Gårdagens samtal gick bra. Jag känner dock mer och mer att jag inte är någon vidare berättare då det känns som om historien blir ganska osammanhängande och virrig ibland. Jag hoppas i alla fall att jag fick sagt det jag ville samt att Journalisten fick ut det hon tänkt av vårt samtal. Det ska bli mycket spännande att läsa det hon skriver, se hur någon helt utomstående uppfattar mig. I och med att jag tycker mig känna mig själv och ha en klar bild av vem jag är kan det ju vara svårt att vara partisk i fråga om min person. Jag hoppas i alla fall att hon fick med mitt viktigaste budskap - att det är en sorg, liksom många andra sorger, att få missfall och att den liksom andra typer av sorg inte mår bra av att stängas in och ignoreras. Man är lika berättigad som någon annan att sörja det barn och den framtid du förlorat även om inte har någon grav att gå till. Viktigt att kommentera att jag absolut inte likställer ett missfall med en persons död, men jag och många med mig målar upp en bild av framtiden med det lilla barnet i samma stund som testet blir positivt och den framtiden försvinner på samma sätt som den framtid man sett tillsammans med en person som avlider. En grav är en plats, specifik för en person, dit det är socialt accepterat att gå för att sörja. Finns det en grav är det ingen som behöver dölja sin sorg för den personen.
Problemet är än så länge att innan resonemanget om att man inte ska berätta om en graviditet före 12 veckor försvinner kommer det nog aldrig att bli socialt accepterat att sörja ett missfall. Så länge 12-veckors regeln finns uppmuntrar den till att behålla din sorg för dig själv, för vem börjar en konversation med "Vi berättade aldrig att jag var gravid men nu har vi fått missfall"? Det är ju trots allt så att dina nära och kära är de som bäst kan stötta och hjälpa din genom en svår period!
Självklart kanske man vill vänta med att berätta av andra anledningar och det är ju trots allt upp till var och en hur man vill göra och vad som känns bäst, men personligen kommer jag aldrig vänta med att berätta för mina nära. Jag vill ha och behöver deras stöd om vi råkar ut för missfall igen.
Vad bra att du berättat!
SvaraRaderaHåller helt med dig, den där 12-veckorsgrejen är ju heltokig tycker jag. Vi berättade så snart vi träffades just för att om det skulle hända något så skulle de ju få veta då istället...