67 dagar

"Suck" - det ord som känns som dagens ledord trots att dagen knappt har börjat. Visst jag mår mycket bättre ur magsjukesynpunkt, har tom kunnat äta frukost idag utan allt för stora problem. Men det är på något sätt just det som känns verkligen irriterande. Varför var jag tvungen att ligga hemma och kräkas just igår! I och med att jag var tvungen att avboka gårdagens läkarbesök där vi skulle prata om fortsatt sjukskrivning så går sjukskrivningen ut på söndag. Nästa tid som fanns var på tisdag och då hos en annan läkare och jag vet helt enkelt inte om jag orkar med det! Ytterligare en person som man ska sätta in i situationen, ytterligare ett besök med en främmande människa som kommer sluta med att jag bara gråter. Ytterligare en i vårdkedjan som man ska lyckas "övertyga" om att man inte mår bra och varför det går ut över mitt jobb. Kanske skiter jag bara i alltihop och jobbar heltid ändå, det är ju trots allt bara 6 veckor till som jag hade tänkt jobba. Då slipper jag träffa denna nya läkare, då slipper jag gå igenom och återuppleva det senaste 1,5 åren och då slipper jag oroa mig och bråka med försäkringskassan. Visserligen innebär det att jag återigen kommer må dåligt på jobbet för att jag inte presterar, för att jag fakturerar mer än jag kanske egentligen borde, för att jag helt enkelt inte gör det jobb jag borde. Min förhoppning är att det efter måndagens ultraljud känns bättre och att jag då kan sluta vara orolig och bli mig själv igen! Då slipper jag allt och kan gå vidare! Önsketänkande?