Svar till Anonym

Jag får ganska ofta kommentarer om att jag oroar mig i onödan, att jag med mitt sätt att tänka kommer få oroa mig hela livet då man som förälder alltid är orolig för sitt barn. Rent ut sagt börjar jag vara ganska less på dessa kommentarer då jag själv tycker att jag gör ett jättebra jobb i att börja må bättre, minska min oro och gå vidare i livet. För varje dag kommer jag närmare mitt mål om att vara glad och kunna se fram emot förlossningen utan att oroa mig för att det är en död bebis jag måste föda ut. Jag förstår att det är svårt för personer som kanske inte känner mig privat, som kanske inte varit med under hela den här resan, som kanske inte läst alla blogginlägg, att se detta varför jag har valt att posta mitt svar på en sådan fråga här:

"Ja, jag oroar mig väldigt mycket och det är även därför jag är sjukskriven för depression. Jag går regelbundet hos psykolog och hos barnmorska för att som du säger "sticka hål på fler oros-ballonger". Jag vet mycket väl om att min oro är irrationell och jag jobbar på det varenda dag! Jag vet också om att livet som förälder är en enda lång "oro", även om jag inte alls är orolig för den framtiden. Min oro ligger i att bebisen i min mage ska dö utan att jag märker något. Att det ska bli precis som med mina fyra missfall. Att graviditeten stannar av, att bebisens hjärta slutar slå och att jag inte märker något på flera veckor. Därav min "besatthet" av bebisens rörelser. Känner jag bebisen röra sig så vet jag att den finns där och lever. Att gå regelbundet till barnmorskan och lyssna på hjärtat är också en sådan åtgärd som hjälper mig.

Jag vet, innerst inne, att det här barnet kommer födas och att vi till sist kommer att bli föräldrar. Självklart kommer jag att vara orolig även då, men på ett annat sätt. När bebisen väl är ute kommer bebis inte kunna dö ifrån mig utan att jag märker det förrän flera veckor senare. Händer det bebis något då (vilket jag är fullt medveten om att det kan göra, ingen är odödlig) kommer jag på ett annat sätt kunna hjälpa mitt barn och det kommer inte vara ensamt."

Jag är inte sjukskriven för skojs skull, för att jag inte ids jobba och hellre vill vara hemma och boa inför bebis ankomst. Jag är sjukskriven för att jag vet att jag mår dåligt, för att jag behöver tid för att bearbeta min oro och att jag helt enkelt inte kan göra det och arbeta heltid med mitt koncentrationskrävande arbete. Jag vill att du som läsare ska förstå att det här är inget jag gör för att det är roligt, jag vet att min rädsla och oro är irrationell och säkert obefogad, men jag kan inte hjälpa det. Det är därför jag är deprimerad! Jag vill att du som läsare ska förstå att det hjälper inte mig att säga att jag oroar mig i onödan, att jag måste göra något åt min oro, att det kommer bli ett jobbigt liv om jag fortsätter vara så orolig som jag är. Jag vet allt det där, det är det jag kämpar med varje dag, och jag gör det på mitt sätt! Utan medicinering men med en fast övertygelse om att jag ska bli glad igen, att jag ska hinna njuta av vår graviditet och att jag ska kunna se fram emot förlossningen med glädje över att äntligen få träffa vårt barn! Och jag är inte orolig över att jag inte kommer att lyckas, för det ska jag!