Det är 1:a maj, röd dag, och David är ledig vilket i sin tur ger mig lite kvalitetstid med datorn (eller är det David som får kvalitetstid med Elsa kanske? ;P). Hur som haver sitter jag här och försöker komma på vad jag gjorde med datorn förut, då innan Elsa kommit till världen. Jag kollade Facebook, läste andras bloggar och bloggade själv. Facebook håller jag mig uppdaterad på i mobilen, jag kommer idag inte ihåg vilka bloggar jag brukade läsa så då återstår bara min egen blogg.
Men har jag egentligen någonting att skriva om här? Livet som småbarnsförälder flyter på. Dagarna tycks flyta samman i ett enda långt bärande, vyshande och matande och jag måste erkänna att jag ibland är avundsjuk på David som får åka till jobbet om dagarna. Inte för att jag ångrar Elsa, tro inte någon sådant, men det är helt enkelt påfrestande med en bebis som ständigt är klistrad till din kropp. En bebis som bara sover i din famn och som kan bli helt otröstlig hon inser att du lagt ifrån dig henne när hon sov. Kanske är den här sortens tankar någon man inte ska dela med sig av, något man inte ska berätta om, något som man bör skämmas för...men det gör inte jag. Min blogg har så länge handlat om att jag är ärlig med mina känslor inför situationer, allt för att jag ska må bra och inte trycka undan det jag känner, så varför sluta nu? Elsa är världens underbaraste bebis, jag älskar henne av hela mitt hjärta och kan för mitt liv inte komma ihåg hur jag klarade mig utan henne för bara några månader sedan. Men i alla relationer finns det stunder då man längtar ut, det viktiga är bara vad man gör av de stunderna...att man lika fort som tanken uppstår kan glömma den för att återgå till att njuta av tiden som nybliven förälder.
Summa summarum; det är påfrestande att vara mamma åt Elsa då hon skriker och bara vill bli buren, men varje litet leende får en att glömma dessa funderingar lika fort som de kom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar