Skitdag! Eller ja den har i alla fall inte börjat bra men då kan det ju bara bli bättre...eller?
Jag har hela tiden fått höra att man lär känna sin bebis och dess mönster. När är bebis vaken och när sover den. Hur jag göra för att få bebis att ge sig till känna. Det jobbiga är bara att när jag tycker mig veta så förändras det. Under ganska lång tid har bebis varit riktigt vild på kvällarna. Magen har hoppat och det har känts som om bebis tänkt bryta sig ut genom magen. Det har brukat början kring 17-tiden för att hålla på fram tills dess att jag somnar. Dessutom har det varit fortsatt livat när jag vaknat om nätterna. Det har varit en trygghet för mig som gjort att jag kunnat somna lugnt och faktiskt få en god natts sömn även om jag vaknar ofta.
Igår kväll började bebis böka runt som vanligt vid fem men till sju var det lugnt igen. Sen har bebis hållit sig lugn hela natten. Inte ens när jag försökt buffa och reta bebis har det hänt något. Det har resulterat i att jag sovit extremt dåligt. För varje gång jag vaknat till har jag panikkänslorna kommit närmre och närmre, ungefär som om jag varje gång jag vaknar befinner mig i ett mindre rum än gången innan. Inte alls en rolig känsla.
Till slut bestämmer jag mig för att stiga upp, ge mig, bestämma mig för att sluta oroa mig. Istället går jag upp till badrummet och ställer mig på vågen. Brukar i vanliga fall väga mig på söndagar men i söndags blev det aldrig av. Döm om min förvåning när jag under de 1,5 veckorna som gått sedan senaste vägningen har gått ner nästan 0,4 kilo! Visst har jag gått upp en hel del innan, men att minska i vikt med så mycket känns inte alls bra! Tack och lov ska vi till barnmorskan imorgon och då hoppas jag på lugnande besked, men idag är jag allt bra orolig!
Som grädde på moset var det sedan ett ordentligt skitväder när jag gick till bussen. Känner mig riktigt miserabel och önskar att den här dagen snart tar slut. Tror inte att jag kommer vara speciellt effektiv på jobbet idag...
Min pojke hade aldrig något tydligt "mönster" i magen. 0,4kg är inget du kan kalla viktnedgång. Man väger olika olika dagar beroende på tex hur mycket man har i tarmarna.
SvaraRaderaJag upplever att du oroar dig väldigt mycket men vet att du tagit emot hjälp. Går du i samtal? Det känns som att du skulle behöva bolla den här oron med någon som kan sticka hål på flera av oros-ballongerna och ge andra infallsvinklar. Förlossningen innebär inte att man slutar oroa sig. Föräldratillvaron kan ibland vara en enda oro, om man (som jag) har den läggningen. // Malin
Ja, jag oroar mig väldigt mycket och det är även därför jag är sjukskriven för depression. Jag går regelbundet hos psykolog och hos barnmorska för att som du säger "sticka hål på fler oros-ballonger". Jag vet mycket väl om att min oro är irrationell och jag jobbar på det varenda dag! Jag vet också om att livet som förälder är en enda lång "oro", även om jag inte alls är orolig för den framtiden. Min oro ligger i att bebisen i min mage ska dö utan att jag märker något. Att det ska bli precis som med mina fyra missfall. Att graviditeten stannar av, att bebisens hjärta slutar slå och att jag inte märker något på flera veckor. Därav min "besatthet" av bebisens rörelser. Känner jag bebisen röra sig så vet jag att den finns där och lever. Att gå regelbundet till barnmorskan och lyssna på hjärtat är också en sådan åtgärd som hjälper mig.
RaderaJag vet, innerst inne, att det här barnet kommer födas och att vi till sist kommer att bli föräldrar. Självklart kommer jag att vara orolig även då, men på ett annat sätt. När bebisen väl är ute kommer bebis inte kunna dö ifrån mig utan att jag märker det förrän flera veckor senare. Händer det bebis något då (vilket jag är fullt medveten om att det kan göra, ingen är odödlig) kommer jag på ett annat sätt kunna hjälpa mitt barn och det kommer inte vara ensamt.