Bli mig själv igen

Efter gårdagens besök hos barnmorskan blev det väldigt tydligt hur jobbigt livet egentligen är och hur dåligt jag egentligen mår och har mått under det senaste året. Att jag kanske inte riktigt är och har varit så stark som jag trott och att 5 graviditeter på mindre än ett år tillsammans med 4 missfall har frestat på såväl psykiskt som fysiskt...

Diskussionen började med vikt. 8 kilos viktuppgång halvvägs var inte bra, varför går jag upp så mycket i vikt frågar Maria? Jag är en inbiten tröstätare, svarar jag. Varför? blir den självklara följdfrågan och så var samtalet igång. Jag har alltid varit en tröstätare, och när jag tröstäter så är det godis och chips som gäller. Så länge jag kan minnas har det varit det enda som fungerat när jag kännt mig nere och ledsen. Så även nu. Så, varför tröstäter jag nu när allt ser bra ut och alla tecken säger att vi kommer nå målet och få vårt barn i mars? Det enkla svaret är oro...

Det långa och lite mer komplicerade svart är att jag inte tror att det kommer gå vägen denna gång. Att ett tidigt missfall är något som går att hantera men att nu, ju längre graviditeten fortskrider, så blir det bara värre. För det kommer ju skita sig till slut, det gör det ju alltid! Varför skulle det gå vägen på femte försöket när det inte gått de tidigare fyra gångerna?

Under hela den här graviditeten har jag haft små etappmål, saker jag siktat in mig på om tillfällen då jag trott att oron skulle släppa och minska för att tillslut vara helt borta. Det första tillfället var vårt ultraljud i  vecka 6 - hjärtat slog och vi var glada...för stunden. Läkaren säger "grattis" och vi tittar frågande på henne. Hur kan hon säga grattis, vi har ju "bara" sett ett hjärta slå än är det långt kvar tills vi ska slura oroa oss. Vi bokar in två privata ultraljud i v 8 och v 10...allt ser bra ut, vi skaffar oss ett litet "hemligt" tecken som vi ger varandra för att påminna oss om att bebis lever! Än så länge. Ultraljud i v 12, bebis växer som den ska...men jag tar ju fortfarande progesteron, vad händer när jag slutar med dem? Då kommer det ta slut, då är det kört tänker jag! Men till min förvåning ser allt bra ut även vid ultraljudet i v 15 och vi bestämmer att nu måste vi sluta oroa oss! David lyckas, han är glad och tror på att bebis kommer, han försöker muntra upp mig. Jag säger att om allt bara ser bra ut på RUL så ska jag nog också kunna släppa oron, bli glad och mig själv igen...men RUL kommer och går och jag är fortfarande nedstämd, ledsen och orolig. Bebis börjar sparka och det enda jag kan tänka är att det kommer bli så fruktansvärt jobbigt när allt går snett, när jag börjar blöda eller får ont, när bebis inte längre lever...

Att sedan ha ett jobb som kräver total konsentration gör inte situationen mindre stressig. Att ha kravet att debitera all min tid, skicka fakturor på all min tid, att någon annan ska betala det jag gör känns hemskit! För trots att jag debiterar 80% så är jag inte menalt närvarande mer än maximalt 50% av min tid...och det är den tiden då jag smusslar in en chokladkaka och tröstäter mig genom dagen. Vilket gör att jag går upp i vikt och att barnmorskan blir arg och jag blir ledsen...och så börjar det hela om igen.

Efter gårdagens samtal med barnmorskan fick jag dock lite förståelse. Nu vet hon vad det grundar sig i och jag ska få hjälp. Någon att prata med som kanske kan hjälpa mig bryta det negativa mönstret och tankarna. jag hoppas att det går och fort för jag vill bli mig själv igen.