Ingenting är längre hemligt...

Kanske har du redan förstått det, men nu är ingenting längre hemligt när det gäller min och Davids längtan efter barn och våra försök att uppnå den drömmen. Men tre missfall i bagaget är jag så mentalt slut att jag inte orkar bära på allt detta ensam tillsammans med min man. Jag behöver att människor i min omgivning vet och kan förstå anledningen till att jag ibland bara är väldig deprimerad och lessen. Idag är en sån dag, då jag ska försöka gräva ner mig i arbete tills David hämtar mig och vi beger oss till fristaden hemma hos mamma och pappa i piteå.

Så varför är jag ledsen och deprimerad idag? Jag är inte gravid, så enkelt är det...

Onsdagen den 2:a maj var vi på kvinnokliniken för återbesök efter missfall nr 3. Allt såg bra ut, denna gång hade kroppen klarat av allt på egen hand vilket jag också visste redan innan. Under undersökningen berättar läkaren (som för övrigt var ny för oss, 5:e eller 6:e läkaren i ordningen) att jag antingen absolut just haft ägglossning eller alldeles sktrax skulle ha. Stämmermycket bra, tänkte jag då jag den 31:a april haft lite ägglossningsflytningar. Bebisverkstaden var i full gång och med tanke på vår historia hoppades vi på att det skulle ta direkt.

Hade jag haft ägglossning strax innan 2:a maj borde mensen ha kommit i början på denna vecka. Hade jag den strax efter borde den ha kommit igår eller möjligtvis idag. Ännu har den inte dykt upp men jag har heller inget positivt test att visa upp. Nej istället kan jag lägga ytterligare ett antal test till högen "solklart negativa" och nu inväntar jag bara mensen så att vi kan börja om igen.

Kanske tänker du att, "ja men kanske kom ägglossningen senare så att det bara inte hunnit bli positivt än?" Sanolikheten är liten då David var bortrest hela helgen så om den inte var en hel vecka senare än vad läkaren tror så är det tyvärr kört för denna gång.

Att jag dessutom fick privilegiet att gosa lite med en 2 månader gammal och supersnäll Kerstin igår gjorde inte saken bättre. Bebislängtan och abstinens ut i fingerspetsarna. Idag vill jag bara gråta...