Återfall

Så var man där igen, i återfallsträsket. Kanske låter det allvarligt men riktigt så illa är det kanske inte, men kanske lite illa just för mig. Jag pratar om Facebook. En längre period höll jag mig borta från denna hemska sida. Lyckligt ovetandes om allt som händer för alla dem som jag inte längre känner, inte längre umgås med, inte längre har kontakt med. Alla de människor som ligger i periferin.

Men i helgen. Ett litet knapptryck. Ska bara kolla en grej. Ett mail om att jag finns upplagd på en bild. Så lätt var det för att jag skulle falla tillbaka i gamla vanor. Scanna av alla uppdateringar och känna ett hugg i hjärtat. För trots att jag och David kommit långt i att bearbeta vår sorg, att vi ser framåt, ser framtiden, ser ljuset så kan jag inte hjälpa att det hugger till i hjärtat när jag läser vissa inlägg. Inlägg av personer jag inte längre känner, personer som för länge sedan lämnat mitt liv.

Varför ska det vara så svårt att leva i nuet? I mitt och Davids nu, i vårt liv, vår stund och strunta i vad som händer i andra människors liv? Jag är helt klart inte redo för Facebook riktigt ännu. Kanske till hösten, till vintern eller nästa vår? Kanske aldrig...