Nu har det gått några dagar sedan reportaget med mig och Elsa publicerades i VK och jag känner mig helt överväldigad över alla underbara och positiva reaktioner som jag har fått! Allt från personer som berättat hur de gråtit när de läst artikeln, människor som tycker att vi är starka och modiga som delar med oss till tackkramar för att vi delar med oss! Känner mig hög på glädje över att kunna vara till hjälp, att reportaget verkar få just den effekt som jag hoppats! Att andra ska kunna läsa, känna igen sig och veta att de inte är ensamma i sorgen. Att andra ska kunna dela med sig till mig eller andra, den sorg man känner.
Just nu svävar jag på efterdyningarna av reportaget och är nu ännu mer motiverad att hjälpa andra i liknande situationer. Jag har även många nya tankar och funderingar kring barnlöshet i allmänhet...men det är ett helt annat inlägg.
Visar inlägg med etikett Missfall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Missfall. Visa alla inlägg
måndag 2 september 2013
lördag 31 augusti 2013
Att sprida budskapet
Idag publiceras det ett reportage om mig och våra missfall i VK. Tre hela sidor med fina bilder och viktig text! Detta är fr mig ett led i att kanske kunna hjälpa någon där ute, vara till stöd för den som går igenom missfall. Du är inte ensam! Det händer så många fler än man tror! Du får vara ledsen!
Jag ska försöka ordna det så att reportaget går att läsa här på bloggen!
I hopp om att kunna hjälpa andra utan att för den sakens skull behöva blogga om enbart missfall finns de mest relevanta kategorierna i flikar i överkant. :)
lördag 17 augusti 2013
Gårdagen
Gårdagens samtal gick bra. Jag känner dock mer och mer att jag inte är någon vidare berättare då det känns som om historien blir ganska osammanhängande och virrig ibland. Jag hoppas i alla fall att jag fick sagt det jag ville samt att Journalisten fick ut det hon tänkt av vårt samtal. Det ska bli mycket spännande att läsa det hon skriver, se hur någon helt utomstående uppfattar mig. I och med att jag tycker mig känna mig själv och ha en klar bild av vem jag är kan det ju vara svårt att vara partisk i fråga om min person. Jag hoppas i alla fall att hon fick med mitt viktigaste budskap - att det är en sorg, liksom många andra sorger, att få missfall och att den liksom andra typer av sorg inte mår bra av att stängas in och ignoreras. Man är lika berättigad som någon annan att sörja det barn och den framtid du förlorat även om inte har någon grav att gå till. Viktigt att kommentera att jag absolut inte likställer ett missfall med en persons död, men jag och många med mig målar upp en bild av framtiden med det lilla barnet i samma stund som testet blir positivt och den framtiden försvinner på samma sätt som den framtid man sett tillsammans med en person som avlider. En grav är en plats, specifik för en person, dit det är socialt accepterat att gå för att sörja. Finns det en grav är det ingen som behöver dölja sin sorg för den personen.
Problemet är än så länge att innan resonemanget om att man inte ska berätta om en graviditet före 12 veckor försvinner kommer det nog aldrig att bli socialt accepterat att sörja ett missfall. Så länge 12-veckors regeln finns uppmuntrar den till att behålla din sorg för dig själv, för vem börjar en konversation med "Vi berättade aldrig att jag var gravid men nu har vi fått missfall"? Det är ju trots allt så att dina nära och kära är de som bäst kan stötta och hjälpa din genom en svår period!
Självklart kanske man vill vänta med att berätta av andra anledningar och det är ju trots allt upp till var och en hur man vill göra och vad som känns bäst, men personligen kommer jag aldrig vänta med att berätta för mina nära. Jag vill ha och behöver deras stöd om vi råkar ut för missfall igen.
Problemet är än så länge att innan resonemanget om att man inte ska berätta om en graviditet före 12 veckor försvinner kommer det nog aldrig att bli socialt accepterat att sörja ett missfall. Så länge 12-veckors regeln finns uppmuntrar den till att behålla din sorg för dig själv, för vem börjar en konversation med "Vi berättade aldrig att jag var gravid men nu har vi fått missfall"? Det är ju trots allt så att dina nära och kära är de som bäst kan stötta och hjälpa din genom en svår period!
Självklart kanske man vill vänta med att berätta av andra anledningar och det är ju trots allt upp till var och en hur man vill göra och vad som känns bäst, men personligen kommer jag aldrig vänta med att berätta för mina nära. Jag vill ha och behöver deras stöd om vi råkar ut för missfall igen.
torsdag 15 augusti 2013
Vad vill jag inte säga?
Imorgon gäller det, då ska jag träffa Kristina från VK och berätta vår historia. Det har fått mig att börja tänka på vad jag vill berätta men kanske framför allt vad jag INTE vill säga till de som är i vår situation.
Det jag kommer fram till är att jag för allt i världen inte vill säga "slappna av så ordnar det sig". Jag fick den kommentaren och det var inte vad jag ville höra. Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle gå. Jag vill istället säga "tillåt dig själv att vara ledsen och sörja den graviditet, det barn och den framtid du just förlorat". Hade jag tillåtit mig själv att vara ledsen kanske jag hade mått bättre i slutänden, när jag faktiskt var gravid med en bebis som ville stanna.
Det jag kommer fram till är att jag för allt i världen inte vill säga "slappna av så ordnar det sig". Jag fick den kommentaren och det var inte vad jag ville höra. Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle gå. Jag vill istället säga "tillåt dig själv att vara ledsen och sörja den graviditet, det barn och den framtid du just förlorat". Hade jag tillåtit mig själv att vara ledsen kanske jag hade mått bättre i slutänden, när jag faktiskt var gravid med en bebis som ville stanna.
måndag 12 augusti 2013
Att vara ett stöd för andra.
Det har inte blivit så mycket skrivet här på sista tiden och jag känner att jag på sätt och vis försummat min blogg och mina (eventuella) läsare. Det är lite som om musten gick ur mig när Elsa föddes, jag hade nått mitt mål, det jag haft som bloggämne under så lång tid. Jag hade fått min friska bebis och var nöjd där. Det i sig är väl kanske inget konstigt, men...
För ett par veckor sedan råkade jag hitta "den andra" inboxen på facebook och i den hittade jag ett meddelande som jag inte sett tidigare. Meddelandet var från 4:e februari och skrivet av en journalist på VK. Hon hade läst min blogg och undrade om jag skulle vilja ställa upp i en artikel som berör just ämnet missfall och det faktum att det är inget man ska prata om. Jag skrev ett svar att jag sett meddelandet först nu och att jag självklart hade velat ställa upp. Idag skrev hon igen och vill gärna ses.
Det här har fått mig att tänka tillbaka på tiden under missfallen och graviditeten då jag verkligen brann för att dela med mig. Att kanske kunna vara ett stöd för andra genom min blogg i och med att jag berättade om mina erfarenheter. Det är nu känslan av att jag har försummat bloggen inträder. När Elsa föddes släppte jag allt, har bloggat ytterst sporadiskt och egentligen inte kommit med så mycket vettigt trots att jag fortfarande vill vara till hjälp. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka ta upp blogganden. Göra det lite seriösare. Faktiskt göra det jag brann för och fortfarande vill, att vara ett stöd för andra!
För ett par veckor sedan råkade jag hitta "den andra" inboxen på facebook och i den hittade jag ett meddelande som jag inte sett tidigare. Meddelandet var från 4:e februari och skrivet av en journalist på VK. Hon hade läst min blogg och undrade om jag skulle vilja ställa upp i en artikel som berör just ämnet missfall och det faktum att det är inget man ska prata om. Jag skrev ett svar att jag sett meddelandet först nu och att jag självklart hade velat ställa upp. Idag skrev hon igen och vill gärna ses.
Det här har fått mig att tänka tillbaka på tiden under missfallen och graviditeten då jag verkligen brann för att dela med mig. Att kanske kunna vara ett stöd för andra genom min blogg i och med att jag berättade om mina erfarenheter. Det är nu känslan av att jag har försummat bloggen inträder. När Elsa föddes släppte jag allt, har bloggat ytterst sporadiskt och egentligen inte kommit med så mycket vettigt trots att jag fortfarande vill vara till hjälp. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka ta upp blogganden. Göra det lite seriösare. Faktiskt göra det jag brann för och fortfarande vill, att vara ett stöd för andra!
måndag 4 mars 2013
Att se det positiva
Det är alltid skönt att komma till insikt, att lära sig saker om sig själv och att ibland faktiskt kunna se lite positivt på tillvaron. Ett led i att bli fri från min depression har varit just detta, att verkligen försöka se lite ljust på tillvaron och att kunna plocka ut positiva lärdomar ur det vi gått igenom. Den senaste insikten på detta spår är att jag, på sätt och vis, är glad över allt vi har gått igenom med missfallen då jag tror att det gett mig verktyg att klara av den kommande förlossningen på ett bättre sätt. Kanske låter det konstigt men jag ska förklara.
Om man bortser från att jag varit deprimerad har jag haft en enkel graviditet. Inget illamående, lite foglossningar men egentligen inget att klaga över, lite bristningar men de sitter som sagt på mycket lämpliga ställen ur min synvinkel. Visst, jag har gått upp en del i vikt men jag känner ändå att jag har mer energi såhär på slutet än vad jag förväntat mig. Jag har klarat mig från UVI och låga järnvärden, blodtrycket har knappt förändrats under dessa månader och sockret ligger bra. Med andra ord, hade det inte varit för depressionen hade jag haft så gott som en drömgraviditet (enligt mig i alla fall). Hade detta varit min första graviditet hade jag garanterat varit livrädd för förlossningen! Allt annat skulle ha varit så enkelt att jag skulle ha haft tid och ork att bli ordentligt rädd för smärtan i att föda.
Men, i och med att jag burit med mig oron som uppkommit i samband med de tidigare graviditeterna har jag blivit starkare. Idag känner jag bara att förlossningen kommer bli en befrielse. När förlossningen väl startat kan jag och bebis bli övervakade konstant så händer det något så vet vi om det. Visst kommer det göra ont men fysisk smärta är något jag idag föredrar över mental/psykisk smärta. Den fysiska smärtan är konkret och den har ett slut oavsett om jag vill det eller inte. Den fysiska smärtan kan jag möta och arbeta tillsammans med då jag vet att den leder till något gott. Den mentala smärta jag burit på under så lång tid är mycket svårare att hantera då jag aktivt var tvungen att acceptera den för att förstå att det faktiskt gjorde ont. Efter det har jag fått kämpa för att hitta metoder att lindra den smärtan, den kommer tillbaka när man minst anar det.
Så, tack vare våra fyra missfall och depressionen som uppstod efteråt ser jag fram emot förlossningen på ett sätt som jag inte tror jag gjort annars. Jag ser fram emot den smärta det kommer innebära och jag välkomnar den med öppna armar! Förlossningssmärtan är verkligen en positiv smärta för mig då den innebär såväl slutet på vår kamp men också början på resten av våra liv tillsammans med vår lilla bebis. Tack vare våra missfall längtar jag efter den första värken, inte för att jag är less på att vara gravid utan för att den innebär att vi klarade det!
Om man bortser från att jag varit deprimerad har jag haft en enkel graviditet. Inget illamående, lite foglossningar men egentligen inget att klaga över, lite bristningar men de sitter som sagt på mycket lämpliga ställen ur min synvinkel. Visst, jag har gått upp en del i vikt men jag känner ändå att jag har mer energi såhär på slutet än vad jag förväntat mig. Jag har klarat mig från UVI och låga järnvärden, blodtrycket har knappt förändrats under dessa månader och sockret ligger bra. Med andra ord, hade det inte varit för depressionen hade jag haft så gott som en drömgraviditet (enligt mig i alla fall). Hade detta varit min första graviditet hade jag garanterat varit livrädd för förlossningen! Allt annat skulle ha varit så enkelt att jag skulle ha haft tid och ork att bli ordentligt rädd för smärtan i att föda.
Men, i och med att jag burit med mig oron som uppkommit i samband med de tidigare graviditeterna har jag blivit starkare. Idag känner jag bara att förlossningen kommer bli en befrielse. När förlossningen väl startat kan jag och bebis bli övervakade konstant så händer det något så vet vi om det. Visst kommer det göra ont men fysisk smärta är något jag idag föredrar över mental/psykisk smärta. Den fysiska smärtan är konkret och den har ett slut oavsett om jag vill det eller inte. Den fysiska smärtan kan jag möta och arbeta tillsammans med då jag vet att den leder till något gott. Den mentala smärta jag burit på under så lång tid är mycket svårare att hantera då jag aktivt var tvungen att acceptera den för att förstå att det faktiskt gjorde ont. Efter det har jag fått kämpa för att hitta metoder att lindra den smärtan, den kommer tillbaka när man minst anar det.
Så, tack vare våra fyra missfall och depressionen som uppstod efteråt ser jag fram emot förlossningen på ett sätt som jag inte tror jag gjort annars. Jag ser fram emot den smärta det kommer innebära och jag välkomnar den med öppna armar! Förlossningssmärtan är verkligen en positiv smärta för mig då den innebär såväl slutet på vår kamp men också början på resten av våra liv tillsammans med vår lilla bebis. Tack vare våra missfall längtar jag efter den första värken, inte för att jag är less på att vara gravid utan för att den innebär att vi klarade det!
fredag 1 februari 2013
Svar till Anonym
Jag får ganska ofta kommentarer om att jag oroar mig i onödan, att jag med mitt sätt att tänka kommer få oroa mig hela livet då man som förälder alltid är orolig för sitt barn. Rent ut sagt börjar jag vara ganska less på dessa kommentarer då jag själv tycker att jag gör ett jättebra jobb i att börja må bättre, minska min oro och gå vidare i livet. För varje dag kommer jag närmare mitt mål om att vara glad och kunna se fram emot förlossningen utan att oroa mig för att det är en död bebis jag måste föda ut. Jag förstår att det är svårt för personer som kanske inte känner mig privat, som kanske inte varit med under hela den här resan, som kanske inte läst alla blogginlägg, att se detta varför jag har valt att posta mitt svar på en sådan fråga här:
"Ja, jag oroar mig väldigt mycket och det är även därför jag är sjukskriven för depression. Jag går regelbundet hos psykolog och hos barnmorska för att som du säger "sticka hål på fler oros-ballonger". Jag vet mycket väl om att min oro är irrationell och jag jobbar på det varenda dag! Jag vet också om att livet som förälder är en enda lång "oro", även om jag inte alls är orolig för den framtiden. Min oro ligger i att bebisen i min mage ska dö utan att jag märker något. Att det ska bli precis som med mina fyra missfall. Att graviditeten stannar av, att bebisens hjärta slutar slå och att jag inte märker något på flera veckor. Därav min "besatthet" av bebisens rörelser. Känner jag bebisen röra sig så vet jag att den finns där och lever. Att gå regelbundet till barnmorskan och lyssna på hjärtat är också en sådan åtgärd som hjälper mig.
Jag vet, innerst inne, att det här barnet kommer födas och att vi till sist kommer att bli föräldrar. Självklart kommer jag att vara orolig även då, men på ett annat sätt. När bebisen väl är ute kommer bebis inte kunna dö ifrån mig utan att jag märker det förrän flera veckor senare. Händer det bebis något då (vilket jag är fullt medveten om att det kan göra, ingen är odödlig) kommer jag på ett annat sätt kunna hjälpa mitt barn och det kommer inte vara ensamt."
Jag är inte sjukskriven för skojs skull, för att jag inte ids jobba och hellre vill vara hemma och boa inför bebis ankomst. Jag är sjukskriven för att jag vet att jag mår dåligt, för att jag behöver tid för att bearbeta min oro och att jag helt enkelt inte kan göra det och arbeta heltid med mitt koncentrationskrävande arbete. Jag vill att du som läsare ska förstå att det här är inget jag gör för att det är roligt, jag vet att min rädsla och oro är irrationell och säkert obefogad, men jag kan inte hjälpa det. Det är därför jag är deprimerad! Jag vill att du som läsare ska förstå att det hjälper inte mig att säga att jag oroar mig i onödan, att jag måste göra något åt min oro, att det kommer bli ett jobbigt liv om jag fortsätter vara så orolig som jag är. Jag vet allt det där, det är det jag kämpar med varje dag, och jag gör det på mitt sätt! Utan medicinering men med en fast övertygelse om att jag ska bli glad igen, att jag ska hinna njuta av vår graviditet och att jag ska kunna se fram emot förlossningen med glädje över att äntligen få träffa vårt barn! Och jag är inte orolig över att jag inte kommer att lyckas, för det ska jag!
"Ja, jag oroar mig väldigt mycket och det är även därför jag är sjukskriven för depression. Jag går regelbundet hos psykolog och hos barnmorska för att som du säger "sticka hål på fler oros-ballonger". Jag vet mycket väl om att min oro är irrationell och jag jobbar på det varenda dag! Jag vet också om att livet som förälder är en enda lång "oro", även om jag inte alls är orolig för den framtiden. Min oro ligger i att bebisen i min mage ska dö utan att jag märker något. Att det ska bli precis som med mina fyra missfall. Att graviditeten stannar av, att bebisens hjärta slutar slå och att jag inte märker något på flera veckor. Därav min "besatthet" av bebisens rörelser. Känner jag bebisen röra sig så vet jag att den finns där och lever. Att gå regelbundet till barnmorskan och lyssna på hjärtat är också en sådan åtgärd som hjälper mig.
Jag vet, innerst inne, att det här barnet kommer födas och att vi till sist kommer att bli föräldrar. Självklart kommer jag att vara orolig även då, men på ett annat sätt. När bebisen väl är ute kommer bebis inte kunna dö ifrån mig utan att jag märker det förrän flera veckor senare. Händer det bebis något då (vilket jag är fullt medveten om att det kan göra, ingen är odödlig) kommer jag på ett annat sätt kunna hjälpa mitt barn och det kommer inte vara ensamt."
Jag är inte sjukskriven för skojs skull, för att jag inte ids jobba och hellre vill vara hemma och boa inför bebis ankomst. Jag är sjukskriven för att jag vet att jag mår dåligt, för att jag behöver tid för att bearbeta min oro och att jag helt enkelt inte kan göra det och arbeta heltid med mitt koncentrationskrävande arbete. Jag vill att du som läsare ska förstå att det här är inget jag gör för att det är roligt, jag vet att min rädsla och oro är irrationell och säkert obefogad, men jag kan inte hjälpa det. Det är därför jag är deprimerad! Jag vill att du som läsare ska förstå att det hjälper inte mig att säga att jag oroar mig i onödan, att jag måste göra något åt min oro, att det kommer bli ett jobbigt liv om jag fortsätter vara så orolig som jag är. Jag vet allt det där, det är det jag kämpar med varje dag, och jag gör det på mitt sätt! Utan medicinering men med en fast övertygelse om att jag ska bli glad igen, att jag ska hinna njuta av vår graviditet och att jag ska kunna se fram emot förlossningen med glädje över att äntligen få träffa vårt barn! Och jag är inte orolig över att jag inte kommer att lyckas, för det ska jag!
onsdag 23 januari 2013
62 dagar
I och med att torsdagens läkarbesök blev inställt var det igår dags för återbesök för att diskutera fortsatt sjukskrivning. Lagom nervös inför det faktum att jag kanske skulle behöva dra hela historien igen, än en gång förklara mina problem och varför jag mår dåligt, varför mitt jobb inte fungerar, såklart sitta och storgråta inför ännu en främling samt att det varit ett sådant snack om antidepressiva medel från andra håll gick jag dit. Men jag hade inget att oroa mig för, inte vid läkarbesöket ialla fall. Läkaren kändes insatt och uppdaterad och jag behövde bara ge en kort sammanfattning av de senaste 1,5 åren vilket bara resulterade i en lämplig mängd tårar. Jag fick även möjlighet att berätta hur skönt det varit att vara sjukskriven på 75%, att jag kände att det verkligen hjälpte mig, att jag fått tid att omfamna min oro och acceptera den på ett sätt som gjort att jag snabbare kunnat släppa panik/ångest-anfallen. Efter 20 minuter stod jag med ett nytt läkarintyg i handen. Sjukskriven på 75% februari ut.
Nu börjar nästa väntan...försäkringskassan. I och med att de har en handläggningstid på 30 dagar finns ju risken att jag går hela sjukskrivningen och sedan får besked om att den inte beviljas. Då blir det en ganska tung månad, februari. Jag har dock, med enorm hjälp av min man, bestämt mig för att jag måste släppa det ekonomiska nu. Det är dock svårt, ekonomi har alltid varit något jag oroar mig för och är det tredje benet i vad som gör mig stressad och orolig just nu (tillsammans med jobb och graviditet). Vi skulle utan problem klara oss med enbart Davids lön, men det känns verkligen jättejobbigt! Jag kan inte riktigt förklara känslan men jag tror att allt grundar sig i mitt kontrollbehov.
Så, trots allt börjar jag må bättre även om det kanske inte låter så här! Jag börjar känna en viss glädje och tro på graviditeten men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag verkligen blir lycklig. Jag har länge sagt att jag har världens längsta graviditet men just nu känns den också som världens kortaste. Jag har redan varit gravid i 1,5 år men ändå så har min graviditet knappt börjat...och nu är den snart slut. Målet är att jag ska hinna vara glad och lycklig över att vara gravid innan bebis tittar ut och just nu känns det målet inte orimligt vilket i sig gör mig glad. Kanske är jag på väg in i en god spiral för omväxlings skull? :)
Nu börjar nästa väntan...försäkringskassan. I och med att de har en handläggningstid på 30 dagar finns ju risken att jag går hela sjukskrivningen och sedan får besked om att den inte beviljas. Då blir det en ganska tung månad, februari. Jag har dock, med enorm hjälp av min man, bestämt mig för att jag måste släppa det ekonomiska nu. Det är dock svårt, ekonomi har alltid varit något jag oroar mig för och är det tredje benet i vad som gör mig stressad och orolig just nu (tillsammans med jobb och graviditet). Vi skulle utan problem klara oss med enbart Davids lön, men det känns verkligen jättejobbigt! Jag kan inte riktigt förklara känslan men jag tror att allt grundar sig i mitt kontrollbehov.
Så, trots allt börjar jag må bättre även om det kanske inte låter så här! Jag börjar känna en viss glädje och tro på graviditeten men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag verkligen blir lycklig. Jag har länge sagt att jag har världens längsta graviditet men just nu känns den också som världens kortaste. Jag har redan varit gravid i 1,5 år men ändå så har min graviditet knappt börjat...och nu är den snart slut. Målet är att jag ska hinna vara glad och lycklig över att vara gravid innan bebis tittar ut och just nu känns det målet inte orimligt vilket i sig gör mig glad. Kanske är jag på väg in i en god spiral för omväxlings skull? :)
fredag 18 januari 2013
Lösningen på allt?
Ibland undrar jag om antidepressiva medel är någon form av universallösning? Såväl barnmorska och läkare tycker att jag ska börja medicinera, att jag är deprimerad och de får det att låta som om enda sättet för mig att må bra är just medicin. Men jag tror inte på dem. Jag vägrar acceptera att enda sättet att bli glad och frisk är att manipulera sin kropp! Det måste gå att göra på "naturlig" väg, tänka igenom sitt liv och plocka bort det som gör en deprimerad! Kanske är det bara jag, men det måste vara ett mer hållbart sätt än att stoppa i sig mediciner som man sedan kan få äta under en lång period! Jag tänker överbevisa sjukvården! Dom ska inte få mig att börja medicinera! Jag ska bli glad ändå! Så det så! (Tips tas emot :))
onsdag 16 januari 2013
69 dagar
Besök hos barnmorskan om en stund. Som vanligt börjar jag bli rejält nervös och börjar känna paniken komma. Tyvärr har jag inte mannen här just nu, han kommer direkt från jobbet medan jag är hemma. Precis som vanligt lär allt se bra ut men jag kan inte hjälpa att bli stressad inför besöket. Jag jobbar i alla fall på att behålla lugnet, inte stressa upp mig i onödan och aktivt försöka sortera bort moment i vardagen som gör att jag blir mer stressad och orolig än nödvändigt.
Vissa saker är dock svåra att sortera bort. Till exempel så har vi många projekt här hemma som vi dragit igång för länge sedan, men som jag idag kanske egentligen känner att jag velat vänta med. Inte för att jag inte vill ha resultatet, utan för att jag blir stressad inför planeringen. Till dessa hör omläggning av hallgolvet. Det ska bli golvvärme och riktigt klinker. Visst, det ska bli jätteskönt och välbehövligt då det är extremt golvkallt på nedervåningen, men det känns ändå jobbigt. Vecka 7 påbörjas arbetet. Projekt nummer två är vardagsrumstaket där vi ska montera lister liknande de vi har i köket. Har varit på tal sen vi flyttade in och nu har vi köpt lister. Frågan är bara om vi kommer bli tvungna att måla om taket och det känns jobbigt. Tredje projektet är en ledstång i trappen. Vi vill ha en vit, svarvad med rundade hörn. Igår hade David pratat med ett snickeri i stan och fotade och mätte trappen för att få ett prisförslag. Det är extremt välbehövligt men precis som alla andra projekt gör det mig stressad. Fjärde projektet heter bil och det behöver jag nog inte beskriva närmare. Alla dessa projekt berör en av mina största svagheter och något som gör mig stressad ofta...pengar. Jag tycker verkligen inte om stora utgifter och när jag inte riktigt har koll på utgifterna. David har koll, men jag känner mig ändå orolig. Har svårt att släppa taget om oron....tyvärr.
Vissa saker är dock svåra att sortera bort. Till exempel så har vi många projekt här hemma som vi dragit igång för länge sedan, men som jag idag kanske egentligen känner att jag velat vänta med. Inte för att jag inte vill ha resultatet, utan för att jag blir stressad inför planeringen. Till dessa hör omläggning av hallgolvet. Det ska bli golvvärme och riktigt klinker. Visst, det ska bli jätteskönt och välbehövligt då det är extremt golvkallt på nedervåningen, men det känns ändå jobbigt. Vecka 7 påbörjas arbetet. Projekt nummer två är vardagsrumstaket där vi ska montera lister liknande de vi har i köket. Har varit på tal sen vi flyttade in och nu har vi köpt lister. Frågan är bara om vi kommer bli tvungna att måla om taket och det känns jobbigt. Tredje projektet är en ledstång i trappen. Vi vill ha en vit, svarvad med rundade hörn. Igår hade David pratat med ett snickeri i stan och fotade och mätte trappen för att få ett prisförslag. Det är extremt välbehövligt men precis som alla andra projekt gör det mig stressad. Fjärde projektet heter bil och det behöver jag nog inte beskriva närmare. Alla dessa projekt berör en av mina största svagheter och något som gör mig stressad ofta...pengar. Jag tycker verkligen inte om stora utgifter och när jag inte riktigt har koll på utgifterna. David har koll, men jag känner mig ändå orolig. Har svårt att släppa taget om oron....tyvärr.
torsdag 10 januari 2013
75 dagar - När rädslan blir en trygghet
Under de senaste veckorna har jag funderat mycket. Tänkt och resonerat och försökt komma fram till varför jag mår som jag mår, varför jag inte kan släppa taget om rädslan och oron och tro på framtiden, vad jag skulle kunna göra för att nå mitt mål om att vara glad.
Jag har av allt detta insett att rädslan, oron och ångesten kanske på något konstigt sätt är min trygghet i vardagen. Det är det enda jag har kontroll över i vardagen och graviditeten och släpper jag den nu kanske jag faller handlöst. Något som hjälpte mig att komma fram till detta var en promenad på nyårsnatten. Jag och mannen skulle gå från svärföräldrarnas stuga till min svågers stuga där vi skulle sova över. Det var glashalt ute och man fick verkligen koncentrera sig på att inte ramla. Varje steg blev en kamp och man var mycket väl medveten om att man när som helst kan ramla och så sig ordentligt. När vi väl ser stugan säger jag till David "Det är nu man kommer ramla" och förklarar att när man så länge gått och varit säker på att man snart ska ramla är det så skönt att se målet att man släpper ner garden, slappnar av och andas ut...och då ramlar man.
Jag tror att jag någon stans inners inne vet om att det kommer mest troligt gå bra den här gången. Vi kommer få en bebis, vi kommer tillslut bli föräldrar. Så varför måste jag då gå hos en psykolog, träffa läkare och vara sjukskriven för att jag inte längre fungerar till följd av ångest, oro och depression? Kanske är det så att jag inte vågar släppa taget om min oro, inte vågar sluta fokusera på att jag när som helst kan ramla, inte titta upp slappna av och njuta av att målet är nära, för det är då det händer...det är då det går snett.
Så, vad kan jag då göra för att komma över detta? Den frågan kan jag egentligen inte svara på än, men att ha varit sjukskriven i snart en vecka verkar hjälpa. Att bara jobba 2 timmar om dagen innebär att jag kan "unna" mig själv att få oro och ångest på arbetstid. Att tappa fokus en halvtimme innebär inte att dagen blir jättelång. Det känns också lättare att koppla bort oron när jag vet att jag inte ska sitta vid mitt skrivbord och vara duktig och fokuserad hela dagen. Övrig tid kan jag lägga precis så mycket energi som jag känner att jag behöver på att lugna ner mig själv när jag får panik. Jag kan avbryta vad än jag håller på med, stanna upp, lägga mig på soffan och känna efter. Och visst känner jag bebisen då, kanske bara en liten rörelse men den finns där och jag kan andas ut.
Att sen vara sjukskriven, bara arbeta 2 timmar om dagen och den stress det innebär är en annan femma...och ett annat blogginlägg.
Jag har av allt detta insett att rädslan, oron och ångesten kanske på något konstigt sätt är min trygghet i vardagen. Det är det enda jag har kontroll över i vardagen och graviditeten och släpper jag den nu kanske jag faller handlöst. Något som hjälpte mig att komma fram till detta var en promenad på nyårsnatten. Jag och mannen skulle gå från svärföräldrarnas stuga till min svågers stuga där vi skulle sova över. Det var glashalt ute och man fick verkligen koncentrera sig på att inte ramla. Varje steg blev en kamp och man var mycket väl medveten om att man när som helst kan ramla och så sig ordentligt. När vi väl ser stugan säger jag till David "Det är nu man kommer ramla" och förklarar att när man så länge gått och varit säker på att man snart ska ramla är det så skönt att se målet att man släpper ner garden, slappnar av och andas ut...och då ramlar man.
Jag tror att jag någon stans inners inne vet om att det kommer mest troligt gå bra den här gången. Vi kommer få en bebis, vi kommer tillslut bli föräldrar. Så varför måste jag då gå hos en psykolog, träffa läkare och vara sjukskriven för att jag inte längre fungerar till följd av ångest, oro och depression? Kanske är det så att jag inte vågar släppa taget om min oro, inte vågar sluta fokusera på att jag när som helst kan ramla, inte titta upp slappna av och njuta av att målet är nära, för det är då det händer...det är då det går snett.
Så, vad kan jag då göra för att komma över detta? Den frågan kan jag egentligen inte svara på än, men att ha varit sjukskriven i snart en vecka verkar hjälpa. Att bara jobba 2 timmar om dagen innebär att jag kan "unna" mig själv att få oro och ångest på arbetstid. Att tappa fokus en halvtimme innebär inte att dagen blir jättelång. Det känns också lättare att koppla bort oron när jag vet att jag inte ska sitta vid mitt skrivbord och vara duktig och fokuserad hela dagen. Övrig tid kan jag lägga precis så mycket energi som jag känner att jag behöver på att lugna ner mig själv när jag får panik. Jag kan avbryta vad än jag håller på med, stanna upp, lägga mig på soffan och känna efter. Och visst känner jag bebisen då, kanske bara en liten rörelse men den finns där och jag kan andas ut.
Att sen vara sjukskriven, bara arbeta 2 timmar om dagen och den stress det innebär är en annan femma...och ett annat blogginlägg.
söndag 16 december 2012
Nya underkläder
Efter en jobbig natt med mycket mardrömar och lite sömn stiger jag upp för att kasta ut en av katterna som lever rövare i sovrummet. Trött och grinig inser jag att jag har huvudverk, något jag alltid får om jag ligger längre än till halv sju på morgonen. Börjar klä mig och med ens ljusnar dagen lite.
Igår hade jag och David en riktig shoppingdag. Vi köpte de julklappar vi ska ge bort, lite bebiskläder i terapisyfte för mig, vi tog hem ett tapetprov som kanske kan fungera som fondvägg i barnrummet, köpte en radiostyrd helikopter till David, tittade förbi på Babyprofsen för att skapa oss en uppfattning om vad vi behöver (babygrind, skötbäddar, spjälsängsskydd, babysitter...ja det är inte gratis att skaffa barn). Vi var även inte på djurmagazinet och köpte lite nya ciklider till akvariet, 2 gula och 2 röda blev det.
Men det var inte dessa inköp som hjälpte mig, det var inköpet av underkläder till mig! BH och trosor i rätt storlek! Underbart! Att man skulle behöva köpa nya kläder som gravid är det väl ingen som missat. Men att jag, indirekt till följd av min rädsla för missfall, skulle öka så mycket runt rumpa och bröstkorg att inga underkläder längre skulle sitta bra var något jag helt missat.
När vi blev gravida denna gång slutade jag göra allt som jag på något sätt trodde skulle kunna orsaka missfall. Löpning och träning hamnade under den kategorin. Att jag dessutom tröstäter för att orka med all oro har lett till 12 extra kilo idag och 10 cm extra runt rumpan. Inte konstigt att alla underkläder helt plötsligt inte vill passa. Men nu känns det bättre, idag ska jag inte känna mig tjock!
Igår hade jag och David en riktig shoppingdag. Vi köpte de julklappar vi ska ge bort, lite bebiskläder i terapisyfte för mig, vi tog hem ett tapetprov som kanske kan fungera som fondvägg i barnrummet, köpte en radiostyrd helikopter till David, tittade förbi på Babyprofsen för att skapa oss en uppfattning om vad vi behöver (babygrind, skötbäddar, spjälsängsskydd, babysitter...ja det är inte gratis att skaffa barn). Vi var även inte på djurmagazinet och köpte lite nya ciklider till akvariet, 2 gula och 2 röda blev det.
Men det var inte dessa inköp som hjälpte mig, det var inköpet av underkläder till mig! BH och trosor i rätt storlek! Underbart! Att man skulle behöva köpa nya kläder som gravid är det väl ingen som missat. Men att jag, indirekt till följd av min rädsla för missfall, skulle öka så mycket runt rumpa och bröstkorg att inga underkläder längre skulle sitta bra var något jag helt missat.
När vi blev gravida denna gång slutade jag göra allt som jag på något sätt trodde skulle kunna orsaka missfall. Löpning och träning hamnade under den kategorin. Att jag dessutom tröstäter för att orka med all oro har lett till 12 extra kilo idag och 10 cm extra runt rumpan. Inte konstigt att alla underkläder helt plötsligt inte vill passa. Men nu känns det bättre, idag ska jag inte känna mig tjock!
onsdag 21 november 2012
Om att gråta
Har du någon gång upplevt känslan av att lyssna på en sångtext som du hört så många gånger förut och bara börja gråta? Det är något som händer mig ibland, inte ofta men det händer. Imorse var ett sådant tillfälle...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
För en gångs skull hade jag bil till jobbet eftersom jag igårkväll var på ett möte i Strycksele, Vindeln till 21 och tog hyrbilen direkt hem. Sätter mig i bilen och slår igång radion. Strax börjar Stiftelsens "Vart jag än går" spelas och jag sjunger med men när refrengen kommer kommer också tårarna.
"Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går"
Tårarna kommer av att jag relaterar till dessa korta rader, för i mitt liv börjar varje tanke på vårt barn och vår framtid med "om ditt hjärt slår". För om bara bebis hjärta slår så kommer jag alltid finnas där, så länge hjärtat slår har jag möjligheten att finnas där, om ditt hjärta slår...
lördag 10 november 2012
Ett litet förtydligande
Jag har funderat ett tag på gårdagens inlägg och känner att jag behöver förtydliga mig lite. Kanske framstår det som extremt privat och att jag "fiskar" efter sympati i och med att jag släpper mina läsare så nära in på livet. Jag har inte fått några sådana indikationer, men samtidigt vet jag att det finns de som anser att en persons privatliv inte ska lämnas ut på en öppen blogg. Men...jag har ett motiv.
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
Jag, som person, har alltid haft ett stort behov av att prata och kanske framförallt att prata av mig. Jag delar gärna mina sorger och problem med andra då jag tror att människor runt omkring mig kan få en bättre förståelse och acceptera mig om de vet vad jag går igenom.
När det sedan gäller hela graviditetskarusellen så har jag sedan länge varit på det klara med att jag vill kunna hjälpa andra. Innan vårt första missfall hade jag aldrig hört talas om någon i min närhet eller ens bekantskapskrets som faktiskt hade fått missfall. Då var det något som man läste om på internet, något som kunde hända men som var ovanligt och som självklart inte händer oss! Efter första missfallet fick jag dock så mycket stöd av nära och kära, där väldigt många berättade om att de varit med om samma sak. Vilket i sak är hemskt men som ändå kändes skönt där mitt i sorgen.
Men, planeringsfreak som jag är insåg jag att jag gärna vetat om allt detta innan det faktiskt hände, innan vi förlorade vårt första barn och världen rasade för en stund. Och då bestämde jag mig för att vara öppen med allt, att få missfall är inget att dölja och kan jag genom att vara öppen hjälpa någon i min närhet så vill jag kunna göra det. Mina vänner och bekanta ska veta att de kan komma till mig om de råkar ut för samma sak eller bara är oroliga.
Tiden går och vi får fler missfall och jag väljer att fortsätta berätta. Upprepade missfall är extremt påfrestande och jag resonerar likadant där. Kan jag hjälpa någon som måste gå igenom något liknande så vill jag!
Så, tillbaka till gårdagens inlägg, i och med att jag valt att vara öppen och berätta om allt som rör missfallen har jag också valt att vara öppen med min oro kring denna graviditet. Jag anser det vara en lika viktig del att vara öppen om. Den som genomgår ett eller flera missfall kommer kanske känna precis som jag inför en graviditet; en extrem oro! Kanske är jag mer orolig och rädd än vad andra blir, kanske mindre, men för mig har det blivit en naturlig del av livet. Jag vill att den som läser detta ska få hela historien om hur det är att leva med upprepade missfall i bagaget. Eller ja, hur det är för mig och oss att leva med upprepade missfall i bagaget. Det är ingen lätt resa och jag vill inte dölja den oro som uppstår nu när allt egentligen borde vara solnedgångar och rosa moln. Jag är livrädd och jag står för det!
fredag 9 november 2012
Bli mig själv igen
Efter gårdagens besök hos barnmorskan blev det väldigt tydligt hur jobbigt livet egentligen är och hur dåligt jag egentligen mår och har mått under det senaste året. Att jag kanske inte riktigt är och har varit så stark som jag trott och att 5 graviditeter på mindre än ett år tillsammans med 4 missfall har frestat på såväl psykiskt som fysiskt...
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...
Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?
Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...
Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.
Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.
tisdag 23 oktober 2012
Upp och ner
Just nu kan det inte bli torsdag fort nog! Trots gårdagens lugn är jag nu åter lite orolig. Tänk om det har hänt något med bebis, att jag bara inbillar mig att jag känner något. Jag vet att jag kan inbilla mig mycket då jag tänker och känner efter lite för mycket. Att jag legat hemma och förkyld nu några dagar gör inte saken bättre, mer tid tull funderingar. Imorgon ska jag på jobbet, jag behöver tänka på annat!
måndag 22 oktober 2012
Vem kom fram till att man måste klara sig på 2-3 doser nasspray per dygn?
Den som gjorde det har nog inte varit gravid och dunderförkyld på samma gång! Problemet består av att man som jätteförkyld och snorig, sådär så det faktiskt är helt omöjligt att andas genom nästan, tar nässpray precis innan man ska sova. Det funkar fint och man somnar. Men som gravid uppstår problemet ca 2-3 timmar senare. Du vaknat och måste gå på toaletten! Väl tillbaka i sängen så inser du att näsan återigen är tät och rinner och det är helt omöjligt att somna om även om du så när som på sitter. Efter 45 min ger man upp och tar en ny omgång nässpray, somnar och proceduren upprepas. Lagom tills det är dags att vakna har du därför redan förbrukat dygnets alla doser av spray. En ny dag börjar utan att du känner dig det minsta utvilad och du ställs inför två alternativ 1. överlev med en icke fungerande näsa och känn dig smått döende hela dagen 2. överdosera nässprayen och överlev dagen på soffan med stora mängder te.
Det finns ju även andra metoder, husmorsknep, mot nästäppa och snuva. Att andas över ett ångbad är ett sådant. Vid klockan 5 inatt bestämde jag mig för att prova detta. Det var skönt just då, men efter en kort stund började jag blöda näsblod...på riktig! Den som känner mig vet att jag inte blöder näsblod! Har gjort det kanske två gånger i hela mitt liv så jag bestämde mig för att ångbad helt enkelt inte passar mig. Speciellt inte som gravid med extra sköra slemhinnor...
Så, vad är då kvar att göra? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände bebis något för att jag överdoserar nässprayen! Har du något bra tips mot förkylning, snälla berätta!
Det finns ju även andra metoder, husmorsknep, mot nästäppa och snuva. Att andas över ett ångbad är ett sådant. Vid klockan 5 inatt bestämde jag mig för att prova detta. Det var skönt just då, men efter en kort stund började jag blöda näsblod...på riktig! Den som känner mig vet att jag inte blöder näsblod! Har gjort det kanske två gånger i hela mitt liv så jag bestämde mig för att ångbad helt enkelt inte passar mig. Speciellt inte som gravid med extra sköra slemhinnor...
Så, vad är då kvar att göra? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände bebis något för att jag överdoserar nässprayen! Har du något bra tips mot förkylning, snälla berätta!
söndag 21 oktober 2012
Och där kom hostan
Så nu kan jag omöjligt sova. Sitter vaken med en kopp te och funderar på hur jag ska lyckas 1. fördriva natten, 2. fördriva förkylningen eller 3. somna om. Sist jag var såhär förkyld var för tre år sedan när vi var i Australien och då blev jag inte mig själv på ett halvår. Det oroar mig med tanke på bebis och allt. Blir nog att ringa vårdcentralen eller barnmorskan på måndag om det inte verkar bli bättre...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)