Den 26:e april, tiden har gått fort...
Idag är det 9 månader sedan jag blev gravid...
Idag är det ungefär 8 månader sedan vi gifte oss...
Idag är det snart 7 månader sedan vi fick beskedet att vi inte skulle bli föräldrar idag, den 26:e april 2012.
Idag, nio månader efter att jag först blev gravid, så står jag inte med tjock mage och bara väntar på att få hålla vårt första barn. Det har heller inte fötts tidigare så jag står här, helt utan barn. Inte ens gravid är jag. Nej det jag har nu är 3 missfall i ryggen, ett frikort på vård till följd av otaliga läkarbesök på Kvinnokliniken, en tid hos kuratorn imorgon och en läkartid på onsdag då vi får "bekräftat" att detta var ett missfall (även om det stod rätt klart redan vid förra läkarbesöket...), att bebisen inte kommer ens i december och förhoppningsvis startar en utredning.
Jag hoppas för mitt liv att den läkare vi nu ska träffa är bättre än den förra, att hon kan läsa oss och förstå att vi menar allvar i att vi kräver att få hjälp nu. Vi har blivit lovad utredning och utredning ska vi ha!
Vi har fått så många underbara och stöttande kommentarer från vänner i vår omgivning, att det kommer gå bra, att vi kommer lyckas och jag klamrar mig krampaktigt kvar vid den tanken. För vad jag vi, jag, om det inte går? Hur kommer jag att reagera om det visar sig att missfallen beror på kromosomfel och att vi aldrig kommer kunna få egna barn? Vad gör jag om världen rämnar under mina fötter och den framtid jag alltid sett framför mig och planerat inför aldrig kommer kunna bli av? Vad ska bli av mig då?
Jag tänker på dig, gör inte saken bättre men så du vet!
SvaraRadera