75 dagar - När rädslan blir en trygghet

Under de senaste veckorna har jag funderat mycket. Tänkt och resonerat och försökt komma fram till varför jag mår som jag mår, varför jag inte kan släppa taget om rädslan och oron och tro på framtiden, vad jag skulle kunna göra för att nå mitt mål om att vara glad.

Jag har av allt detta insett att rädslan, oron och ångesten kanske på något konstigt sätt är min trygghet i vardagen. Det är det enda jag har kontroll över i vardagen och graviditeten och släpper jag den nu kanske jag faller handlöst. Något som hjälpte mig att komma fram till detta var en promenad på nyårsnatten. Jag och mannen skulle gå från svärföräldrarnas stuga till min svågers stuga där vi skulle sova över. Det var glashalt ute och man fick verkligen koncentrera sig på att inte ramla. Varje steg blev en kamp och man var mycket väl medveten om att man när som helst kan ramla och så sig ordentligt. När vi väl ser stugan säger jag till David "Det är nu man kommer ramla" och förklarar att när man så länge gått och varit säker på att man snart ska ramla är det så skönt att se målet att man släpper ner garden, slappnar av och andas ut...och då ramlar man.

Jag tror att jag någon stans inners inne vet om att det kommer mest troligt gå bra den här gången. Vi kommer få en bebis, vi kommer tillslut bli föräldrar. Så varför måste jag då gå hos en psykolog, träffa läkare och vara sjukskriven för att jag inte längre fungerar till följd av ångest, oro och depression? Kanske är det så att jag inte vågar släppa taget om min oro, inte vågar sluta fokusera på att jag när som helst kan ramla, inte titta upp slappna av och njuta av att målet är nära, för det är då det händer...det är då det går snett.

Så, vad kan jag då göra för att komma över detta? Den frågan kan jag egentligen inte svara på än, men att ha varit sjukskriven i snart en vecka verkar hjälpa. Att bara jobba 2 timmar om dagen innebär att jag kan "unna" mig själv att få oro och ångest på arbetstid. Att tappa fokus en halvtimme innebär inte att dagen blir jättelång. Det känns också lättare att koppla bort oron när jag vet att jag inte ska sitta vid mitt skrivbord och vara duktig och fokuserad hela dagen. Övrig tid kan jag lägga precis så mycket energi som jag känner att jag behöver på att lugna ner mig själv när jag får panik. Jag kan avbryta vad än jag håller på med, stanna upp, lägga mig på soffan och känna efter. Och visst känner jag bebisen då, kanske bara en liten rörelse men den finns där och jag kan andas ut.

Att sen vara sjukskriven, bara arbeta 2 timmar om dagen och den stress det innebär är en annan femma...och ett annat blogginlägg.