I torsdags var det dags för mitt läkarbesök. Ett läkarbesök starkt rekommenderad av min psykolog och ivrigt påhejat av min barnmorska. Ett besök för att diskutera en eventuell sjukskrivning på grund av ångest/depression. Besöket var hemskt, för i vanlig ordning...så som det alltid är när jag pratar med någon professionell...börjar jag gråta så fort jag pratar om vad vi har gått igenom om den oro och ångest jag känner inför hur den här graviditeten ska sluta. Den extrema rädsla jag känner för att jag även denna gång ska gå lottlös ur en graviditet, bara det att denna gång är det ett nästan färdigt barn som skulle behöva komma ut, genomgå en regelrätt förlossning snarare än bara en kraftig mens.
Efter en timme av tårar föreslog läkaren antidepressiva medel för att hjälpa mig men jag vägrade! Bara tanken av att börja medicinera, oavsett om läkaren anser att det inte ska påverka barnet, är helt otänkbar. Det skulle bara lägga på ytterligare en dimension på min oro, om jag skulle börja medicinera och något hände med barnet skulle jag inte överleva så enkelt är det bara!
Istället blev det sjukskrivning på 75% i två veckor, till att börja med, samt fortsatt samtalskontakt med psykolog och barnmorska. Sjukskriven med uppmaning att ändå gå till jobbet en stund varje dag för att inte "sova bort dagarna och sluta duscha" som läkaren sa. Vilket i sig är en befängd tanke om man känner mig, vaknar varje morgon vid 6 och älskar långa, varma, duschar. Barnmorskan bokade även in ett ytterligare Ultraljud om två veckor för att jag ska få det svart på vitt att bebisen mår bra och att det kommer gå vägen.
Jag är verkligen extremt tacksam för all hjälp jag får just nu! Det bemötande jag får från sjukvården idag är helt annat än det bemötande jag fått tidigare i samband med missfallen. Visserligen hade nog hjälpen gjort gott i att komma tidigare men jag vet inte om jag egentligen varit mottaglig för hjälp förrän nu.
Bland det sista läkaren sa mig var att jag skulle fokusera på att göra sådant jag tycker om när jag är sjukskriven, ta upp mina projekt som bara ligger, för att hitta glädje i vardagen. Sagt och gjort, igår tog jag och David bilen till Sundsvall och gick på IKEA. Med oss hem fick vi (med extremt stor hjälp av vänner med stor bil som passerade Sundsvall på väg mot Umeå) bokhyllor till vardagsrummet, en ny byrå till sovrummet, tyg, kuddar, sängkläder till oss och bebis, en matta, lådor, ett lammskin och ljus och servetter för ett år framöver. Dessutom handlade vi till ett par andra också. Jag tycker verkligen om att inreda och pyssla så nu ska vårt hus bli "färdigt"!
Jag åt antidepressiv medicin genom hela min graviditet. Däremot kan jag hålla med om att det kan vara tufft att börja mitt i den eftersom de ofta får en att må sämre först. Kvarstår dina problem efter förlossningen tycker jag dock inte att du ska tveka för att ta det stöd mediciner kan ge. Du har haft det skittufft och inte kommit loss än. Då kan man behöva hjälp på traven. FÖRSÖK att tänka på att du inte har en endaste mandat för att någon ska gå fel. Bäbis mår bra på alla kontroller. Ta till dig det! Kram!
SvaraRadera