Att se det positiva

Det är alltid skönt att komma till insikt, att lära sig saker om sig själv och att ibland faktiskt kunna se lite positivt på tillvaron. Ett led i att bli fri från min depression har varit just detta, att verkligen försöka se lite ljust på tillvaron och att kunna plocka ut positiva lärdomar ur det vi gått igenom. Den senaste insikten på detta spår är att jag, på sätt och vis, är glad över allt vi har gått igenom med missfallen då jag tror att det gett mig verktyg att klara av den kommande förlossningen på ett bättre sätt. Kanske låter det konstigt men jag ska förklara.

Om man bortser från att jag varit deprimerad har jag haft en enkel graviditet. Inget illamående, lite foglossningar men egentligen inget att klaga över, lite bristningar men de sitter som sagt på mycket lämpliga ställen ur min synvinkel. Visst, jag har gått upp en del i vikt men jag känner ändå att jag har mer energi såhär på slutet än vad jag förväntat mig. Jag har klarat mig från UVI och låga järnvärden, blodtrycket har knappt förändrats under dessa månader och sockret ligger bra. Med andra ord, hade det inte varit för depressionen hade jag haft så gott som en drömgraviditet (enligt mig i alla fall). Hade detta varit min första graviditet hade jag garanterat varit livrädd för förlossningen! Allt annat skulle ha varit så enkelt att jag skulle ha haft tid och ork att bli ordentligt rädd för smärtan i att föda.

Men, i och med att jag burit med mig oron som uppkommit i samband med de tidigare graviditeterna har jag blivit starkare. Idag känner jag bara att förlossningen kommer bli en befrielse. När förlossningen väl startat kan jag och bebis bli övervakade konstant så händer det något så vet vi om det. Visst kommer det göra ont men fysisk smärta är något jag idag föredrar över mental/psykisk smärta. Den fysiska smärtan är konkret och den har ett slut oavsett om jag vill det eller inte. Den fysiska smärtan kan jag möta och arbeta tillsammans med då jag vet att den leder till något gott. Den mentala smärta jag burit på under så lång tid är mycket svårare att hantera då jag aktivt var tvungen att acceptera den för att förstå att det faktiskt gjorde ont. Efter det har jag fått kämpa för att hitta metoder att lindra den smärtan, den kommer tillbaka när man minst anar det.

Så, tack vare våra fyra missfall och depressionen som uppstod efteråt ser jag fram emot förlossningen på ett sätt som jag inte tror jag gjort annars. Jag ser fram emot den smärta det kommer innebära och jag välkomnar den med öppna armar! Förlossningssmärtan är verkligen en positiv smärta för mig då den innebär såväl slutet på vår kamp men också början på resten av våra liv tillsammans med vår lilla bebis. Tack vare våra missfall längtar jag efter den första värken, inte för att jag är less på att vara gravid utan för att den innebär att vi klarade det!

27 år

Så var den stora dagen här. Ännu ett år har gått och jag har blivit ett år äldre, eller ja rent tekniskt är jag ju bara en dag äldre än igår men siffran för min ålder har ökat ett steg. I år är jag också mycket stolt över min käre make som förbisåg sina egna principer för att göra min starten på min födelsedag precis så som jag vill ha den! Jag fick en rosa frystårta till frukost! :D Kanske låter konstigt men för mig är det definitionen av födelsedag. När jag var liten fick jag och mina systrar alltid välja vad vi ville få till frukost på våra respektive födelsedagar. Mina systrar valde korvmackor och jag valde rosa prinsesstårta. Jag bjöds även på te, äppeljuice och polarbröd så frukosten var inte helt onyttig ;)

       

I present fick jag vad man skulle kunna kalla ett presentkort på en båt! Dock ingen vanlig båt (såklart) utan en prydnadsbåt att ha i sovrummet. Har ända sedan vi flyttade ner sovrummet och gav det nautiskt tema velat ha en båt som jag sett i fönstret på Comfortmöbler varenda morgon då jag går till jobbet och nu ska jag få den! (eller någon annan som jag hittar nu när jag ska börja leta lite mer aktivt ;))

Nu är jag i alla fall redo att börja denna underbart vackra (men kalla) dag som är just min dag. Det ska städas och fejas så att huset blir skinande rent efter allt byggdam som flugit omkring sedan förra veckan. Dessutom ska jag baka en del inför kvällen då familjen på Davids sida kommer hit på kalas. Min familj var här för två veckor sedan och firade mig och min syster, dock inte pappa som då liksom nu är i Spanien.

Tjockis på hal is

Den här dagen har redan slagit alla rekord i bra dagar för det senaste året! :D efter en mysig morgon med mannen fick vi iväg en bokhylla. Sen packade vi ryggsäcken med varm choklad och falukorv och begav oss ut i solen på isen! Det är så länge sedan jag verkligen kännt mig glad och det har jag gjort idag! Känna solen värma kinden, göra upp eld, känna röken sticka i ögonen medan man kämpar med att grilla en perfekt korv, sedan få skölja ner den med en rykande varm kopp choklad. Allt med en härligt frisk luft i lungorna! Underbart! Väl hemma får man värma upp sig med en varm dusch och skidskytte på TV för att senare bege sig till svärföräldrarna för hemmagjord pizza! Som grädde på moset startar morgondagen med ett nytt ultraljud! Visserligen är det heltidsjobb som gäller efter det men det gör mig ingenting just nu!

72 dagar

I fredags hade jag och David varit ett par i fyra år. Men det glömde vi bort. Dock åt vi middag på DUÅ med vänner så när vi igår insåg att vi glömt bord vår dag hade vi ju egentligen redan firat. Mycket praktiskt. Kanske inte så konstigt dock att vi glömmer med tanke på hur det här året varit.

Små stunder av solsken

Rent generellt var gårdagen en ganska sunkig dag. Regnigt och grått och redan när man vaknar har man en olustig känsla i magen. Jag var helt enkelt inte på något vidare humör. Inköp av 39 serietidningar på loppis gjorde det hela lite roligare fram tills jag pratat förlossningsrädsla med en vän. Ungefär en timma efter samtalet, där jag slog fast att jag inte känner mig rädd för en förlossning och den smärta det innebär, insåg jag att nu är vi så långt gågna i vår graviditet att oavsett vad som händer som kommer det att sluta med just en förlossning. Det var en riktigt jobbig insikt, för nu är jag inte bara rädd för att förlora vårt barn utan också för att behöva gå igenom en förlossning och allt vad det innebär utan att få belöningen i form av en liten bebis att ta med hem. Jag tar gladeligen den smärta som krävs för att få vår bebis, men möjligheten att bli tvungen att göra det utan bebis skrämmer livet ur mig!

Hur som haver slutade kvällen med ett litet solsken. Jag och David kröp upp på soffan med varsin kopp te och pratade...om allt möjligt; oro, irritation, framtid. Jag älskar verkligen när vi får möjlighet att verkligen prata ordentligt. Det har en tendens att alltid vara så fullt upp, eller att jag är så väldigt trött, eller något annat som gör att det faller mellan stolarna. Vi försökte även få bebis att sparka så att pappa skulle få känna vilket gick dåligt till en början. Dock, när vi tillslut kröp i säng blev det ett fasligt liv där inne, så mycket liv att det till och med syntes på utsidan! Då kändes sparkarna och jag kunde somna med vissheten om att jag inte bara inbillar mig, det finns en bebis som ryar runt där inne! Det solskenet försöker jag nu hålla fast vid och spara i mitt inre!

God morgon från 12:e våningen

En natt i stan

Nu njuter vi på hög nivå skulle man kunna säga ;)

Två hjärtslag och en spark

Igår var det äntligen dags för ett besök hos barnmorskan. Drygt två veckor efter senaste ultraljudet och sedan dess har vi kämpat hårt för att börja acceptera att det nog kommer gå vägen denna gång. Även om det känns extremt avlägset att vi faktiskt skulle bli föräldrar i mars så måste vi någon stans bestämma oss för att tro.

Hur som haver var detta besök välplanerat. Vi skulle börja med att försöka lyssna efter bebis hjärta och det var just detta vi längtat efter. Att få ytterligare en bekräftelse på att det fortfarande ser bra ut, att bebis fortfarande lever. Och lever gjorde den :) Rätt snabbt lokaliserar barnmorskan ett hjärtljud, visserligen "bara" mitt hjärtljud men ändå. Mycket lugnare och finare takt än vad jag trott då jag var rejält nervös. Efter en liten stunds letande hittar hon nästa! ca 150 slag i minuten och alldeles precis som det ska vara. Det var så skönt att kunna jämföra mitt eget hjärtslag med bebisens, för det fanns ingen tvekan om att det andra hjärtslaget tillhörde någon annan än mig! Dessutom hör vi ett "Schwosh" och barnmorksan säger "det där var en spark". Riktigt spännande!

Ytterligare en rolig sak som hände var när barnmorskan skulle känna efter livmoderns storlek. Hon i princip bara lägger ner fingrarna på min mage och säger "här är den" och visar hur stor den blivit. "Precis rätt storlek för tiden" är nästa kommentar och vi andras ut. Nyfiken som man är försöker jag också känna efter för att lokalisera livmodern och då slår det mig: Inte konstigt att jag och david inte förstått vad som varit vad - det som tydligen var livmodern har jag alltid trott varit mina magmuskler! Tur att det inte är jag som ska göra bedömningen, och att det finns människor som kan det här :)

Så, summa sumarurm, allt ser fint ut, vi väntar en liten bebis som borde komma till oss någon gång andra halvan av mars :)

Om lite drygt två veckor är det återigen dags för ultraljus. Denna gång är det ett så kallat RUL - RutinUltraLjud. Då får vi veta om bebis mår bra, när bebis kan tänkas titta ut och kanske, om vi har tur, om det är en flicka eller pojke! Tankarna kring varför jag vill veta kön på vår bebis är ett helt annat inlägg, som kommer enhelt annan dag.

Nyttiga disskusioner

Igår kväll kröp jag och mannen i säng tidigt, redan halv nio var vi färdiga för sängen. Mycket beror på att jag är rätt så trött nu för tiden och att jag utan problem hade kunnat somna där och då och sovit gott (nästan) hela natten. Men igår somnade jag inte tidigt, igår tog vi oss en välbehövlig disskusionsstund där vi avhandlada allt från varför det är David som klipper gärset och inte jag till jag gärna skulle göra middagsplaneringar för en vecka åt gången. Allt som oftast resulterar dessa disskusioner i lite missämja mellan oss, vi tycker inte alltid lika och vi kanske inte alltid förstår varandra eller kan se situationen ur den andres synvinkel. Men det är ändå så nyttigt! Att, istället för att gå och bära på små funderingar och bli irriterad, få prata ut om det, komma vidare och släppa det.

En tidig morgon och en kväll utan man!

Idag blev det en tidig morgon på jobbet så nu sitter jag vid mitt skrivbord och väntar på att ArcGIS ska öppna. Anledningen till denna tidiga morgon på jobbet är att jag lämnade av mannen på flyget då han skulle ta första morgonflyget till Stockholm, med andra ord är jag ensam hemma ikväll. Och tack vare mannen har jag även fått lite inspiration (läs om detta här)! Han har nämligen beställt alla "Ram-bilder" av våra bröllopsgäster, bilder som jag ska klistra in i vår gästbok från brölloppet. Strax efter bröllopet kom jag på idén att använda de tomma sidorna till dessa bilder, jag räknade och kom fram till att sidorna räckte precis, men det har tagit nästan ett år att faktiskt framkalla bilderna. Så i alla fall blir det pyssel ikväll :)

Ett år har gått

Igår var det precis ett år sedan vi gifte oss! Jag önskar att jag kunde säga att det hade varit det bästa året i vårt liv. Att vi njutit av varje sekund och haft så mycket roligt tillsammans. Roligt har vi haft, stundvis, men vårt äktenskap har verkligen fått känna på påfrestningar från första början. Men trots detta är vi båda nöjda! Vi har visat att vi älskar varandra trots stor sorg och smärta, och vi älskar varandra högt! Förhoppningsvis blir år nummer två som äkta makar ett bättre år, ett år då saker och ting går vår väg. Håll tummaran alla!

Sommar

Att bli påminnd

Min man påminnde mig just om den lyckligaste dagen i mitt liv! Tack älskling!


En lycklig Fru Frida



Kvällens stora projekt

Ikväll blev det enkel middag för mig och mannen. Grillad kyckling, ris, stekt sparris och championer samt mangoraja på burk. Vi fick nämligen hem 8 burkar mangoraja igår att utvärdering. Den var helt ok tyckte vi!
Till efterrätt lyxade vi till det med Glassbondens chokladglass!

Efter maten tog David itu med morgondagens lunch, hemmagjord inlagd sill medan jag lade igen hallgolvet som varit uppbrutet sen i påskas. Vi har verkligen rätt fördelning på sysslorna här, inget typiskt kvinnligt eller manligt. Hur som havet är golvet lagt och alla lister tillbaka på plats. Det enda som saknad är lite snickarfog och en metalliskt kring inspektionslyckan som vi numer har i golvet. Det är fruktansvärt skönt att ha en fungerande hall igen? Det tyckte även katterna som direkt somnade på hallmattan. Men men ny har jag gjort mig förtjänt av en god natts sömn! ;)

För att utveckla...

Mannen och jag har ikväll haft ett kombinerat firande. Alla hjärtans dag idag samt min födelsedag (då jag går från ungdom till vuxen) och 6 månaders äktenskap på måndag! Detta firades självklart på Garaget, vårt stammisställe! Riktigt roligt att vara igenkänd någonstans, bara de inte ledsnar på oss :p

Men men, nu avslutas en toppenkväll i sängen! Jag somnade redan i bussen från restaurangen så nu är det läge att sova! Natti alla!

Och där kom det!

Mums :)

I väntan på vin...

Dax att prova funktionerna!

En av anledningarna till att jag valde att byta blogg var det faktum att det var nästan stört omöjligt att lägga upp bilder på min förra! Det gjorde mig så irriterad, ville lägga upp bilder från vårt bröllop, men utan att lyckas. Fick då tips om att denna blogg-variant skulle fungera bättre och därför provar vi detta... Så upp till bevis Blogspot, nu ska vi se vad du går för :)



Se där, en bild inlagd! Min fina bukett, mina fina ringar...och mina lätt korvliknande fingrar :P


Bröllopsdukningen:

En helt underbar dukning tack vare Davids syster Johanna!






Brudparet:


Det får räcka för nu, jag lyckades lägga in bilder och är nöjd! Nu snart kanske denna blogg får bli på riktigt!