Ibland, vid vissa tillfällen, kan ett minna komma tillbaka till en. Någonting som hände eller något man gjorde vid en speciell plats och tid. Jag har ett återkommande minne...
Där någon gång kring jul ifjol, när vi just fått veta att vi var gravida för andra gången, gick jag hemifrån till coop i holmsund. Det var en riktigt härlig och kall vinterdag och precis när jag passerade korsningen nygatan/svedbergsgatan tänkte jag "Om ett år går jag här med barnvagn!", lade handen på magen och gissar att mitt leende sken ikapp med solen.
Det här var bara i början, när vi fortfarande kunde bli gravida och vara glada och förväntansfulla. Då var ett missfall "sådant som händer" men två i rad är ovanlig. Det var innan vi visste att vi skulle få åtminstone fyra missfall innan det faktiskt fungerade. Det här var innan vi började se vårt första år som gifta som ett förlorat år. Vi kommer inte promenera med barnvagn till jul i år men tills dess kommer vi åtminstone kunna vara hyfsat säkra på att det går vägen denna gång. Idag bearbetar jag dessa tankar så gott som varenda dag då jag passerar korsningen varje morgon på väg till bussen. Minnet kommer till mig varje dag och jag har börjat vänja mig vid att möta dem. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden, och alldeles säkert kommer det till sommaren vara som utraderat...under förutsättning att allt går bra den här gången. Men minnen är ändå något man bär på under perioder, mer eller mindre frivilligt. Jag har bestämt mig för att inte bli allt för nedslagen av just detta minna längre. Som ett steg i att se fram emot våren och tro på att det kommer gå vägen så tänker jag nu varje dag att "Om ett år går jag här med barnvagn!".
Jag skulle bara vilja ge dig en stooor kram Frida. Ni har genomlidit så mycket verkar det som, helt otroligt att du faktiskt håller dig uppe. Istället för att se första året som förlorat, se det som året som ni trots svåra motgångar tog er igenom. Ja jag vet, lätt för mig att säga, men jag hoppas och tror att det ljusnar snart ;)
SvaraRadera