Igår var jag och David på Nus och kvinnokliniken ännu en gång. Denna gång för att införliva löftet om en ordentlig utredning utifall att vi fick ett fjärde missfall. Denna gång träffade vi samma läkare som senast vilket var skön, hon känns kunnig och mån om att göra det hon kan för att hjälpa. Ett snabbt ultraljud kunde hon konstatera att allt såg bra ut och att ägglossnin var i antågande, som om jag inte visste det själv. :P Är det något jag här lärt mig under det senaste året är det när jag har ägglossning. Sedan en lång lista och väntan på provtagning. Väl inne för att ta blodproven visade det sig vara prover de nästan aldrig tar på kvinnokliniken, och det känns ju bra...på gott och ont. Att sköterksan kommenterar och säger att "ja nu blir du ordentligt provtagen" och syftar på de prover som är beställda känndes bra. Är det något som är fel så borde det upptäckas nu.
Dock uppstår nu problemet med vat vi faktiskt hoppas på för resultat. Om proverna visar på något fel som enkelt går att avhjälpa genom medicinering eller vitaminer eller något annat skoj vore det toppen. Tänk så skönt om det vore så enkelt, och sen kunde vi få vårt barn. Näst bäst är nog ändå att proverna inte visar någonting, för då har vi bara otur och det går kanske nästa gång. Det vi minst av allt hoppas på är såklart att de hittar något alvarligt. Något som sjukvården idag inte kan rå på, något som gör att sanolikheten för att vi får barn på naturlig väg är små...
Om ca två veckor får vi svar på proverna, håll tummarna för att allt löser sig till det bästa!
vi håller alla tummar och tassar! tänker på er och ber för er!
SvaraRadera