62 dagar

I och med att torsdagens läkarbesök blev inställt var det igår dags för återbesök för att diskutera fortsatt sjukskrivning. Lagom nervös inför det faktum att jag kanske skulle behöva dra hela historien igen, än en gång förklara mina problem och varför jag mår dåligt, varför mitt jobb inte fungerar, såklart sitta och storgråta inför ännu en främling  samt att det varit ett sådant snack om antidepressiva medel från andra håll gick jag dit. Men jag hade inget att oroa mig för, inte vid läkarbesöket ialla fall. Läkaren kändes insatt och uppdaterad och jag behövde bara ge en kort sammanfattning av de senaste 1,5 åren vilket bara resulterade i en lämplig mängd tårar. Jag fick även möjlighet att berätta hur skönt det varit att vara sjukskriven på 75%, att jag kände att det verkligen hjälpte mig, att jag fått tid att omfamna min oro och acceptera den på ett sätt som gjort att jag snabbare kunnat släppa panik/ångest-anfallen. Efter 20 minuter stod jag med ett nytt läkarintyg i handen. Sjukskriven på 75% februari ut.

Nu börjar nästa väntan...försäkringskassan. I och med att de har en handläggningstid på 30 dagar finns ju risken att jag går hela sjukskrivningen och sedan får besked om att den inte beviljas. Då blir det en ganska tung månad, februari.  Jag har dock, med enorm hjälp av min man, bestämt mig för att jag måste släppa det ekonomiska nu. Det är dock svårt, ekonomi har alltid varit något jag oroar mig för och är det tredje benet i vad som gör mig stressad och orolig just nu (tillsammans med jobb och graviditet). Vi skulle utan problem klara oss med enbart Davids lön, men det känns verkligen jättejobbigt! Jag kan inte riktigt förklara känslan men jag tror att allt grundar sig i mitt kontrollbehov.

Så, trots allt börjar jag må bättre även om det kanske inte låter så här! Jag börjar känna en viss glädje och tro på graviditeten men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag verkligen blir lycklig. Jag har länge sagt att jag har världens längsta graviditet men just nu känns den också som världens kortaste. Jag har redan varit gravid i 1,5 år men ändå så har min graviditet knappt börjat...och nu är den snart slut. Målet är att jag ska hinna vara glad och lycklig över att vara gravid innan bebis tittar ut och just nu känns det målet inte orimligt vilket i sig gör mig glad. Kanske är jag på väg in i en god spiral för omväxlings skull? :)