Det här kanske låter konstigt, men jag tror att min kropp börjar kunna det här med missfall nu. Första gången behövde jag medicinsk hjälp i omgångar men var till slut tvungen att skrapas och äta antibiotika för att förhindra infektion. Totalt blödde jag i tre veckor.
Andra gången blödde jag i två veckor, varav det tog en vecka innan själva graviditeten kom ut.
Idag är den en vecka sedan detta missfall startade och idag har jag nästan slutat blöda. Det i sig är väldigt skönt då jag verkligen hatar blod och hur ofräsh man känner sig...
På gårdagens Gospel-konsert höll min tremänning Isak i en andakt. Han pratade om gåvor och att alla människor har några, vissa har många vissa har få men alla har några. Dessa gåvor är olika från person till person och vi måste använda dem för att utvecklas och bli rikare som människor. Just idag känns det som att missfall kanske är en av mina gåvor, eller i alla fall att jag blir "bra" på dem. Jag klarar av mer än jag tror...
Jag sänder kraft och tankar till dig. Svåra saker är ju så svåra, och det är verkligen svårt att själv se det när man är mitt i någonting, men man utvecklas ju genom kriser. Det är ingen tröst, men ett sätt att se på det hela. Jag önskar dig lycka!
SvaraRadera