Den 9:e oktober skrev jag att jag skulle återkomma med varför jag gärna vill veta om vi väntar en pojke eller en flicka, så här kommer det.
Allt började när jag var yngre. När jag någon stans formulerade en önskan om att få två flickor den dag det var dags att skaffa barn. Den här tanken har vuxit under många år och när jag blev gravid första gången insåg jag hur djupt rotad den här tanken var. Tankar kring hur jag skulle reagera om det vid förlossningen visade sig vara en pojke började snurra. Efter ett missfall, två missfall, tre och fyra missfall har jag helt omvärderat min önskan om två flickor. Idag kommer bebisen vara så efterlängtad och älskad bara genom att vara precis den som den är! Med det i åtanke vill jag inte chansa, jag vill inte riskera att känna det minsta besvikelse om det blir en pojke. Jag vill att mitt första barns födelsedag enbart ska förknippas med glädje!
Jag kan inte påverka könet på mitt barn, såklart. Men det jag kan göra för att slippa oroa mig för att bli besviken är, enligt mig, att i god tid innan förlossningen få veta vem det är som ligger i magen. Då kan jag, ja vi båda, anknyta till bebis redan nu och bara vara glada när hen kommer!
En del som jag har pratat med om min tanke kring detta kommer med kommentarer om att man aldrig blir besviken på vad det blir. Att man älskar bebis oavsett. Men jag vet att det finns de som faktiskt blir besvikna, som inte känner omedelbar glädje över sitt barns kön. Jag vill inte ta risken! Jag vill älska mitt barn utan förbehåll bara för att bebis är just bebis!
Så, det handlar inte om att jag vill veta vilken färg vi ska måla barnrummet i, om det ska vara bilar eller prinsessor på de små bodysarna. Jag vill bara älska mitt barn utan förbehåll från den sekund vi ses för första gången!
Jag håller helt med dig. Jag har också varit inställd på tjejer hela livet. Två blonda knytten som skulle växa upp och bli perfekta. Nu när det hela förhoppningsvis kryper närmre så har jag börjat tänka mer och mer på smågrabbar med. Det skulle faktiskt vara helt okej. Det går tydligen att baka och leka med sånna med. Den dag det blir aktuellt hoppas jag att jag är nöjd. Oavsett snippa eller snopp.
SvaraRaderaLäs inlägget om besvikelse på naltawaller.wordpress.com ;-) kan hända du får lite kämpigt med bondskan men... :-) Tack för telefonpromenaden igår! Kram!
SvaraRaderaJag var besviken i en halv sekund efter att Erik föddes. Jag var helt säker på att han var en Mia! Men du kommer att älska ditt barn, oavsett om du vet könet eller inte. Det bara är så. Det sitter så djupt rotat. Jag kände ingen kärlek från första stund. Jag ville bara sova för jag var helt slut. Det kommer sen. Det är inte som på film.
SvaraRaderaSjälvklart kommer jag att älska mitt barn oavsett kön! Men det här barnet är på tok för efterlängtat ens för en halv sekunds besvikelse!
RaderaDet innebär många motstridiga känslor, både att vara gravid och att vara förälder. Man måste tillåta sig dem också. Men självklart, efterlängtad och älskad redan innan det finns till. Jag vet precis :-) Man är mamma redan vid tanken på att skaffa barn. Njut nu av lill*n i magen!
RaderaJag förstår dig precis! Det var en av anledningarna till att jag också ville veta, för att vara förberedd och för att det kändes lättare att relatera till "hon" istället för "den" inne i magen. Dessutom var det fint att få en överraskning i halvtid istället för att vänta med allt till slutet:)
SvaraRaderaVi har faktiskt bröjat använda ordet "Hen" lite mot vår vilja :P Eller bara "bebis". Låter mycket bra med att få en överraskning halvvägs, lite som en present till oss själva :)
Radera