Orättvist

Idag är en sån där dag, du vet. En sån där dag som allt känns skit och man funderar på om det ens finns någon form av rättvisa i den här världen. En sån där dag då jag verkligen beundrar vänners tro, hopp och tillförsikt i att allt löser sig. Själv får jag huvudverk och drar mig allt längre in i mig själv, låter rädsla och oro ta komandot och greppet hårdnar allt eftersom.

Du behöver inte bli orolig för mig egentligen, allt är fint med graviditet och bebis...så vitt jag vet. Dock händer det saker runt omkring mig som gör att jag lyckas allt sämre med att hålla oron borta. Jag får ont i huvudet, vill bara sova, kan inte koncentrera mig och inget känns roligt längre. Inte ens att klä julgranen lockar fram någon glädje hos mig just nu, och då är julgran något jag tidigare år planerat från tidig höst och kunnat få utbrott över om jag inte fick den perfekta granen. I år blir det nog ingen gran, jag orkar inte.

Som jag tidigare nämnt har jag börjat gå till en psykolog för att försöka få någon ordning på alla negativa känslor. Jag börjar bli smått desperat, jag vill vara glad igen och förväntansfull över vad som komma skall. Hon har från första träff pratat om sjukskrivning och att jag kanske måste tillåta mig själv att plocka bort andra orosmoment i mitt liv, så att jag kan fokusera på att graviditeten kommer gå bra. Jag har tyckt att hon svamlar. Jag har blivit erbjuden sjukskrivning förut men tackat nej...jag är inte sjuk! Jag är bara lite nere...men samtidigt så blir det inte bättre, jag blir inte gladare och lugnare ju längre tiden går. Det blir bara värre...