur ofräsh man känner sig...

På gårdagens Gospel-konsert höll min tremänning Isak i en andakt. Han pratade om gåvor och att alla människor har några, vissa har många vissa har få men alla har några. Dessa gåvor är olika från person till person och vi måste använda dem för att utvecklas och bli rikare som människor. Just idag känns det som att missfall kanske är en av mina gåvor, eller i alla fall att jag blir "bra" på dem. Jag klarar av mer än jag tror...

Gospel på sju

Dagen har gått i musikens anda! Först med syster Saras uppvisning på Dalkarlså folkhögskola. En resa genom tiden och en massa härliga låtar.

Därefter träffade jag Hanna, en av mina absolut äldsta vänner, på stan för middag och prat. En mycket hivande stund med en mycket god vän! Det är så fascinerande att man med vissa vänner har en sådan absolut och direkt koppling. Trots att vi varken setts eller hörts sen i höstas känns samtalet otvunget och befriande! Det är något visst med barndomsvämner!

Kvällens nästa stopp blev Gospelkonsert på Vasakyrkan i stan. Det var länge sedan och mycket behövligt! Inser mer och mer att jag måste hitta mig en Gospelkör igen, behöver den glädje som Gospel förmedlar! Träffade dessutom flera vänner från förr, mycket trevligt med pitebor :)

Kören bestod av sju personer, blivande musiklärare från Musikhögskolan i Piteå. Grymt duktiga och med ordentlig utstrålning. Detta krävs i en sådan liten kör, annars blir Gospel väldigt tråkig. Hur som haver var konserten bra och nu känner jag mig mycket sugen på att sjunga!

Kvällens stora projekt

Ikväll blev det enkel middag för mig och mannen. Grillad kyckling, ris, stekt sparris och championer samt mangoraja på burk. Vi fick nämligen hem 8 burkar mangoraja igår att utvärdering. Den var helt ok tyckte vi!
Till efterrätt lyxade vi till det med Glassbondens chokladglass!

Efter maten tog David itu med morgondagens lunch, hemmagjord inlagd sill medan jag lade igen hallgolvet som varit uppbrutet sen i påskas. Vi har verkligen rätt fördelning på sysslorna här, inget typiskt kvinnligt eller manligt. Hur som havet är golvet lagt och alla lister tillbaka på plats. Det enda som saknad är lite snickarfog och en metalliskt kring inspektionslyckan som vi numer har i golvet. Det är fruktansvärt skönt att ha en fungerande hall igen? Det tyckte även katterna som direkt somnade på hallmattan. Men men ny har jag gjort mig förtjänt av en god natts sömn! ;)

Flickan och kråkan...

Mitt hopp är en skadeskjuten kråka,
och jag är ett springande barn som tror det finns någon som kan hjälpa mig än, som tror det finns någon som har svar...

En bra fredag!

Den här fredagen känns som en ovanligt bra dag! Jag känner mig lugn och till freds, jag har en ganska mjuk känsla inom mig. Med tanke på allt som hänt på senaste tiden är det ett enormt kliv uppåt på stegen, på vägen mot ro i själven och att komma ut på andra sidan. Självklart kommer nya svackor, självklart kommer jag gråta fler tårar innan detta är över. Men just nu, denna fredagmorgon, när jag sätter mig ned i min kontorsstol så känner jag mig glad! Detta trots att jag inte har mycket att göra på jobbet och ett debiteringskrav hängande över mig. Det här ska bli en bra fredag för jag släpper inte mitt mjuka inre, i alla fall inte idag :)

En liten tillbakablick...

Tittade just igenom de bilder mina underbara föräldrar visade på mitt och Davids bröllop och fastnade för denna bild på mig. Helt underbar om jag får säga det själv, men jag är väl kanske lite partisk ;)

Fru Frida Funderar...

...på den nya tidens kommunikation.

Jag är verkligen en dotter av den nya tidens kommunikation! Jag smsar och mailar hellre än ringer. I text kan jag vara mer rak på sak, jag kan tänka efter och formulera mig ordentligt, jag kan göra ordentlig faktakoll och jag kan inte prata för fort! Med andra ord, så snart jag ska kommunicera något viktigt så gör jag det gärna i text. Detta passar dock dåligt in i livet som konsult. Som konsult ska du vara väldigt verbal och utåtriktad, du ska kunna styra ett samtal dit du vill bara genom dina ord. Du ska kunna strukturera dina tankar i ett ögonblick just innan du öppnar munnen så att det du väl säger låter genomtänkt och klokt även om du, ett ögonblick tidigare, inte hade en aning om att det var just detta du skulle säga.

I en dryg veckas tid har jag försökt nå en person, i ett för mig mycket viktigt syfte, utan att lyckas. Denna person har varit "bortrest", "på tjänsteärende", "på lunch", "åter imorgon" och mycket mycket mer. Ikväll ledsnade jag på detta eviga ringande och tog till mitt favoritverktyg när det gäller kommunikation..mailen! Och då, inom 10 minuter hade jag fått kontakt och svar på min fråga. Nu sitter jag här, nöjd och glad över resultatet och det faktum att det finns fler än jag som är lättare att nå via text :)

Min motivation

För fyra veckor sedan, när jag fick mitt tredje graviditetsbesked började jag virka på en barnvagnspläd till bebisen. Det hette ju tredje gången gillt. Hur det nu än blev så är pläden klar och är nu min motivation. Den ska få en vagn att ligga i, det är bra en fråga om tid, det kommer gå!

Laxfiske i Jemen

Kvällens underhållning blev bio med underbara Sara och Maria. De har ett underbart sätt att stötta samtidigt som de får en att tänka på annat!

Filmen handlade om att introducera lax i Jemen, mitt i öknen. Till synes omöjligt kan man ju tycka. Självklart innehöll den även en komplicerad kärlekshistoria men det är laxen jag fastnade vid... Av två anledningar:

1. Laxen gav mig hopp. Visst, scenariot är påhittat men historien visar att så länge det finns en teoretisk chans kan det fungera. Mycket nyttig tanke som gör mig gott.

2. Jag har under tre somrar på länsstyrelsen jobbat med nästan detta, fast tvärt om. I Sverige och Västerbotten har vi förutsättningar i form av klimat och temperatur. Vi har även en naturlig lax/öring fauna i våra vattendrag och trots detta har vi ont om fisken. Detta beror på människan, vi har dämt och rätat vattendrag i samband med flottning av timmer och försurat vattnet vilken gör att lax och öring inte kan föröka sig. Och det jag gjorde på länsstyrelsen var, precis som i filmen, att arbeta för att skapa en miljö som lax och öring behöver.

Så, kanske långsökt och konstigt men filmen fick mer än godkänt. Med ett lyckligt slut och lax, vad kan gå fel? Fem fiska från Fri Frida ;)

Jobbigt läge...

Just nu genomgår jag och David den största prövningn hitils i vårt gemensamma liv.

Ända sedan vi köpte och flyttade till hus har vi fått frågan: "Jaha, när kommer barnen då?". Vi har lett och sagt att ja, nog kommer det barn för inte tänker vi bo på 200 kvadrat själva. När vi sedan bokade datum för bröllop kom frågorna tätare och även vi började fundera på när det skulle kunna vara lämpligt. Med min vilja att slippa vara höggravid på bröllopsdagen bestämde vi oss för att börja försöka efter bröllopet. Ungefär en månad innan den stora dagen blev jag less på mina piller och bestämde helt enkelt att det var dags att sluta med motiveringen "Det kommer ju ändå ta ett halvår innan det tar sig!". Men icke, två dagar innan bröllopet fick vi ett plus och lyckan var total! Men lyckan blev kortvarig. Första missfallet bekräftades den 4:e oktober vid ett ultraljud, bebisen hade dött 2-3 veckor tidigare. Det gjorde oss helt förkrossade, men när man började läsa om missfall och prata med vänner och bekanta insåg vi att det var visst inte så ovanligt så vi lade det åt sidan och försökte igen.

Vi han åka till Thailand på bröllopsresa och njöt i fulla drag, jag fick ett nytt fast jobb och det kändes som om det kanske nästan var för det bästa att denna graviditet inte gick hela vägen...även om sorgen ofta gjorde sig påmind...

Ett par dagar före jul fick vi nästa positiva graviditetstest! Vilken underbar julklapp till oss! Att bebisen dessutom skulle bli beräknad till den 20:e augusti, den dag vi flyttade in i huset 2010 och den dag vi gifte oss 2011 kändes underbart...samla alla bra saker på samma dag gör det lätt att minnas tänkte vi. Dock blev även denna lycka kortvarig... 9:e januari förstår jag att även denna graviditet stannat av. De lilla symptom jag hade innan var som bortblåsta och jag kände mig inte det minsta gravid längre. Ringde kvinnokliniken och grät mig till en undersökning. Läkaren vi träffade verkade väldigt skeptisk till vad jag sa utan tyckte att vi kollar så att du inte behöver oroa dig, ungefär. Tyvärr hade jag rätt och den 17:e började jag blöda. Okey, två missfall på rad räknas fortfarande som normal och det som kanske sårade och gjorde mest ont denna gång var läkarens kommentar "Ni är ju unga, ni har gott om tid att bli föräldrar". SÅ väldigt unga är vi inte, och för oss är det vårt andra barn som vi just fått veta är dött, det andra barnet vi planerat för och drömt om...för oss var det så mycket mer än en 5 veckor gammal graviditet som avstannat och bara inte kommit ut.

I samband med detta missfall fick vi i alla fall löfte om att händer det en gång till får vi hjälp. Då startar en utredning. Med detta i bagaget bestämde vi oss för att fortsätta försöka trots att vi båda kände oss avskräckta och inte ville behöva vara med om samma sak igen. Det var ju ovanligt att få tre missfall på rad, vi hade bara haft otur hitils, nästa gång var det vår tur.

22:a mars fick vi vårt tredje positiva gravtest. Jag kan inte säga att jag egentligen kände någon lycka, för vi har fått lära oss att inte ta någonting för givet. Precis som de tidigare graviditeterna höll sig symptomen så när som obefintliga. Men visst, jag kunde känna lite spänningar i livmodern, brösten ömmade något, illamåendet kom ibland på besök...och precis som de tidigare graviditeterna slutade denna i en blödning, ännu ett missfall. Nu faller vi inte längre inom statistiken, vi tillhör inte de normala, nu är det något som är fel. Jag tror aldrig att jag känd mig så fruktansvärt liten och rädd som natten mellan söndagen och måndagen då jag inte kunde sova på grund av smärtan.

På måndag morgon fick jag en akuttid på kvinnokliniken på nus. Fick träffa en hemsk läkaren som förklarade att visst, kk har ett tillvägagångssätt som ska följas men han personligen trodde inte på de, menade att det ändå aldrig fungerar, att det bara var att fortsätta försöka för nog kommer vi få barn tids nog det kommer bara bli en jobbigare resa för oss. Har aldrig varit så arg i hela mitt liv, synd bara att min ilska ger sitt uttryck i tårar och inte i mig som säger ifrån. Tack och lov får vi träffa en annan läkare på återbesöket och det är då vi bestämmer vad nästa steg i allt detta blir...

Under den här tiden har jag även läst mycket om hur Facebook och sociala medier påverkar framförallt unga kvinnor. Gör dem deprimerade över att omgivningens liv är till synes perfekta. Detta är något jag drabbats av fullt ut. Jag gråter när jag ser bekanta (människor som jag inte har kontakt med förutom över internet) lägger upp ultraljudsbilder, skriver om hur deras graviditeter fortskrider och när deras bebisar föds. Jag stänger mig själv ute från sociala tillställningar då jag inte orkar se andra kvinnors magar växa sig större. Jag har ingen aning om deras bakgrund, hur deras väg mot en lyckad graviditet sett ut. Jag ser bara det lyckliga resultatet och blir sårad in i själen över att vi måste drabbas av detta. Att vi måste få upprepade missfall, vad har vi gjort för fel, vad har JAG gjort för fel? Att jag dessutom inte tror på slumpen gör inte situationen lättare...

Detta tillsammans med en mindre sjö i torpargrunden och ett arbete som tar kål på mig gör det inte lättare. Vem är det som inte gillar oss? Det är ett riktigt jobbigt läge...

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer. Längtar efter något som kan rädda mig?

Inte helt sant men väldigt beskrivande...

Terapi

När livet känns uselt har vi alla olika former av terapi. För mig funkade detta iaf för stunden...

En stund på EFS

Har ganska länge känt ett stort behov av att gå till kyrkan. Det har hänt så mycket tråkigt i vårt liv de senaste sex månaderna att jag inte längre känner mig helt trygg. Då tänker jag tillbaka på min ungdom i Piteå, den tid jag spenderade i kyrkan och det lugn som en gudstjänst kunde ge mig. Den tilltro i Gud jag hade då och hur enkelt lived kunde kännas. Att det finns någon som vakar över mig även när det känns som om du inte kan falla längre. Av den anledningen gick jag i kyrkan idag. Ägnade min förmiddag ät Gud och tanken. Nu känns det lite bättre, litar lite mer på att allt blir bra tillslut och att litet inte alltid kommer kännas såhär. Dock ser jag detta som terapi, det räcket inte med ett besök... Ska försöka göra detta till ett stående inslag i min söndag. Jag tror att det är viktigt för mig!

Myser med Sigge på soffan!

Helt plötsligt hade vi såväl 3:an som 5:an viker fått mig att inse att jag saknat TVn. Sigge verkar dock ta det med ro!

Rosa Bubbel på DUÅ

Nu provsmakar vi!

Paltkok

Andra försöket, 10 paltar! :)

Det går framåt!

16 rutor kvar till första delmålet. Dessutom är alla trådar fästa och det känns bra!

Ett gott dagsverke...

Arbete pågår...