Allt är normalt

Provsvaren från utredningen har kommit. Allt såg normalt ut, med andra ord...det finns ingen uppenbar anledning till varför vi fått fyra missfall på mindre än ett år. Det är bara på´t igen och bättre lycka nästa gång...

När orken inte finns

då är det bloggen som får stryka på foten.

Nu är det sommar, det händer mycket hela tiden, och jag är trött! Och när jag blir trött tappar jag fokus och kan inte göra allt jag brukar. I sedvanlig ordning är det bloggen som får stryka på foten och inte bli uppdaterad lika ofta som tidigare... men men det löser sig nog snart...

Sommar

Det händer i Holmsund

Är ett tag sedan jag skrev och mycket har hänt! Semestern är här på riktigt, även om det bara ät trist väder och inte så varmt. Jag har spelat lite golf, träffat vänner och försökt njuta av tillvaron. David har jobbat och slitit på uthuset, lite jag också men mest David. Nu är kortsidan mot Berggatan fin! Dock har vi lyckats göra långsidan ännu mer anskrämlig än innan. Men som vår granne sa är de ju en del i att göra det finare så vi är nöjda ändå! Idag har vi haft besök av obbola byggservice. Er har skickat ner en massa betong i vår grund så nu hoppas vi att det problemet är löst! Dessutom kommer de fixa långsidan på uthuset i slutet på september! Jippie! :) längtar tills dess!

Vi kompletterar varandra!

Idag insåg jag och David att vi kompletterar varandra... När det gäller bullbak! Han är jätteduktig på deg och jäsning men tycker att finliret är trist. Jag å andra sidan kan inte få en deg att jäsa men älskar att göra bullarna! Snart gräddning och provsmakning!

Underbara Hotell Lappland!

Maken till service! De har varit alldeles underbara och supertrevliga, alla jag har pratat med angående min glömda plånbok! Nu är den skickad och jag kan hämta ut den på posten imorgon! :)

Semestertips #1

Att lämna sin plånbok i Lycksele har såna för och nackdelar. En uppenbar nackdel är att man inte har tillgång till vare sig kontokort eller körkort. Positivt är dock att du inte kan göra av med pengar i väntan på att hotellet ska skicka dig plånboken mot postförskott. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska övertyga de på posten om att jag måste få paketet först för att kunna betala postförskottsavgiften :P

Semester

Äntligen semester! Efter en 4 timmars natt följd av en 14 timmars arbetsdag är jag äntligen hemma och nu har jag äntligen semester! Officiellt semester! Min första långa semester någonsin, hela 5 veckor ska jag vara ledig. Jag har ömsom längtat och oroat mig: " Gud, så skönt att vara ledig en längre period" vs. "Tänk om jag blir uttråkad, vad gör jag då?" Nu är den iaf här och jag längtar efter att ta reda på vilket av mina tidigare påståenden som stämmer bäst :)

Söndagsutflykt

Till Kvarkenfisk i Rovögern. Inte så dålig utsikt! Efter maten inhandlar vi lokalt fångad lax!

Igår var det invägning och mätning

Igår hade det gått hela två veckor på mitt projekt Få Fru Frida Fit, eller Kalorikampen 2012 som jag senare döpt om det till. Två veckor innebär invägning och mätning nummer två och igår visade vågen minus! :) 1,1 kilo har jag gått ner sedan förra lördagen och ytterligare en cm har jag tappat i midjan, två cm under byst och 1 cm runt rumpan. Jag tycker till och med att det börjar synas nu, att mina armar har blivit lite mer väldefinierade och ser ganska starka ut. Mina kärlekshandtag krymper och mina kläder sitter lite bättre än innan! Det är underbart att se resultat av allt slit!

Jag ligger fortfarande på rätt sidan om dagskalorimålet, men tror nog att det kommer bli svårt att hålla. Möjligen går jag över till plan B, att åtminstone fylla i någon fysisk aktivitet varje dag. Det är bättre att ha förbrukat 300 kcal extra än ingenting alls. Styrekträningen ska dock ske varje dag, precis som nu.

Utöver mätardagen var det igår födelsedagsfest hos en vän. Alltid trevligt att hänga på en balkong och umgås med trevliga människor. Dock fanns potential för att min kväll skulle ha blivit mycket mindre trevlig, men jag tillät det inte. Tack och lov för att vi har paus i bebisverkstan just nu! Det finns nämligen så många där ute som bara måste ställa frågan om inte vi ska ha barn snart. Jag blir lika arg varje gång, det är dem dummaste fråga du kan ställa till någon bekant som du inte träffat på ett år! Du har ingen aning om hur situationen ser ut eller anledningen till varför ett par inte har några barn. Det kan vara på egen fri vilja eller så är det som för oss, helt och hållet ofrivilligt. Något vi kämpar med och sörjer varenda dag!

Hur som haver börjar jag bli starkare i mig själv, i att leve med upprepade missfall men jag är fortfarande besviken på mitt svar på fråga. Jag svarade att: "Jo, vi försöker men det går inte så bra för oss". Två sekunder senare ångrade jag att jag var så svensk, inte berättade som det var utan gömde mig bakom en fasad som ler och ser glad ut. Varför kunde jag inte bara säga "Jo, vi försöker men vi har fått fyra missfall sedan i oktober så det går inte så bra för oss". Jag skulle vilja se minen, och kanske hade det hjälpt henne att förstå att det där är inget man frågar om. Kanske hade hon förstått att frågan kan såra så in i hjärtat. Att få barn är ingen självklarthet, även om många tror det!

Om motivation och livet genom löpning

När jag, i Torsdags, kom mig ut för att springa kändes allting tungt och hemskt. Jag orkade bara springa 1,5 km innan jag gick första gången. Jag masade mig upp för backarna i Holmsund flåsandes som en hund. Benen kändes tunga och stumma och jag skyllde allting på de 24 mil jag avverkat på cykel sedan förra måndagen. Negativa tankar ploppar upp, "Jag kommer aldrig klara det här", "Tjejmilen är bara att glömma!", "Jag kommer inte komma i form, det är bara att ge upp"...sådana där tråkiga tankar som bara innebär att stundens löpning går ännu sämre. Du tappar ditt löpsteg, din fokus och din motivation.

Men, när jag hade ca 1,5 km kvar kom vändningen. Då hasar jag mig förbi en familj, skrattandes och glada, verkade inte ha några bekymmer just denna stund. Till saken hör att mamma i familjen satt i rullstol medan äldsta dottern hade någon form av CP-skada och gick hjälpligt med hjälp av kryckor (Har tidigare varit ledsagare för en tjej med samma problem, därav diagnosen). Då slår det mig. Visst det kanske är förjävla jobbigt just nu, jag kanske är trött och sliten i min Kalorikamp, men jag kan i alla fall springa. Jag kan gå och jag kan använda mina ben! Det är inte alla som kan det. Helt plötsligt kände jag motivationen som såpbubblor inom mig. För varje bubbla som sprack fylldes jag med lite mer glädje och kämpaglöd. jag sprang mina 1,5 km hem och då gick det bra!

Gårdagskvällen avslutades även den med en löptur, denna gång på 7 km. Med familjen i minnet gick turen mycket bra! Jag bara ångrade att jag inte tog med mig mitt nyinköpta svettband, ok, väldigt 80 kanske, men jag svettas som en gris när det är såhär varmt ute! Under denna tur kom nästa uppenbarelse. Löpning är som livet, och väldigt mycket som vårt liv just nu. Ibland känns det så fruktansvärt jobbigt, som om man egentligen bara vill lägga sig ner och dö i någon grop, men du får inte stanna.

Det gäller att bita ihop och ta sig upp för backen, väl där planar vägen ut och kanske blir det till och med nerförsbacke! Jag måste lära mig att leva med den temporära smärta som kommer av att pulsen ligger på max, att svetten rinner och svider i dina ögon, när musklerna skriker och säger år dig att stanna. Precis på samma sätt måste vi bita ihop för att ta oss genom smärtan med upprepade missfall. Det är okey att gråta och vara ledsen på vägen, men man måste sträva framåt för att komma till målet. Okey, vi vet ännu inte var målet egentligen innebär. Vi hoppas att det är en bebis, en alldeles egen bebis, en ytterligare familjemedlem här på Berggatan. Men det kan lika gärna vara landa i vetskapen om att det bara kommer vara vi två och Sigge och Sixten. Att vi inte låser oss utan fortsätter leva vår liv, accepterar att det blir utan barn. Oavsett hur målet ser ut så måste vi fortsätta framåt för att ta oss dit, ingen blir lycklig av att vi stannar halvvägs och ger upp.

Har jag något blod kvar?

Igår var jag och David på Nus och kvinnokliniken ännu en gång. Denna gång för att införliva löftet om en ordentlig utredning utifall att vi fick ett fjärde missfall. Denna gång träffade vi samma läkare som senast vilket var skön, hon känns kunnig och mån om att göra det hon kan för att hjälpa. Ett snabbt ultraljud kunde hon konstatera att allt såg bra ut och att ägglossnin var i antågande, som om jag inte visste det själv. :P Är det något jag här lärt mig under det senaste året är det när jag har ägglossning. Sedan en lång lista och väntan på provtagning. Väl inne för att ta blodproven visade det sig vara prover de nästan aldrig tar på kvinnokliniken, och det känns ju bra...på gott och ont. Att sköterksan kommenterar och säger att "ja nu blir du ordentligt provtagen" och syftar på de prover som är beställda känndes bra. Är det något som är fel så borde det upptäckas nu.

Dock uppstår nu problemet med vat vi faktiskt hoppas på för resultat. Om proverna visar på något fel som enkelt går att avhjälpa genom medicinering eller vitaminer eller något annat skoj vore det toppen. Tänk så skönt om det vore så enkelt, och sen kunde vi få vårt barn. Näst bäst är nog ändå att proverna inte visar någonting, för då har vi bara otur och det går kanske nästa gång. Det vi minst av allt hoppas på är såklart att de hittar något alvarligt. Något som sjukvården idag inte kan rå på, något som gör att sanolikheten för att vi får barn på naturlig väg är små...

Om ca två veckor får vi svar på proverna, håll tummarna för att allt löser sig till det bästa!

Kvällsfika på vitskärsudden

Snabb service

Det måste jag i alla fall ge CM Cykel på Teg. Lämnade in cykeln imorse och 40 min senare fick jag ett sms om att den var färdig att hämtas. Visserligen fick jag flörta ganska rejält med dem för att få dem att ta sig att min stackars cykel på en gång, men huvudsaken var ju att jag fick cykeln idag. Hur skulle jag annars ta mig hem, och än hellre...hur skulle jag annars lyckas uppnå dagens kalorimål?

Problemet var iaf att ena fästet till skivbromsen bak inte satt ordentligt fastskruvat. Har väl antagligen vibrerat lös under förra veckan och därför har oljudet bara blivit värre och värre. Nu hoppas jag bara att det sitter ordentligt och att jag inte behöver få samma problem igen. De rostiga skruvarna däremot, var det värre med. Enligt killen jag snackade med var detta specialskruva från Merida som de inte har i verkstan och när jag kommenterade att min gamla Merida minsan inte börjat rosta förrän den var ca 5 år var hans svar "Det var bättre förr". Tydligen har Merida dragit in på beläggningen på skruvarna vilket gör att de rostar i huvudet. Sjukt dåligt enligt mig! Funderar på att dra iväg ett mail till Merida och klaga direkt till källan så att säga...

Hur som haver kan jag cykla hem ikväll och det känns bra, speciellt när det är så fint väder. Väl hemma blir det middag med mannen och sen mopedutflykt med geocaching :)

Besviken

Kanske har nämnt det förr men i så fall blir det igen. Är faktiskt riktigt besviken på min nya cykel. Har haft den i just över en månad och jag måste redan lämna in den för att bakbromsen strular. Den gnisslar och skrapar och tar ojämnt, hela cykeln vibrerar när jag använder den. Dessutom funderar den bättre när det är blött och regnar vilket inte brukar vara fallet med skivbromas. Visst, cykeln har gått kanske 20 mil denna månad men det kan inte vara problemet. När jag köpte cykeln berättade jag förutsättnigarna för försäljaren och hon tyckte att den skulle bli bra. Tänker då banne mig inte betala en krona för att få bromsen fixad!

Dessutom har redan 4 skruvar rostat! 4 skruvar på mindre än en månad är inte OK för en cykel som ändå kostade 7000 kr! Jag hade kunnat vänta mig det på en biltemacykel för 1500 kr men inte för den här. Jag menar, det måste vara så mycket billigare för Merida att byta ut alla skruvar till rostfria än att kunderna blir besvikna. Men vad vet jag, jag är ju inte dom!

Ett litet tillägg!

Nu har jag inte längre något IKSU-kort :) Från och med igår är jag Gym-lös så att säga. Skönt skönt!

Resultat

Igår kväll blev första och enda löparpasset under förra veckan. Det har helt enkelt inte varit möjligt någon annan dag då cyklingen gjort mig rätt trött och sliten under veckan. Lördagen med allt regnande fick bli en vilodag med enbart en promenad på schemat. Men igår var det äntligen dax att prova formen, se om cyklingen kunnat göra något för konditionen. Och visst hade den det! Mer än vad jag förväntat mig till och med. Sprang ganska exakt 8 km och det gick lätt, jag låg bra i puls hela tiden och höll en snittid på ca 6 min per km (milen på en timme). Målet är att komma ner under 5:30 per km och därmed klara tjejmilen på under 55 min och efter igår tror jag faktiskt att det är rimligt.

Det här kommer bli en bra sommar!

Inte alltid rättvist

Så är det tyvärr...