VK.se

Nu finns delar av reportaget på VK.se!
På måndag lägger jag upp den som PDF här på bloggen.

Att sprida budskapet

Idag publiceras det ett reportage om mig och våra missfall i VK. Tre hela sidor med fina bilder och viktig text! Detta är fr mig ett led i att kanske kunna hjälpa någon där ute, vara till stöd för den som går igenom missfall. Du är inte ensam! Det händer så många fler än man tror! Du får vara ledsen!

Jag ska försöka ordna det så att reportaget går att läsa här på bloggen!

I hopp om att kunna hjälpa andra utan att för den sakens skull behöva blogga om enbart missfall finns de mest relevanta kategorierna i flikar i överkant. :)

Minisemester

Spenderar veckan i Piteå hemma hos mina föräldrar då mannen är på äventyr. Först med jobbet i Amsterdam, sedan bröllop i Stockholm och avslutar med jobb i Luleå måndag och tisdag. För att slippa vara ensamma passade jag och Elsa på att bege oss norrut. Vilket lyckokast! Vi har nu hunnit träffa en hel hög med människor som betyder mycket för mig, fått många glada nyheter och fikat så mycket gott. Det är inte utan att jag nästan längtar tillbaka till min födelsestad även om jag för 8 år sedan, då jag flyttade till Umeå, lovade att aldrig återvända. Tänk så mycket man förändras. Tror att mycket beror på att jag numer är mamma. Nu känns avståndet till mina föräldrar långt trots att det för 8 år sedan kändes perfekt. Då kunde jag åka hem över helgen utan att föräldrarna för den sakens skulle gjorde några oannonserade besök hemma hos mig. Idag önskar jag, och kanske framför allt Elsa, kunde träffa mina föräldrar mycket oftare än vad vi kan göra idag. Att ha sina tre äldsta vänner i Piteå gör ju inte saken bättre (de har alla tre bott i Umeå men flyttat tillbaka :P). Kommer nog försöka ta fler turer upp hit under höstens föräldraledighet!

130324 04:36

Då föddes vår lilla, underbara, perfekta dotter! 3175 gram och 50 centimeter och närvarande från sekund ett!


(Insåg idag, nästan 5 månader senare att detta inlägg aldrig blev publicerad så jag gör det nu istället :P)

Gårdagen

Gårdagens samtal gick bra. Jag känner dock mer och mer att jag inte är någon vidare berättare då det känns som om historien blir ganska osammanhängande och virrig ibland. Jag hoppas i alla fall att jag fick sagt det jag ville samt att Journalisten fick ut det hon tänkt av vårt samtal. Det ska bli mycket spännande att läsa det hon skriver, se hur någon helt utomstående uppfattar mig. I och med att jag tycker mig känna mig själv och ha en klar bild av vem jag är kan det ju vara svårt att vara partisk i fråga om min person. Jag hoppas i alla fall att hon fick med mitt viktigaste budskap - att det är en sorg, liksom många andra sorger, att få missfall och att den liksom andra typer av sorg inte mår bra av att stängas in och ignoreras. Man är lika berättigad som någon annan att sörja det barn och den framtid du förlorat även om inte har någon grav att gå till. Viktigt att kommentera att jag absolut inte likställer ett missfall med en persons död, men jag och många med mig målar upp en bild av framtiden med det lilla barnet i samma stund som testet blir positivt och den framtiden försvinner på samma sätt som den framtid man sett tillsammans med en person som avlider. En grav är en plats, specifik för en person, dit det är socialt accepterat att gå för att sörja. Finns det en grav är det ingen som behöver dölja sin sorg för den personen.

Problemet är än så länge att innan resonemanget om att man inte ska berätta om en graviditet före 12 veckor försvinner kommer det nog aldrig att bli socialt accepterat att sörja ett missfall. Så länge 12-veckors regeln finns uppmuntrar den till att behålla din sorg för dig själv, för vem börjar en konversation med "Vi berättade aldrig att jag var gravid men nu har vi fått missfall"? Det är ju trots allt så att dina nära och kära är de som bäst kan stötta och hjälpa din genom en svår period!

Självklart kanske man vill vänta med att berätta av andra anledningar och det är ju trots allt upp till var och en hur man vill göra och vad som känns bäst, men personligen kommer jag aldrig vänta med att berätta för mina nära. Jag vill ha och behöver deras stöd om vi råkar ut för missfall igen.

Vad vill jag inte säga?

Imorgon gäller det, då ska jag träffa Kristina från VK och berätta vår historia. Det har fått mig att börja tänka på vad jag vill berätta men kanske framför allt vad jag INTE vill säga till de som är i vår situation.

Det jag kommer fram till är att jag för allt i världen inte vill säga "slappna av så ordnar det sig". Jag fick den kommentaren och det var inte vad jag ville höra. Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle gå. Jag vill istället säga "tillåt dig själv att vara ledsen och sörja den graviditet, det barn och den framtid du just förlorat". Hade jag tillåtit mig själv att vara ledsen kanske jag hade mått bättre i slutänden, när jag faktiskt var gravid med en bebis som ville stanna.

Att vara ett stöd för andra.

Det har inte blivit så mycket skrivet här på sista tiden och jag känner att jag på sätt och vis försummat min blogg och mina (eventuella) läsare. Det är lite som om musten gick ur mig när Elsa föddes, jag hade nått mitt mål, det jag haft som bloggämne under så lång tid. Jag hade fått min friska bebis och var nöjd där. Det i sig är väl kanske inget konstigt, men...

För ett par veckor sedan råkade jag hitta "den andra" inboxen på facebook och i den hittade jag ett meddelande som jag inte sett tidigare. Meddelandet var från 4:e februari och skrivet av en journalist på VK. Hon hade läst min blogg och undrade om jag skulle vilja ställa upp i en artikel som berör just ämnet missfall och det faktum att det är inget man ska prata om. Jag skrev ett svar att jag sett meddelandet först nu och att jag självklart hade velat ställa upp. Idag skrev hon igen och vill gärna ses.

Det här har fått mig att tänka tillbaka på tiden under missfallen och graviditeten då jag verkligen brann för att dela med mig. Att kanske kunna vara ett stöd för andra genom min blogg i och med att jag berättade om mina erfarenheter. Det är nu känslan av att jag har försummat bloggen inträder. När Elsa föddes släppte jag allt, har bloggat ytterst sporadiskt och egentligen inte kommit med så mycket vettigt trots att jag fortfarande vill vara till hjälp. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka ta upp blogganden. Göra det lite seriösare. Faktiskt göra det jag brann för och fortfarande vill, att vara ett stöd för andra!