Kvällens underhållning blev bio med underbara Sara och Maria. De har ett underbart sätt att stötta samtidigt som de får en att tänka på annat!
Filmen handlade om att introducera lax i Jemen, mitt i öknen. Till synes omöjligt kan man ju tycka. Självklart innehöll den även en komplicerad kärlekshistoria men det är laxen jag fastnade vid... Av två anledningar:
1. Laxen gav mig hopp. Visst, scenariot är påhittat men historien visar att så länge det finns en teoretisk chans kan det fungera. Mycket nyttig tanke som gör mig gott.
2. Jag har under tre somrar på länsstyrelsen jobbat med nästan detta, fast tvärt om. I Sverige och Västerbotten har vi förutsättningar i form av klimat och temperatur. Vi har även en naturlig lax/öring fauna i våra vattendrag och trots detta har vi ont om fisken. Detta beror på människan, vi har dämt och rätat vattendrag i samband med flottning av timmer och försurat vattnet vilken gör att lax och öring inte kan föröka sig. Och det jag gjorde på länsstyrelsen var, precis som i filmen, att arbeta för att skapa en miljö som lax och öring behöver.
Så, kanske långsökt och konstigt men filmen fick mer än godkänt. Med ett lyckligt slut och lax, vad kan gå fel? Fem fiska från Fri Frida ;)
Vad härligt att filmen kunde skänka hopp! En feelgood-film, helt klart. Jag är glad om jag kan vara till någon hjälp, alla ord känns så futtiga. Men det finns en styrka i dig Frida, det syns och märks. Man måste få bryta ihop och bli ledsen, när ska man annars samla kraft?
SvaraRaderaStor kram!