Att vara ett stöd för andra.

Det har inte blivit så mycket skrivet här på sista tiden och jag känner att jag på sätt och vis försummat min blogg och mina (eventuella) läsare. Det är lite som om musten gick ur mig när Elsa föddes, jag hade nått mitt mål, det jag haft som bloggämne under så lång tid. Jag hade fått min friska bebis och var nöjd där. Det i sig är väl kanske inget konstigt, men...

För ett par veckor sedan råkade jag hitta "den andra" inboxen på facebook och i den hittade jag ett meddelande som jag inte sett tidigare. Meddelandet var från 4:e februari och skrivet av en journalist på VK. Hon hade läst min blogg och undrade om jag skulle vilja ställa upp i en artikel som berör just ämnet missfall och det faktum att det är inget man ska prata om. Jag skrev ett svar att jag sett meddelandet först nu och att jag självklart hade velat ställa upp. Idag skrev hon igen och vill gärna ses.

Det här har fått mig att tänka tillbaka på tiden under missfallen och graviditeten då jag verkligen brann för att dela med mig. Att kanske kunna vara ett stöd för andra genom min blogg i och med att jag berättade om mina erfarenheter. Det är nu känslan av att jag har försummat bloggen inträder. När Elsa föddes släppte jag allt, har bloggat ytterst sporadiskt och egentligen inte kommit med så mycket vettigt trots att jag fortfarande vill vara till hjälp. Därför har jag nu bestämt mig för att försöka ta upp blogganden. Göra det lite seriösare. Faktiskt göra det jag brann för och fortfarande vill, att vara ett stöd för andra!