Att se det positiva

Det är alltid skönt att komma till insikt, att lära sig saker om sig själv och att ibland faktiskt kunna se lite positivt på tillvaron. Ett led i att bli fri från min depression har varit just detta, att verkligen försöka se lite ljust på tillvaron och att kunna plocka ut positiva lärdomar ur det vi gått igenom. Den senaste insikten på detta spår är att jag, på sätt och vis, är glad över allt vi har gått igenom med missfallen då jag tror att det gett mig verktyg att klara av den kommande förlossningen på ett bättre sätt. Kanske låter det konstigt men jag ska förklara.

Om man bortser från att jag varit deprimerad har jag haft en enkel graviditet. Inget illamående, lite foglossningar men egentligen inget att klaga över, lite bristningar men de sitter som sagt på mycket lämpliga ställen ur min synvinkel. Visst, jag har gått upp en del i vikt men jag känner ändå att jag har mer energi såhär på slutet än vad jag förväntat mig. Jag har klarat mig från UVI och låga järnvärden, blodtrycket har knappt förändrats under dessa månader och sockret ligger bra. Med andra ord, hade det inte varit för depressionen hade jag haft så gott som en drömgraviditet (enligt mig i alla fall). Hade detta varit min första graviditet hade jag garanterat varit livrädd för förlossningen! Allt annat skulle ha varit så enkelt att jag skulle ha haft tid och ork att bli ordentligt rädd för smärtan i att föda.

Men, i och med att jag burit med mig oron som uppkommit i samband med de tidigare graviditeterna har jag blivit starkare. Idag känner jag bara att förlossningen kommer bli en befrielse. När förlossningen väl startat kan jag och bebis bli övervakade konstant så händer det något så vet vi om det. Visst kommer det göra ont men fysisk smärta är något jag idag föredrar över mental/psykisk smärta. Den fysiska smärtan är konkret och den har ett slut oavsett om jag vill det eller inte. Den fysiska smärtan kan jag möta och arbeta tillsammans med då jag vet att den leder till något gott. Den mentala smärta jag burit på under så lång tid är mycket svårare att hantera då jag aktivt var tvungen att acceptera den för att förstå att det faktiskt gjorde ont. Efter det har jag fått kämpa för att hitta metoder att lindra den smärtan, den kommer tillbaka när man minst anar det.

Så, tack vare våra fyra missfall och depressionen som uppstod efteråt ser jag fram emot förlossningen på ett sätt som jag inte tror jag gjort annars. Jag ser fram emot den smärta det kommer innebära och jag välkomnar den med öppna armar! Förlossningssmärtan är verkligen en positiv smärta för mig då den innebär såväl slutet på vår kamp men också början på resten av våra liv tillsammans med vår lilla bebis. Tack vare våra missfall längtar jag efter den första värken, inte för att jag är less på att vara gravid utan för att den innebär att vi klarade det!