Jobbigt läge...

Just nu genomgår jag och David den största prövningn hitils i vårt gemensamma liv.

Ända sedan vi köpte och flyttade till hus har vi fått frågan: "Jaha, när kommer barnen då?". Vi har lett och sagt att ja, nog kommer det barn för inte tänker vi bo på 200 kvadrat själva. När vi sedan bokade datum för bröllop kom frågorna tätare och även vi började fundera på när det skulle kunna vara lämpligt. Med min vilja att slippa vara höggravid på bröllopsdagen bestämde vi oss för att börja försöka efter bröllopet. Ungefär en månad innan den stora dagen blev jag less på mina piller och bestämde helt enkelt att det var dags att sluta med motiveringen "Det kommer ju ändå ta ett halvår innan det tar sig!". Men icke, två dagar innan bröllopet fick vi ett plus och lyckan var total! Men lyckan blev kortvarig. Första missfallet bekräftades den 4:e oktober vid ett ultraljud, bebisen hade dött 2-3 veckor tidigare. Det gjorde oss helt förkrossade, men när man började läsa om missfall och prata med vänner och bekanta insåg vi att det var visst inte så ovanligt så vi lade det åt sidan och försökte igen.

Vi han åka till Thailand på bröllopsresa och njöt i fulla drag, jag fick ett nytt fast jobb och det kändes som om det kanske nästan var för det bästa att denna graviditet inte gick hela vägen...även om sorgen ofta gjorde sig påmind...

Ett par dagar före jul fick vi nästa positiva graviditetstest! Vilken underbar julklapp till oss! Att bebisen dessutom skulle bli beräknad till den 20:e augusti, den dag vi flyttade in i huset 2010 och den dag vi gifte oss 2011 kändes underbart...samla alla bra saker på samma dag gör det lätt att minnas tänkte vi. Dock blev även denna lycka kortvarig... 9:e januari förstår jag att även denna graviditet stannat av. De lilla symptom jag hade innan var som bortblåsta och jag kände mig inte det minsta gravid längre. Ringde kvinnokliniken och grät mig till en undersökning. Läkaren vi träffade verkade väldigt skeptisk till vad jag sa utan tyckte att vi kollar så att du inte behöver oroa dig, ungefär. Tyvärr hade jag rätt och den 17:e började jag blöda. Okey, två missfall på rad räknas fortfarande som normal och det som kanske sårade och gjorde mest ont denna gång var läkarens kommentar "Ni är ju unga, ni har gott om tid att bli föräldrar". SÅ väldigt unga är vi inte, och för oss är det vårt andra barn som vi just fått veta är dött, det andra barnet vi planerat för och drömt om...för oss var det så mycket mer än en 5 veckor gammal graviditet som avstannat och bara inte kommit ut.

I samband med detta missfall fick vi i alla fall löfte om att händer det en gång till får vi hjälp. Då startar en utredning. Med detta i bagaget bestämde vi oss för att fortsätta försöka trots att vi båda kände oss avskräckta och inte ville behöva vara med om samma sak igen. Det var ju ovanligt att få tre missfall på rad, vi hade bara haft otur hitils, nästa gång var det vår tur.

22:a mars fick vi vårt tredje positiva gravtest. Jag kan inte säga att jag egentligen kände någon lycka, för vi har fått lära oss att inte ta någonting för givet. Precis som de tidigare graviditeterna höll sig symptomen så när som obefintliga. Men visst, jag kunde känna lite spänningar i livmodern, brösten ömmade något, illamåendet kom ibland på besök...och precis som de tidigare graviditeterna slutade denna i en blödning, ännu ett missfall. Nu faller vi inte längre inom statistiken, vi tillhör inte de normala, nu är det något som är fel. Jag tror aldrig att jag känd mig så fruktansvärt liten och rädd som natten mellan söndagen och måndagen då jag inte kunde sova på grund av smärtan.

På måndag morgon fick jag en akuttid på kvinnokliniken på nus. Fick träffa en hemsk läkaren som förklarade att visst, kk har ett tillvägagångssätt som ska följas men han personligen trodde inte på de, menade att det ändå aldrig fungerar, att det bara var att fortsätta försöka för nog kommer vi få barn tids nog det kommer bara bli en jobbigare resa för oss. Har aldrig varit så arg i hela mitt liv, synd bara att min ilska ger sitt uttryck i tårar och inte i mig som säger ifrån. Tack och lov får vi träffa en annan läkare på återbesöket och det är då vi bestämmer vad nästa steg i allt detta blir...

Under den här tiden har jag även läst mycket om hur Facebook och sociala medier påverkar framförallt unga kvinnor. Gör dem deprimerade över att omgivningens liv är till synes perfekta. Detta är något jag drabbats av fullt ut. Jag gråter när jag ser bekanta (människor som jag inte har kontakt med förutom över internet) lägger upp ultraljudsbilder, skriver om hur deras graviditeter fortskrider och när deras bebisar föds. Jag stänger mig själv ute från sociala tillställningar då jag inte orkar se andra kvinnors magar växa sig större. Jag har ingen aning om deras bakgrund, hur deras väg mot en lyckad graviditet sett ut. Jag ser bara det lyckliga resultatet och blir sårad in i själen över att vi måste drabbas av detta. Att vi måste få upprepade missfall, vad har vi gjort för fel, vad har JAG gjort för fel? Att jag dessutom inte tror på slumpen gör inte situationen lättare...

Detta tillsammans med en mindre sjö i torpargrunden och ett arbete som tar kål på mig gör det inte lättare. Vem är det som inte gillar oss? Det är ett riktigt jobbigt läge...